Idag åkte mamma hem efter nästan fem veckor. Eftersom jag ska akta mig för folksamlingar åkte jag med till flygplatsen men stannade kvar i bilen. Vi kramades hejdå och Johan följde mamma ner till incheckningen. Allt gick bra och jag var inte ledsen i bilen, varken när jag väntade eller under resan hem.
Men när vi kom hem la jag mig i bäddsoffan där mamma sovit, och tårarna började rinna.
Lycklig resa mamma och hoppas att vi ses snart igen!
2010-09-05
2010-09-03
En liten, liten spruta
Är på JFK för en blodtransfusion. Fick en liten spruta med Benidryl och blev jätteyr i huvudet! Blev plötsligt brutalt långsynt också så gissa om det tog lång tid att skriva det här.... Men som sköterskan och jag kom överens om: vissa skulle betala mycket för den sprutan.Jag kanske skulle knycka en annan sån spruta och försöka sälja den!? Eller varför inte en hel låda, jag skulle göra succé och tjäna fult med stålars. Hehe, man skulle kanske bli langare på gamla dar?!
- Direkt från Victorias iPhone
- Direkt från Victorias iPhone
2010-09-01
Advantages of Losing Your Hair:
ELIMINATES bed head.
Can be a SHINING EXAMPLE to others.
NO NEED for expensive hair products.
TAKES OFF YEARS, because you look more like your baby photo.
Gray hair? WHAT GRAY HAIR?
And the number one advantage of losing your hair: MORE PLACES TO BE KISSED.
(jag fick ett så kul kort av finaste Filippa för ett tag sedan och var bara tvungen att dela med mig!)
För övrigt gör mina tabletter verkan, halsen är bra mycket bättre idag. Sånt gillar vi.
Can be a SHINING EXAMPLE to others.
NO NEED for expensive hair products.
TAKES OFF YEARS, because you look more like your baby photo.
Gray hair? WHAT GRAY HAIR?
And the number one advantage of losing your hair: MORE PLACES TO BE KISSED.
(jag fick ett så kul kort av finaste Filippa för ett tag sedan och var bara tvungen att dela med mig!)
För övrigt gör mina tabletter verkan, halsen är bra mycket bättre idag. Sånt gillar vi.
2010-08-30
...och DÄR fick hon verkligen så hon teg
Jahaja. Isak visade upp hela överkroppen full av konstiga utslag och hans doktor konstaterade genast "Scarlet strep", något som vad jag förstår är nästan som sharlakansfeber. Dr Feinstein kontaktas och mitt halsonda och övriga symptom får genast sin förklaring. Han skriver ut tabletter som jag ska ta tre gånger dagligen i tio dagar (Isak har naturligtvis också fått medicin). Nu går vi alla och vaktar på varann, dels för uppvisande av symptom och dels för att vi inte ska komma i närkontakt med varandra pga smittorisken.
Härliga tider, strålande tider.
Fast Isak är rätt nöjd eftersom han är pigg men slipper gå till skolan. Vi får se om han är lika glad när han ska göra allt skolarbete han kommer missa.
Härligt! Fler tabletter att komma ihåg.
- Direkt från Victorias iPhone
Härliga tider, strålande tider.
Fast Isak är rätt nöjd eftersom han är pigg men slipper gå till skolan. Vi får se om han är lika glad när han ska göra allt skolarbete han kommer missa.
Härligt! Fler tabletter att komma ihåg.
- Direkt från Victorias iPhone
Location:Finamore Cir,Lake Worth,USA
2010-08-29
Där fick jag minsann
Idag är det lite svårt att vara sådär glad och positiv som jag babblade om i inlägget häromdagen. Jag har så in i bängen ont i halsen sedan flera dagar och det går fan inte över! Min vänstra halsmandel känns som om den är stor som en persika och det gör superont när jag sväljer. Jag har någon otäck rosa sörja som jag gurglar med, men det hjälper inget vidare (försök du gurgla ner vätska till halsmandeln själv så ska du se hur lätt det är!). Jag har lite feber idag också och jag har ont i huvudet och det hjälper knappt med huvudvärkstabletter. Surt.
Gnäll, gnäll.
Som tur är har vi tid hos Dr Feinstein imorgon, vi får se vad han säger. Jag hoppas att han kan skriva ut något mot halsinfektionen för det här är inte roligt alls!
Jag får återkomma när jag mår bättre och blivit på bättre humör.
Gnäll, gnäll.
Som tur är har vi tid hos Dr Feinstein imorgon, vi får se vad han säger. Jag hoppas att han kan skriva ut något mot halsinfektionen för det här är inte roligt alls!
Jag får återkomma när jag mår bättre och blivit på bättre humör.
2010-08-27
Tårta!
Elias hade beställt en Oreo glasstårta till födelsedagsfika, så en sådan har inhandlats och avnjutits.
Mums!
Mums!
