Aj oj

Jag ska fan i mig aldrig mer hålla i en skruvmejsel.
I fortsättningen lämnas skruvande åt andra, mer handhårdhudade.

Men nu är åtminstone alla åtta stolarna ihopskruvade och jag har ont överallt.

Schema för dagen

Skruva stolar
Stryka
Laga tacosoppa i slow coockern

Pffft. Hur många husmorspoäng blir det?

Tur jag både är stark och händig

Igår kom våra köksmöbler, dvs bord och åtta (8!!) stolar. Eller kom och kom, de anlände från typ Malaysia till ett lager där jag kunde komma och hämta dem. Fick hjälp att baxa in alla fem kollina bak i bilen. Tur att jag krånglade ur baksätet innan jag åkte, annars hade det aldrig fått plats. Det är svårt att köra bil med en tvåpack stolar i knät, hur nedmonterade de än är.

Problemen började när jag kommit hem. Först skulle jag backa in i garaget. Tur att vi har en jäkligt bred garagedörr ska jag säga er, annars hade det gått illa.

Barn slets från läxor och fick ny uppgift: vakta katten. Annars kommer han

1. bli trampad på
2. smita ut i garaget
3. vara allmänt i vägen
4. komma under ett satans tungt bord och bli mos

Jag släpade in fyra tvåpackskartonger med stolar i köket, det gick riktigt hyfsat och jag blev bara liiiite trött. Sen skulle bordet bäras in men där var det tvärstopp. Bordet är inte jättestort men det måste fan vara gjort av massiv ekbetong eller nåt för jag kunde inte lyfta ur det ur bilen. Vad göra?

Jag fick öppna kartongen direkt i bakluckan och krångla ur det lilla lösa som gick att krångla ur, dvs ben, instruktioner och liten låda med skruv. Bordet blev inte nämnvärt lättare för det men om vi inte ville äta frukost i bakluckan så var det bara att spotta i nävarna och suga i.

Son anlitades ännu en gång som styr- och bärhjälp och med gemensamma ansträngningar samt en fliesfilt fick vi in åbäket i köket. Det kan tilläggas att en fliesfilt faktiskt är en ovärderligt flytthjälp om man har lite svaga nypor. Det gliiiider så fint på golvet med en filt under.

Bord skruvades ihop och vändes på rätt köl med hjälp av son. Oj, vad stort det var och lite mörkare trä än vad jag mindes. Sen kom vi till stolarna. Åtta. Jävla. Stolar.

Det hjälpte inte att instruktionerna var dåliga heller, det var omöjligt att se vilka pinnar som skulle sitta var. Det var bara att prova sig fram men jag var ett tag fullt och fast övertygad om att jag antingen fått helt fel pinnar eller också att någon tittat helt snett när de gjorde pinnarna. Allt var ju fan snett! Alternativet var att någon hoppat på dem så de böjt sig, det var också möjligt... Det tog mig en hel timme att få ihop den första stolen. EN TIMME!

Vid flera tillfällen var jag färdig att ge upp och använda pinnarna till en käck brasa ute på baksidan. Vid flera andra tillfällen ville jag göra något liknande med katten också, men jag nöjde mig med husarrest inne på toan istället. Att han leker och busar, hugger efter fötter och händer är rätt OK i vanliga fall, men när det är tunga möbler och farliga vassa skruvar som liten katt äter på, då gick det för långt.

Två stolar var allt jag orkade med. Idag ligger sex stolar i sina beståndsdelar och väntar på mig. Ooooh, vad jag längtar. Inte.

Nåväl. Målet är att vi ska kunna sitta vid köksbordet och äta middag ikväll. Alla fyra.

Bildbevis kommer snart på en dator nära dig.

Nya foton

Jag har varit väldigt dålig med att lägga upp bilder i bilddagboken, men nu har foton från augusti, september och oktober lagts upp HÄR.

Fredagstema - tre saker att ta med på en öde ö

Sådär spontant vill jag såklart ta med Lill, Lång och pappa J såklart men de är ju inga saker så de räknas kanske inte....

Om man bortser från sånt där självklart som en sweist... schweizi... shweits... (va fan hur stavas det nu då???) en sån där superduperbra fickkniv med tusen blad och pincetter och gu vet va, kanske en sovsäck och tält, myggspray, ficklampa med batterier som aldrig tar slut, oj det var visst redan lite för många saker.

Man kanske skulle försöka få tag på en Särimner, ni vet den där grisen de hade i Valhall, som de slaktade varenda dag och sen var han levande igen på morgonen så man kunde äta upp honom igen nästa dag, och nästa, och nästa. Om man nu tror på sånt.

Men, om vi leker att mat, dräglig sovplats och trevligt sällskap redan var ordnat (det blir så tråkigt annars) så kan jag koncentrera mig på att hitta på roliga saker att ta med till den däringa ön.

Låt se...

Min laptop förstås, med ett magiskt batteri som aaaaldrig behövde laddas. Man måste ju blogga om sina erfarenheter om det hårda livet på Öde Ön. Man skulle kunna leka Robinson och lägga ut ledtrådar över hela ön och sen glömma bort det, och så letar man efter immunitetshalsband och har sig när man vill motionera lite. Sen kan man ha öråd när man tröttnat på att motionera och se om man skött sig så man får vara kvar en dag till.

Fast nu kom jag på en grej: hur länge skulle jag vara på den där Öde Ön egentligen? Över natten? En långhelg? Två veckor? Resten av livet?

Vi säger... en ganska lång stund, kanske en månad.

Då skulle jag ta med en jäkligt stor låda med böcker, så jag kan ligga under en palm (såklart att det är en varm och mysig söderhavsö, eller hur Annika ;o)) och läsa.

Sen skulle jag ta med en lika stor låda med pärlor och pyssel, så jag kunde göra armband, halsband och örhängen, eller kanske virka nåt eller så när jag inte hade lust att läsa längre.

Alltså; dator, böcker och pyssel. Det skulle jag ta med mig till en öde ö. Sådeså.

Men hur gammal är jag egentligen?

Det verkar vara oerhört poppis att ha frågesport på sin hemsida just nu; var bor du, är du man/kvinna, bloggar du, har du barn och så vidare. Jag svarar glatt på alla frågor jag stöter på.

Men så kommer jag till en extremt jobbig fråga: Hur gammal är du?

Man har ju val, under 20 går bort, 20-29 likaså. Sen kommer vi till 30-39 och den otäcka 40-49.
Inser med fasa att jag hamnar i 40-49gruppen, kan ni fatta!?! Gaaaaah! Klickar i 40-49 med tungt hjärta och går vidare till nästa käcka sida där det slumpar sig så att det är ytterligare frågor, nästan likadana som på sidan innan.

Men här var det trevligare att fylla i min ålder, valen är nämligen som följer: 21-30, sen 31-40 och sist 41-50. Ha! Undertecknad parkerar sig kvickt i 31-40 och är glad igen.

I tre veckor till kan jag låtsas vara närmare vaggan än pensionen. Då fyller jag 41.
Intet ont om att vara över 40. Jag är bara lite ovan vid det, även om jag har varit det i nästan ett år nu och det känns inte sådär värst annorlunda mot att vara exempelvis 35.

Men det är ju så. Kan man vara glad åt lite har man mycket att vara glad åt.