2006-10-24

Ibland...

...blir allting sådär jobbigt, ni vet.
Jag har egentligen inte sådär överdrivet mycket att göra på dagarna.
Jag är HEMMAFRU, gubevars.

Då ska man ju tvätta och stryka och städa och så.
Men jag är inte särskilt huslig av mig så de där sysslorna glöms lätt bort och så sitter jag en hel förmiddag framför TV:n och glor på matlagningsprogram eller så sitter jag och gör ett nytt armband eller halsband eller så läser jag min nya bok...

Idag hade jag tänkt mig göra två saker, som faktiskt var viktigt att få gjorda just idag.

1. Jag skulle åka till Michaels och köpa "Craft sand" till Långs Halloweenpyssel i skolan.

2. Jag skulle kolla ifall min ansökan som frivillig till skolan hade blivit klar så jag kan vara i Långs klass i morgon förmiddag.

Det låter väl inte särskilt jobbigt, eller hur? Nä just det.

Men det tog emot som FAN att duscha och fixa till mig i morse och att sätta mig i bilen och åka iväg kändes fullkomligt dötrist och helt enkelt jättejobbigt.

Trots allt detta motstånd satte jag mig i Märtan och körde en dryg kvart - längre tar det inte om man tar stora vägen - och efter många om och men hittade jag den där förbånkade sanden. Den var inte lätt att hitta ska jag säga. Däremot hittade jag lätt en massa småpyssel till mitt pärlpysslande och det lättade upp humöret avsevärt. Inte så konstigt.

Sen handlade jag lite på vägen hem; gurka, juice och sånt där nödvändigt som man måste ha, fast det jag egentligen skulle ha handlat, dvs middag till mig och J, glömde jag bort och kom inte på förrän jag redan var hemma och satt och åt lunch.

P-U-C-K-O-M-I-G.

Sen åkte jag lite tidigare till skolan för att kolla det där med min ansökan om att bli frivillig i skolan och när jag sitter där i bilen och just ska gå in slår det mig som en slägga: jag har glömt vad ordet frivillig heter på engelska! Ska jag behöva gå in och försöka förklara vad jag har ansökt om, utan att komma ihåg vad ordet heter...? Är jag inte idiotförklarad och känd som "the stupid Swede" sedan tidigare så blir jag det säkert nu. Men det var ju bara att gilla läget och gå in på expeditionen ändå, jag måste veta om min ansäkan är behandlad för jag ska vara i Långs klass imorgon bitti. Tack och lov ser jag en lapp på väggen där det bortglömda ordet står: VOLUNTEER. Dagen är räddad. När jag dessutom är godkänd och allt är klart inför imorgon känns livet finfint.

Om jag inte hade hunnit bli godkänd hade jag varit tvungen att ringa någon i Långs klass för att försöka ordna en ersättare för mig imorgon och att ringa är nog det allra värsta jag vet. Det går till och med så långt att jag hellre åker till pizzerian och beställer pizzan än att ringa efter den och få den bekvämt levererad.

Sån är jag.

Nu ska jag fixa mat. God kväll.

2 kommentarer:

Susanna sa...

Hittade hit när jag sökte på "bo i Florida". Är BRA sugen på att ge mig av dit med, men jag vet inte hur man gör... ;) Fortsätter att läsa hos dig tror jag.

ida sa...

Åh, jag vet preciis hur det här! Jag drar mig i det längsta för att behöva ringa någonstans (och jag skulle varit LYCKLIG om jag hade kunnat ringa på engelska...) och igår kväll fick jag värsta sammanbrottet. Jag var tvungen att ringa till sjukhuset och beställa tid för provtagning (för graviditeten) - något som jag skjutit upp i en hel vecka - och jag hade jätteproblem med att förstå vad sköterskan sa... usch. Ibland känner jag mig så förbannat handikappad!

Men heja oss som försöker!! Kram