Welcome to my happy place
En av mina absoluta bloggfavoriter genom tiderna, Josse, har en ny blogg som handlar om träning, att äta rätt och att gå ner i vikt. Hon är SÅ bra och jag ska följa hennes väg mot färre kilon som hon nu påbörjat. I det senaste inlägget tar hon upp det där med att negativa tankar så ofta sätter käppar i hjulet för oss när vi försöker nå ett uppsatt mål.
Det här med negativa tankar har jag funderat mycket på. I min situation är det otroligt viktigt att jag har en positiv attityd och att jag inte trillar ner i det där djupa hålet som är fullt av rädsla, sorg, ilska eller andra negativa tankar som kan dyka upp. Fast lite ilska är bra tror jag, en god dos "jävlar anamma" måste man ju ha för att kunna kämpa mot sitt mål. Det är förstås den negativa ilskan (varför just jag, allting är SÅ orättvist! osv) jag menar.
Jag har sedan början av de här dumheterna med cancern försökt ha en positiv attityd. Naturligtvis har jag inte alltid lyckats. Det har varit ett par nätter då jag inte kunnat sova och suttit inne i något av killarnas rum (de var ju i Sverige hela sommaren), kramat deras kudde och gråtit av förtvivlan över min situation och av längtan efter dem. Jag visste ju inte hur lång tid jag hade kvar och då ville jag ju ha så mycket tid som möjligt med dem!
Jag förstod snart att det inte var hållbart att känna så i längden. Jag accepterade naturligtvis att jag kände så, men jag tillät mig inte att tänka på det. Vi visste ju att det var det bästa för både oss och killarna att de inte var hemma under sommarlovet, när de inte var hemma kunde vi utan oro för dem åka in på sjukhuset när det behövdes och bli kvar över natten när det krävdes.
Man kanske skulle kunna kalla det för gammal hederlig förträngning, men det fungerar för mig. Jag tillåter inga negativa tankar att komma in i mitt huvud. Det finns inget annat möjligt slut på detta än att jag blir helt friskförklarad när jag är klar med mina cellgiftbehandlingar! Så är det bara. Om jag låter tvivlet på detta komma in i mina tankar och få fäste kan jag omöjligt fungera som människa, det är ett som är säkert. Jag måste tro på att allting kommer att gå bra och att det här bara är "a bump in the road" som vår härliga kirurg uttryckte det.
Jag VET att det här kommer att bli bra, att jag kommer bli frisk, att håret kommer växa ut igen, att jag blir stark och orka mer.
Det kanske låter tramsigt och klämkäckt men det är så jag har fått det att fungera för mig. Att våga tro på framtiden, att acceptera de negativa tankarna när de dyker upp och visar sitt fula tryne (och sedan avfärda dem) och att alltid, alltid vara positiv är det som räddat mig och min sinnesro.
Det här gäller förstås inte bara i en sådan situation som min. Vill du till exempel gå ner XX antal kilo i vikt? Tillåt inga negativa tankar! Bort med "Det går säkert inte, jag misslyckades ju förra gången", "Jag är så fet och ful, jag har ingen lust att gå på träningen idag", "Ingen bryr sig om jag äter den här påsen chips" eller "Inget jag gör blir rätt, ingen idé att ens försöka". Bort, bort, bort!
Tänk på hur skönt det känns när du tränat! Tänk på vilken god mat man kan laga som inte dryper av fett och socker, hela internet är fullt av recept bara du söker lite, och DU bryr dig väl om du ätit den där chipspåsen!? När sista chipset är svalt mår man bara illa och önskar att man inte öppnat påsen. Jag vet precis hur det är.
När jag är frisk ska jag ta tag i min vikt igen (för vilken gång i ordningen vet jag inte...) men nu är det inte läge för det. Jag har i och för sig gått ner ungefär femton kilo sedan jag blev sjuk, men det beror inte på någon medveten kosthållning utan det kommer sig av att jag mådde väldigt illa och inte kunde äta på många veckor, tills jag fick tillräckligt starka tabletter mot illamåendet. Nu kan jag äta igen men försöker att inte äta så mycket som jag gjorde innan jag blev sjuk. Jag må var hårlös och blek, men jag är inte lika tjock som förut och det har jag en egendomlig känsla av belåtenhet inför. Det känns ju konstigt att kunna tacka sin livshotande sjukdom för att ha gått ner i vikt och plötsligt kunna ha tröjor som varit för små sedan inköpstillfället (korkat att köpa för små tröjor, jag veeet) och att finna att man knappt kan ha några av sina byxor för att de trillar av!
Men att ha cancer är nog den sämsta av alla bantningmetoder, inget jag önskar någon levandes människa. Men nu är de kilona försvunna och det är bara att tacka och ta emot, göra det bästa av situationen och utnyttja detta. Inte börja äta massor av chips och godis för att belöna mig själv för att jag varit duktig eller för att "det är så synd om mig för jag är ju så sjuuuuk", utan anstränga mig lite och äta nyttigt, vilket jag är övertygad också hjälper mig att nå mitt mål; att bli frisk. Chips hjälper inte, inte choklad heller, åtminstone inte en hel påse eller en 200-grammare Marabou mjölkchoklad med nötter. Det är den bistra sanningen och jag måste förstå det, även när påsen svenska fiskar blänger på mig från hyllan i skafferiet.
