Självinsikt

Jag satt just och funderade på drömmar. Alltså, mina drömmar inför framtiden.
Jag kom fram till att det aldrig blir nånting av de drömmar jag har haft, och jag kunde inte riktigt förstå varför.

Jag har drömt om att bli skådespelare, musiker, sångare, journalist, smyckedesigner, proffsfotograf, och nu, det senaste: författare.

Skådespelardrömmen är nog den jag lagt ner mest tid på. Jag gick på folkhögskola, kurser på både Kulturama och Improvisationsteatern. Jag var med i Ekonomspexet tre år i följd. Sen rann det ut i sanden.

Musikerdrömmen är mer diffus, den har nog alltid funnits där och kommer säkert alltid finnas. Tänk att kunna spela ett instrument, vilken källa till glädje för mig själv och andra! När jag var liten spelade jag klarinett. Det hela slutade tämligen abrupt eftersom det var stört omöjligt att lära mig noter och efter ett tag blir det omöjligt att lära sig en melodi på gehör och sen komma ihåg den utantill.

Drömmen att bli sångare: samma problem som ovan, dessutom har jag ingen vidare sångröst att tala om.

Journalist: Här gick jag ju faktiskt ett år på folkhögskola, praktiserade till och med på Radio Stockholm, men sen blev det inget mer av det.

Smyckedesigner: Den här drömmen har jag nog inte riktigt gett upp ännu. Sitter fortfarande och pysslar ibland med mina tänger, men inser att om man ska DESIGNA smycken så måste man typ gjuta egna grejor i glas, plast eller metall, inte sitta och trä pärlor på en tråd.

Proffsfotograf: Ja det hade vart nåt det. Funderar på om jag ska anmäla mig till någon kurs, men tycker inte att jag hittar någon som passar. Antingen är kurserna till för dem som är helt rudis på digitalkameror eller också beskrivs kursen med ord som jag aldrig hört och vet skulle vara alldeles för svår för mig.

Författardrömmen har smugit sig på såhär den senaste månaden. Jag kollar runt på nätet, har laddat ner en bok med skrivövningar, försöker sitta varje dag och skriva lite. Men jag har ingen idé till en bok och det känns ju som om det skulle vara nödvändigt. Inser att jag borde skriva om något som jag brinner för, då skulle det bli bäst, men jag har ju inget sånt. Jag älskar inte att laga mat eller baka eller sticka irländska fiskarkoftor eller gjuta silversmycken eller renovera sekelskiftesmöbler eller...

När jag kommit så här långt i funderingarna slår det mig plötsligt varför det aldrig blivit något av mina drömmar. Om man är en glad amatör som pysslar med något, säg fotografering, så är folk snälla när man visar dem vad man gjort. De säger att man är duktig. Man blir glad och stolt. Punkt.

När man har något som ett yrke eller titulerar sig "skådespelare", "smyckedesigner" eller "författare" så bedöms man. Folk tycker och tänker, de säger det rakt ut. Man får finna sig i att bli bedömd, riskera att få brallorna neddragna på allmän plats och bli utskrattad. "Vem tror hon att hon är?" "Kallar du det där en bok? Den duger ju knappt att torka sig i rumpan med!"

Det är där skon klämmer. Jag klarar inte att bli bedömd. Jag tar det så otroligt personligt, även om jag inser att det inte är mig som person det är fel på, utan DET JAG GJORT. Men för mig är det inte två skilda saker, jag är det jag gör. Jag är mina prestationer. Det är det som hindrar mig. Jag törs inte.

Särskilt nu när klimatet på internet är som det är, folk skriver outsägligt elaka kommentarer i bloggar och chatrum, i skydd av nätets anonymitet, de häver ur sig ofattbara mängder galla över alla som retar dem det allra minsta. Jag undrar ofta vad som driver dem, vad de är för typ av människor. De verkar älska att göra andra ledsna, att få någon att till exempel sluta blogga verkar vara en stor källa till tillfredsställelse hos dessa människor. De gottar sig i andras ilska och sorg. De gillar att såra.

Missförstå mig inte. Jag är ingen ängel. Jag kan också tycka att vissa bloggare är korkade, ytliga och utseendefixerade. Jag kan tycka att de skriver trist och dumt, har fula kläder eller tramsiga åsikter.
Men jag tänker det bara. Jag formulerar orden i huvudet, säger dem kanske rätt ut i rummet. Men jag skriver inte ned dem, för när det är gjort och ENTER är intryckt, är skadan skedd. Jag skulle vara likadan som dem, de som jag föraktar med varenda liten fiber i min kropp. Nätmobbarna.
Min filosofi är att om jag inte har något snällt att säga så säger jag inget alls alternativt kommer med en liten vit lögn. Jag ser inget egenvärde i att göra någon ledsen.
Smaken är ju så olika. Någon kanske tycker att just den där koftan eller byxorna är jättefina, och de har plaggen på sig och visar på sin blogg. De är stolta och glada över att de är så fina. Vem är jag att säga: "Det är fult! Du är dum!", även om jag tänker så ibland?!

Nej just det. Men alla tänker inte som jag. Eller du. För jag vet att de flesta tänker så. Man ska vara snäll. Man ska inte såra någon bara för att man kan.
Men det är det där fåtalet som förstör för oss andra. Det är dem jag är rädd för, för de får så ofta stå oemotsagda, ingen vill ta upp kampen och riskera att själva bli utsatta för deras hån och onda ord.
Istället håller man låg profil, säger inget, provocerar inte utan bara flyter med den stora massan.

Men jag vill inte flyta med. Jag vill sticka ut och visa att jag kan något. Men jag törs inte. Jag kan inte ta kritik. Samtidigt är jag smärtsamt medveten om att om det någonsin ska bli något av mina drömmar måste jag lära mig att ta kritik. Jag måste kunna ta den till mig, lära av den. Jag måste också kunna skilja på konstruktiv kritik och den kritik som bara framförs för att man kan kritisera och racka ner utan urskiljning. Jag måste lära mig att bli hård på ytan, att inte ta åt mig och bli ledsen så fort jag blir motsagd. Men det kommer väl kanske, mig veterligen finns inga kurser i det ämnet. Det är livets hårda skola som gäller.

Tills vidare när jag min lilla författardröm ömt vid mitt bröst och hoppas att jag en dag ska våga ta steget fullt ut och skriva en egen bok.
Kanske en med dikter? Jag tycker om att skriva dikter. Jag vet inte om de är bra, men de är mina. Orimmade, ologiska och haltande.

De är mina och jag är stolt äver dem.

Andra bloggar om:
drömmar, nätmobbing, kritik, bloggare, utlandssvensk och Florida.