Att vara stresstålig...

...det är fint det.
En gång i tiden, när jag jobbade på Det Stora Dataföretaget, då var jag hyfsat stresstålig. Det var så illa tvunget, annars hade jag understundom gått under eller i alla fall fått ett nervöst sammanbrott.

Men nu, många år senare när jag är en glad hemmafru, behövs det inte mycket innan mina stresshormoner slår i taket och jag får nervösa ryckningar och framför allt ont i magen. När det är något som inte är bra i mitt liv; när jag är rädd, nervös, arg eller på annat sätt inte på gott humör, då sätter det sig i magen. Det är oroligt i magen, jag mår lite illa, kan inte äta ordentligt, kan ibland inte känna matos för då går det runt i huvudet.

Så är det nu.
Egentligen så är det inte något att vara stressad över, men jag blir det ändå.

På fredag har jag lovat vara med och hjälpa till när Lills klass har idrottsdag. Det ska tas tid, delas ut vatten, tas foton och sånt där annat som idrottsläraren kan tänkas vilja ha hjälp med. Jag har aldrig träffat idrottsläraren så det känns lite osäkert och så hoppas jag att det där tjafset jag gjorde på internet har gått igenom så jag är registrerad som frivillig på skolan nu så jag får komma in.

På eftermiddagen ska jag baka. Det är nämligen SWEA:s julbasar på lördag och jag har lovat att jag skulle baka och ta med till försäljningen. Jag skulle baka drömmar hade jag tänkt, men har nu kommit på att man måste ha hjorthornssalt när man ska baka drömmar och det har jag ju inget. Jag ska se om det går att få tag på, annars måste jag baka något annat...

Kanske någon av mina USA-boende läsare vet om det går att få tag på hjorthornssalt här?

Det heter tydligen ammonium carbonate på engelska och kallas ibland "baker´s ammonia". I värsta fall får det bli havreflarn eller kanske brysselkex istället.

På lördag är det alltså SWEA:s julbasar. Barnen i Svenska Skolan ska gå luciatåg som vanligt och både Lill och Lång har anmält sig frivilliga att läsa vers (stress, stress, tänk om inte Lill lär sig sin vers och kommer av sig? Ska jag stå bakom honom och viska? Lång fick samma vers som förra året så det ordnar sig.) och de ska båda vara pepparkaksgubbar. Å och N hade med sig tre fina pepparkaksgubbedräkter från Sverige inköpta på Åhléns, så det blir säkert bra (men stress, stress, de måste tvättas och strykas innan lördag och tänk om jag glömmer dem hemma!) Och så har jag trianglarna som tre av barnen (vilka var det nu då?) ska pingla med när vi sjunger Blinka lilla stjärna, dem måste jag komma ihåg att ta med och de nya små lamporna som tärnorna ska hålla i under luciatåget. Glöm inte batterier! Jag måste nog skriva en lista med alla grejor jag måste ta med mig.

Och så är det ju det där med själva luciatåget - det är jättemycket folk som är där och tittar och tänk om jag gör fel och sjunger fel och falskt eller ramlar på mitt lucialinne (som jag ju lyckades tvätta med en röd strumpa förra året så det blev ljusrosa, stress, stress, måste kolla om det gått bort med klorinet jag la det i innan tvätt, vad gör jag om det fortfarande är rosa? Klär ut mig till tomte istället eller helt enkelt sjukskriver mig?)

Repetitionen inför luciatåget är klockan elva på lördag. Samtidigt skulle Lång vara på prisutdelning i parken här bredvid, alla som spelat baseball under hösten skulle få en liten pokal och det vill han ju såklart. Men vi kan inte vara på två ställen samtidigt! Vi ska se om vi kan få tag på tränaren för att kanske få pokalen någon annan gång.

När luciatåget är över har jag lovat att hjälpa till med att dela ut "korvmebrö" och juice till alla barnen. Jag vet inte riktigt vad som ska göras och det stressar mig lite.

Sen åker vi hem. Punkt.

Som ni märker är det egentligen inget särskilt att vara orolig eller stressad över, det jag tycker är jobbigt är att det är så mycket jag inte har kontroll över. Jag vill vara förberedd till tänderna när jag ska ge mig in i en obekant situation och när jag inte vet vad som kommer hända eller vad som förväntas av mig känns det inte bra. Jag försöker intala mig att det kommer att gå bra och det kommer det förmodligen, men det känns ändå jobbigt och stressande.

BLÄ.

Andra bloggar om:
stress, lucia och SWEA.