Jepp. Så är det.
Jag vill tillönska er alla en riktigt trevlig helg med massor av positiva tankar.
Det här med negativa tankar har jag funderat mycket på. I min situation är det otroligt viktigt att jag har en positiv attityd och att jag inte trillar ner i det där djupa hålet som är fullt av rädsla, sorg, ilska eller andra negativa tankar som kan dyka upp. Fast lite ilska är bra tror jag, en god dos "jävlar anamma" måste man ju ha för att kunna kämpa mot sitt mål. Det är förstås den negativa ilskan (varför just jag, allting är SÅ orättvist! osv) jag menar.
Jag har sedan början av de här dumheterna med cancern försökt ha en positiv attityd. Naturligtvis har jag inte alltid lyckats. Det har varit ett par nätter då jag inte kunnat sova och suttit inne i något av killarnas rum (de var ju i Sverige hela sommaren), kramat deras kudde och gråtit av förtvivlan över min situation och av längtan efter dem. Jag visste ju inte hur lång tid jag hade kvar och då ville jag ju ha så mycket tid som möjligt med dem!
Jag förstod snart att det inte var hållbart att känna så i längden. Jag accepterade naturligtvis att jag kände så, men jag tillät mig inte att tänka på det. Vi visste ju att det var det bästa för både oss och killarna att de inte var hemma under sommarlovet, när de inte var hemma kunde vi utan oro för dem åka in på sjukhuset när det behövdes och bli kvar över natten när det krävdes.
Man kanske skulle kunna kalla det för gammal hederlig förträngning, men det fungerar för mig. Jag tillåter inga negativa tankar att komma in i mitt huvud. Det finns inget annat möjligt slut på detta än att jag blir helt friskförklarad när jag är klar med mina cellgiftbehandlingar! Så är det bara. Om jag låter tvivlet på detta komma in i mina tankar och få fäste kan jag omöjligt fungera som människa, det är ett som är säkert. Jag måste tro på att allting kommer att gå bra och att det här bara är "a bump in the road" som vår härliga kirurg uttryckte det.
Jag VET att det här kommer att bli bra, att jag kommer bli frisk, att håret kommer växa ut igen, att jag blir stark och orka mer.
Det kanske låter tramsigt och klämkäckt men det är så jag har fått det att fungera för mig. Att våga tro på framtiden, att acceptera de negativa tankarna när de dyker upp och visar sitt fula tryne (och sedan avfärda dem) och att alltid, alltid vara positiv är det som räddat mig och min sinnesro.
Det här gäller förstås inte bara i en sådan situation som min. Vill du till exempel gå ner XX antal kilo i vikt? Tillåt inga negativa tankar! Bort med "Det går säkert inte, jag misslyckades ju förra gången", "Jag är så fet och ful, jag har ingen lust att gå på träningen idag", "Ingen bryr sig om jag äter den här påsen chips" eller "Inget jag gör blir rätt, ingen idé att ens försöka". Bort, bort, bort!
Tänk på hur skönt det känns när du tränat! Tänk på vilken god mat man kan laga som inte dryper av fett och socker, hela internet är fullt av recept bara du söker lite, och DU bryr dig väl om du ätit den där chipspåsen!? När sista chipset är svalt mår man bara illa och önskar att man inte öppnat påsen. Jag vet precis hur det är.
När jag är frisk ska jag ta tag i min vikt igen (för vilken gång i ordningen vet jag inte...) men nu är det inte läge för det. Jag har i och för sig gått ner ungefär femton kilo sedan jag blev sjuk, men det beror inte på någon medveten kosthållning utan det kommer sig av att jag mådde väldigt illa och inte kunde äta på många veckor, tills jag fick tillräckligt starka tabletter mot illamåendet. Nu kan jag äta igen men försöker att inte äta så mycket som jag gjorde innan jag blev sjuk. Jag må var hårlös och blek, men jag är inte lika tjock som förut och det har jag en egendomlig känsla av belåtenhet inför. Det känns ju konstigt att kunna tacka sin livshotande sjukdom för att ha gått ner i vikt och plötsligt kunna ha tröjor som varit för små sedan inköpstillfället (korkat att köpa för små tröjor, jag veeet) och att finna att man knappt kan ha några av sina byxor för att de trillar av!
Men att ha cancer är nog den sämsta av alla bantningmetoder, inget jag önskar någon levandes människa. Men nu är de kilona försvunna och det är bara att tacka och ta emot, göra det bästa av situationen och utnyttja detta. Inte börja äta massor av chips och godis för att belöna mig själv för att jag varit duktig eller för att "det är så synd om mig för jag är ju så sjuuuuk", utan anstränga mig lite och äta nyttigt, vilket jag är övertygad också hjälper mig att nå mitt mål; att bli frisk. Chips hjälper inte, inte choklad heller, åtminstone inte en hel påse eller en 200-grammare Marabou mjölkchoklad med nötter. Det är den bistra sanningen och jag måste förstå det, även när påsen svenska fiskar blänger på mig från hyllan i skafferiet.
Jepp. Så är det.
Jag vill tillönska er alla en riktigt trevlig helg med massor av positiva tankar.
En stor dag
Ungefär vid den här tiden (engelsk tid) för tio år sedan föddes en liten kille som hade bråttom ut och han har haft bråttom ända sedan dess. Han är hoppig och skuttig och springer hellre än han går. Han är glad och pigg och alltid snar till ett glatt skratt. Han är den finaste av alla små killar, fast han är inte så liten längre. Han är tio år och går i fjärde klass. Han ska bjuda sina klasskompisar på muffins och juice idag och få sitt namn uppläst på internTV:n. Han har längtat efter den här dagen länge och varit så spänd och förväntansfull att han inte kan stå still.
Han heter Elias och han fyller tio år idag. Grattis min minste älskling!
Pappa Johan hjälper till att läsa det fina kortet som kommit från farmor och farfar i Sverige, det är lite svårt att läsa skrivstil, tycker Elias.
Han heter Elias och han fyller tio år idag. Grattis min minste älskling!
Pappa Johan hjälper till att läsa det fina kortet som kommit från farmor och farfar i Sverige, det är lite svårt att läsa skrivstil, tycker Elias.
2010-08-26
Ett delmål nått
Idag nådde jag ett av alla de små delmål jag har i min färd mot att vara frisk. Vi var på ännu ett återbesök hos den kirurg som opererade ut lymfkörteln i min högra armhåla. Hon tittade och petade med en stor tops och kunde sedan meddela att såret äntligen var läkt! Vi behöver inte komma tillbaka till henne mer!!
Det här såret har varit det utan jämförelse värsta på hela den här resan hittills.
Att ha cancer är ingenting mot detta, kan jag meddela er. Den ständiga smärtan, oron att det ska bli infekterat (vilket det ju blev och vi fick operera igen så såret blev gigantiskt, tänk knuten näve) och vi ska inte tala om Sugen. Nej den ska vi inte tala om, än mindre komma ihåg tejpborttagning, sårtvätt, ditsättning av Sug och allt annat som jag tvingades genomlida tre gånger i veckan... I början skrek jag rakt ut av smärta, hjärtat slog så jag trodde det skulle hoppa ur bröstet så rädd var jag varje gång han skulle plocka ur kompressen som satt inne i såret. Den fastnade alltid i en kant, se. Och varje gång gjorde det vansinnigt ont att få loss den, hur försiktig han än var. Men för varje vecka blev det lite bättre, såret läktes sakta men säkert och det gjorde lite mindre ont för varje gång.
Men hur illa det än var när det var som värst så är jag oerhört tacksam över att de hittade körteln under armen och inte gick på den i ljumsken. Hur det hade kunnat gå törs jag inte tänka på.
Men, nu är såret alltså läkt och jag är ett steg närmare mitt mål att bli frisk.
Hurra!!!
En sak som är lite synd är att vi nu inte kommer träffa "vår" kirurg igen. Hon är en fantastisk människa som bara genom sitt sätt glada humör får sina patienter att känna sig bättre. Även om jag kände mig riktigt trött och skruttig när jag klev in i hennes mottagningsrum i morse så kände jag mig ens mycket piggare och gladare när hon kommer in och utbrister: "- You look wonderful!!" Det är en otrolig egenskap hos en människa; att få andra att känna sig friskare bara genom sitt sätt att vara, och en sådan tillgång i ett yrke som hennes!
Jag kommer att sakna henne. Men inte såret.
Det här såret har varit det utan jämförelse värsta på hela den här resan hittills.
Att ha cancer är ingenting mot detta, kan jag meddela er. Den ständiga smärtan, oron att det ska bli infekterat (vilket det ju blev och vi fick operera igen så såret blev gigantiskt, tänk knuten näve) och vi ska inte tala om Sugen. Nej den ska vi inte tala om, än mindre komma ihåg tejpborttagning, sårtvätt, ditsättning av Sug och allt annat som jag tvingades genomlida tre gånger i veckan... I början skrek jag rakt ut av smärta, hjärtat slog så jag trodde det skulle hoppa ur bröstet så rädd var jag varje gång han skulle plocka ur kompressen som satt inne i såret. Den fastnade alltid i en kant, se. Och varje gång gjorde det vansinnigt ont att få loss den, hur försiktig han än var. Men för varje vecka blev det lite bättre, såret läktes sakta men säkert och det gjorde lite mindre ont för varje gång.
Men hur illa det än var när det var som värst så är jag oerhört tacksam över att de hittade körteln under armen och inte gick på den i ljumsken. Hur det hade kunnat gå törs jag inte tänka på.
Men, nu är såret alltså läkt och jag är ett steg närmare mitt mål att bli frisk.
Hurra!!!
En sak som är lite synd är att vi nu inte kommer träffa "vår" kirurg igen. Hon är en fantastisk människa som bara genom sitt sätt glada humör får sina patienter att känna sig bättre. Även om jag kände mig riktigt trött och skruttig när jag klev in i hennes mottagningsrum i morse så kände jag mig ens mycket piggare och gladare när hon kommer in och utbrister: "- You look wonderful!!" Det är en otrolig egenskap hos en människa; att få andra att känna sig friskare bara genom sitt sätt att vara, och en sådan tillgång i ett yrke som hennes!
Jag kommer att sakna henne. Men inte såret.
2010-08-25
Men gulliga människa!
Mallan skickade ett jättefint kort till mig, precis i de färger jag tycker så mycket om tillsammans! Är bara tvungen att visa det:
Tack snälla du!
Tack snälla du!
2010-08-24
2010-08-21
Nya dator, typ
Nu har Johan installerat Windows7 pa laptopen och inget ar sig likt. Inget svenskt tangentbord sa ni far fantisera om var alla prickar och ringar ska sitta. Skrivbordsinstallningarna far jag ingen ordning pa, allt ar sa stort och klunsigt och liksom skevt, jag ar ju van med superfin upplosning och nu ser det ut som en synsvag ager datorn... Jag kanner inte igen mig, det ar som om det inte min dator langre fast vi brukade var bastisar innan Outlook borjade skicka ut onda e-postmeddelanden till alla i min adressbok mitt i natten. Pa tal om det sa ar nog alla mina nogsamt arkiverade mappar fulla med e-post borta for alltid. Lika bra det, kanske. Jag bara arkiverar av gammal vana och sen tittar jag sallan pa dem igen. Lika bra att borja om pa nytt och forsoka att inte samla pa mig sa mycket till ingen nytta. Det kanns som om det skulle kunna vara en av de saker jag ska satsa pa i mitt nya liv, nar jag blir frisk och kan borja om igen. Inte bara harva pa i de gamla vanliga hjulsparen utan forsoka tanka nytt, tanka ratt.
Ute skiner solen, som om ingenting hant. Det ar varmt, sa varmt att det inte gar att sitta ute ens i skuggan utan att forsmakta (utan snus i tre dagar forsmakta vi pa denna o) av varmeslag. Tank i vintras nar vi at nastan varenda maltid ute pa baksidan och VILLE sitta i solen for i skuggan var det for kallt. Harliga tider! Jag langtar tills det blir svalt igen, nar solen forsvinner over hustaket redan strax efter tva pa eftermiddagen och hela baksidan ligger i skugga.
Idag ar det dag sex efter min R-chop chemo (da jag aker in pa Dr Feinsteins mottagning och sitter i ett par timmar med fem-sex olika sorters dropp i armen). I fem dagar efter behandligen ska jag ta en sarskild sorts tabletter, jag vet inte riktigt vad det ar, nagon sorts steroider tror jag och de ar valdigt ackliga och far mig nastan att krakas nar jag tar dem. De gor mig ganska pigg pa dagarna (bra) men gor att jag sover om mojligt annu samre an vanligt pa natterna (daligt) sa jag ar glad att de fem dagarna ar over for den har gangen. Det kanns OK att vara lite trottare pa dagen, man kan ju alltid ga och lagga sig en stund, men att inte kunna sova pa natterna tar snart knacken pa mig! Jag vaknar alltid minst tre ganger per natt och det ar sa storande att jag skulle kunna bli skogstokig! Jag tar somntabletter men de tycks inte hjalpa ett enda dugg, jag vaknar likt forbannat i alla fall.
Hursomhelst. Jag har bara en enda sadan behandling kvar att ga igenom, fatta, en enda! Jag har ocksa kvar tva av de langrandiga behandlingarna dar jag maste aka in pa sjukhuset (inga biverkningar av dem hittills, men sa otroligt trist att sitta och uggla pa sjukhus i manga dagar nar man bara vill vara hemma) och sa fyra eller fem behandlingar dar jag far cellgift i min Ommaya. De gor tester pa vatskan de suger ut varje gang men den har visat negativt varenda gang sa, for att fritt citera (och oversatta) Dr Feinstein: "fanns det nagot i huvudet sa borde det varit borta sedan lange" och det ar det vi tror och hoppas pa. :o)
Annars mar jag bra. Jag kan ata och mar inte illa nu nar jag fatt de nya och starkare illamaendetabletterna. Ett problem ar dock att jag har sa daliga varden pa mina vita blodkroppar och alltsa har dalig motstandskraft mot bakterier, sa jag far inte ata vad jag vill. Jag far inte ata otillagade gronsaker (sallad, tomater etc) eller frukt som inte gar att skala. Jag far inte ata salami, brie eller annat som inte ar "tillagat" eller ordentligt pastoriserat. Dessutom har vi last pa internet att cancerceller lever pa socker, sa att man ska forsoka ata sa lite sant som mojligt. Ingen choklad alltsa... Fett ar daremot OK, sa jag lutar mer och mer at att ga over pa GI och LCHF-diet sa smatt men det ar lite lurigt nar jag ar sa begransad pa gronsaksfronten. Det ar lite bokigt att borja koka gronsaker till frukost! Men jag har de senaste tva frukosterna atit keso, ett kokt agg och strimlad rokt skinka och det ar mycket gott och jag star mig bra fram till lunch. Det ar annat an en skal Kellogs Special-K det! Idag stekte jag till och med pa lite champinjoner, det var smaskens som ombyte. Jag far inte ga ut och ata (vi fuskade pa var brollopsdag forra veckan) och ska akta mig for folksamlingar i allmanhet och sjuka och forkylda personer i synnerhet.
Och det ar daligt med haret, lite fjun ar allt som syns och det ar inga utsikter till att det ska vaxa overhuvudtaget medan jag tar mina cellgifter. Lite trist men man vanjer sig vid allt sags det. Ogonbrynen ar helt knasiga och jag har tappat nastan alla mina ogonfransar, dem som jag var sa stolt over! Men det ar ett litet pris att betala, bara jag snart blir frisk igen. Jag ar faktiskt ratt trott pa att vara sjuk, det far vara nog nu.
Ja, de tycker jag vi bestammer. Lagom till min fodelsedag, den 21:a oktober ska jag vara friskforklarad. Fragor pa det?
Ute skiner solen, som om ingenting hant. Det ar varmt, sa varmt att det inte gar att sitta ute ens i skuggan utan att forsmakta (utan snus i tre dagar forsmakta vi pa denna o) av varmeslag. Tank i vintras nar vi at nastan varenda maltid ute pa baksidan och VILLE sitta i solen for i skuggan var det for kallt. Harliga tider! Jag langtar tills det blir svalt igen, nar solen forsvinner over hustaket redan strax efter tva pa eftermiddagen och hela baksidan ligger i skugga.
Idag ar det dag sex efter min R-chop chemo (da jag aker in pa Dr Feinsteins mottagning och sitter i ett par timmar med fem-sex olika sorters dropp i armen). I fem dagar efter behandligen ska jag ta en sarskild sorts tabletter, jag vet inte riktigt vad det ar, nagon sorts steroider tror jag och de ar valdigt ackliga och far mig nastan att krakas nar jag tar dem. De gor mig ganska pigg pa dagarna (bra) men gor att jag sover om mojligt annu samre an vanligt pa natterna (daligt) sa jag ar glad att de fem dagarna ar over for den har gangen. Det kanns OK att vara lite trottare pa dagen, man kan ju alltid ga och lagga sig en stund, men att inte kunna sova pa natterna tar snart knacken pa mig! Jag vaknar alltid minst tre ganger per natt och det ar sa storande att jag skulle kunna bli skogstokig! Jag tar somntabletter men de tycks inte hjalpa ett enda dugg, jag vaknar likt forbannat i alla fall.
Hursomhelst. Jag har bara en enda sadan behandling kvar att ga igenom, fatta, en enda! Jag har ocksa kvar tva av de langrandiga behandlingarna dar jag maste aka in pa sjukhuset (inga biverkningar av dem hittills, men sa otroligt trist att sitta och uggla pa sjukhus i manga dagar nar man bara vill vara hemma) och sa fyra eller fem behandlingar dar jag far cellgift i min Ommaya. De gor tester pa vatskan de suger ut varje gang men den har visat negativt varenda gang sa, for att fritt citera (och oversatta) Dr Feinstein: "fanns det nagot i huvudet sa borde det varit borta sedan lange" och det ar det vi tror och hoppas pa. :o)
Annars mar jag bra. Jag kan ata och mar inte illa nu nar jag fatt de nya och starkare illamaendetabletterna. Ett problem ar dock att jag har sa daliga varden pa mina vita blodkroppar och alltsa har dalig motstandskraft mot bakterier, sa jag far inte ata vad jag vill. Jag far inte ata otillagade gronsaker (sallad, tomater etc) eller frukt som inte gar att skala. Jag far inte ata salami, brie eller annat som inte ar "tillagat" eller ordentligt pastoriserat. Dessutom har vi last pa internet att cancerceller lever pa socker, sa att man ska forsoka ata sa lite sant som mojligt. Ingen choklad alltsa... Fett ar daremot OK, sa jag lutar mer och mer at att ga over pa GI och LCHF-diet sa smatt men det ar lite lurigt nar jag ar sa begransad pa gronsaksfronten. Det ar lite bokigt att borja koka gronsaker till frukost! Men jag har de senaste tva frukosterna atit keso, ett kokt agg och strimlad rokt skinka och det ar mycket gott och jag star mig bra fram till lunch. Det ar annat an en skal Kellogs Special-K det! Idag stekte jag till och med pa lite champinjoner, det var smaskens som ombyte. Jag far inte ga ut och ata (vi fuskade pa var brollopsdag forra veckan) och ska akta mig for folksamlingar i allmanhet och sjuka och forkylda personer i synnerhet.
Och det ar daligt med haret, lite fjun ar allt som syns och det ar inga utsikter till att det ska vaxa overhuvudtaget medan jag tar mina cellgifter. Lite trist men man vanjer sig vid allt sags det. Ogonbrynen ar helt knasiga och jag har tappat nastan alla mina ogonfransar, dem som jag var sa stolt over! Men det ar ett litet pris att betala, bara jag snart blir frisk igen. Jag ar faktiskt ratt trott pa att vara sjuk, det far vara nog nu.
Ja, de tycker jag vi bestammer. Lagom till min fodelsedag, den 21:a oktober ska jag vara friskforklarad. Fragor pa det?
Sabla Outlook!
Nu skickar Outlook ut såna där skitmail på egen hand igen! Får du mail från mig med en länk i, bara kasta bort!!
Jag måste tjata mer på Johan så han blåser ur min laptop nu i helgen, så här kan vi inte ha det.
Förlåt, förlåt!
- Direkt från Victorias iPhone
Jag måste tjata mer på Johan så han blåser ur min laptop nu i helgen, så här kan vi inte ha det.
Förlåt, förlåt!
- Direkt från Victorias iPhone
Location:Finamore Cir,Lake Worth,USA
2010-08-20
"Bara en bild"
Eftersom vi inte gör många knop här hemma just nu så finnes intet att blogga om, därav frånvaron av intelligenta, vitsiga alternativt tänkvärda inlägg här på bloggen.
Jag kan däremot bjuda på en liten bild på Neo, som tyckte att en plastpåse var ett alla tiders ställe att ligga och vila på. Det prasslar så roligt när man rör sig!
Jag kan däremot bjuda på en liten bild på Neo, som tyckte att en plastpåse var ett alla tiders ställe att ligga och vila på. Det prasslar så roligt när man rör sig!
2010-08-17
Första dagen i skolan
Isak börjar i sexan och ska åka skolbuss till nya skolan, Woodlands Middle School. Vi får inte följa honom till bussen för då är vi pinsamma. Men han är fin, vår stora kille!
2010-08-15
Grattis till oss
Idag firar Johan och jag tolvårig bröllopsdag. Det firar vi med god mat på Chili's. Här under ser ni killarnas tallrikar.
- Direkt från Victorias iPhone
- Direkt från Victorias iPhone
Location:S Jog Rd,Lake Worth,USA
2010-08-14
Vi spelar poker...
...och jag bara loosar hela tiden!
Isak vinner hela tiden, skitunge!
- Direkt från Victorias iPhone
Isak vinner hela tiden, skitunge!
- Direkt från Victorias iPhone
Location:Finamore Cir,Lake Worth,USA
Vi har varit på bio minsann
...och sett "Despicable Me".
Oooooh, den är helt lövely, den filmen! Gå och se, gå och se!!
"It´s so fluffy!"
Oooooh, den är helt lövely, den filmen! Gå och se, gå och se!!
"It´s so fluffy!"
2010-08-13
Det drar ihop sig
På tisdag börjar skolorna igen och vi (läs: Johan och Isak) har varit på Isaks nya skola för inskrivning och schemahämtning. Vi har också kollat in var han ska bli upplockad av skolbussen. Dagarna blir långa för honom, bussen hämtar strax före nio och släpper av tjugo över fyra. Och så läxor på det. Men så är det att gå i Middle School. Idag ska jag jaga iväg dem på förmiddan för att hitta kläder för han har växt ur varenda plagg under sommaren, han har ränt iväg nåt så infernaliskt på längden! På eftermiddagen ska vi hälsa på den andra svenska familjen här i området och bada i deras pool, det är sista chansen att träffa dem idag eftersom de åker tillbaka till Sverige imorgon.
Förresten, Elias är en skojig unge. Igår inlämnade han önskemål om vad han ville ha till lunch när han firar sin födelsedag: broccolisoppa! Jodå.
Och förresten igen: Igår kväll fick jag Isak att skratta så mycket (utan att kittla honom, för det är fusk!) så att han fick hicka. Då kände jag mig nöjd.
Förresten, Elias är en skojig unge. Igår inlämnade han önskemål om vad han ville ha till lunch när han firar sin födelsedag: broccolisoppa! Jodå.
Och förresten igen: Igår kväll fick jag Isak att skratta så mycket (utan att kittla honom, för det är fusk!) så att han fick hicka. Då kände jag mig nöjd.
2010-08-08
Dåligt med regn?
Ser din gräsmatta ut som om den ska vända rötterna upp och avlida vilken minut som helst? Är den brun och gul och trasslig av vissna ogräs?
Då finns en lösning för dig!
Spraya din gräsmatta vackert irländskt grön och du har den finaste gräsmattan i hela kvarteret.
(jag lovar, det är alldeles sant - såg det på TV alldeles nyss)
Lycka till.
Då finns en lösning för dig!
Spraya din gräsmatta vackert irländskt grön och du har den finaste gräsmattan i hela kvarteret.
(jag lovar, det är alldeles sant - såg det på TV alldeles nyss)
Lycka till.
2010-08-07
Väntan
En dag kommer det här ta slut, tänker jag medan jag tittar ut över parkeringsplatsen utanför sjukhusfönstret. En dag kommer jag kunna gå ut härifrån och inte behöva komma tillbaka, annat än för uppföljningar, naturligtvis. För uppföljningarna och kontrollerna kommer väl aldrig ta slut. Den kan ju komma tillbaka. Den kan ligga där och smyga någonstans, slugt väntande i någon bortglömd lymfkörtel som missades vid den senaste kontrollen.
Och när man minst anar det så sticker han fram sitt fula tryne igen, cancern.
Men det ska inte hända mig. För jag ska bli frisk. Slippa åka in och ut på sjukhus för blodtransfusioner och cellgiftsbehandlingar. Jag ska kunna äta vad jag vill, inte akta mig för färska grönsaker och frukt som inte går att skala, för det kan vara bakterier på dem som jag får infektioner av. Jag vill kunna gå ut på restaurang, kunna vistas i större folksamlingar, gå på salladsbarer (dessa livsfarliga bakterier finns visst överallt och lurar på den stackars sate som har nedsatt immunförsvar). Inte behöva sitta ändlösa timmar i ett ledsamt, beigt rum i en ledsen säng på sjukhusets cancerkorridor och bara vänta. Vänta, vänta på att värdena ska bli rätt, på att blodet ska få den rätta tjockleken, på att urinen ska få det rätta pH-värdet, på att de vita blodkropparna ska komma på hur man gör när man multiplicerar sig och komma upp till rätt antal. DÅ får jag åka hem och lämna de här trista rummen och korridorerna bakom mig, bara för att veta att om tre veckor är jag tillbaka igen, för samma behandling och samma oändliga, tröstlösa, hjärnförslöande väntan på att doktorerna och sköterskorna bestämmer att jag är klar för att åka därifrån. Efter den gången är det bara en gång kvar. En enda gång. En. Enda. Gång.
Jag kan inte tillåta mig att ens tänka tanken att jag kanske inte blir frisk. Det är klart att jag ska bli frisk! Det finns inget annat slut på den här sagan. Jag ska bli frisk, och jag ska få nytt fint hår och nya långa ögonfransar. Jag ska orka springa uppför trappan hemma, vara med pojkarna vid poolen och leka med dem utan att bli trött. Jag ska kunna ta bilen och åka och handla utan att behöva sova en hel eftermiddag efteråt. Jag ska kunna sova hela natten utan att behöva vakna två, tre eller ibland fyra gånger. Jag ska kunna slänga alla mediciner som nu står på vår stora byrå i sovrummet och aldrig se dem igen. Aldrig, aldrig, aldrig mer.
Men som sagt, efterkontrollerna kommer jag nog aldrig undan. I början kommer de säkert ganska tätt, för att sedan komma med längre mellanrum. Men tanken kommer säkert alltid finnas där, som en vass tagg i hjärnan. ”Tänk om det kommer tillbaka”.
Till och med gardinerna är beiga här. Jag är lite förvånad att min sjukhusrock inte är beige, den är blekt grön med mönster med förvirrade gröna och blå streck på.
Jag själv känner mig beige, som om jag har förlorat min egen färg, mitt eget jag. Här är jag bara en patient, ingen person. Jag gör som de säger, tar mina tabletter och svarar lydigt på alla frågor. Lyssnar på surret från dropp-apparaten som portionerar ut min medicin i lagom dos. Just idag har jag fått fyra små påsar med kalium, det var visst någon brist jag hade och så kan vi ju inte ha det! Annars är det den vanliga saltlösningen med bikarbonat i. Cellgifterna måste sköljas ut ur kroppen med enorma mängder dropp och jag springer och kissar som en galning. Men det är ju inte bara att resa på sig och gå. Jag ska krångla mig ur sängen med alla tilltrasslade filtar, hitta mina tofflor och sen ska droppet kopplas ur väggen och sladden hängas ordentligt så jag inte snubblar på den. Sen är det dags att styra kosan mot toaletten och har jag inte kissat ner mig vid det här laget så har jag haft tur. Jag skulle ha övat mer på knipövningarna som de tjatade om på BB. Men nu är det så dags och det blir mycket tvätt när jag kommer hem, sanna min ord.
Det här rummet har blivit hela min värld. Jag måste titta ut i korridoren för att förvissa mig om att det finns andra människor i den här byggnaden än de sköterskor som tittar in till mig med jämna mellanrum. Jag låter dörren vara öppen ut till korridoren, då ser jag andra sköterskor än mina egna, jag hör ljud av prat och skratt och jag ser att det finns andra beiga rum, med andra patienter, lika beiga som jag. I rummet mitt emot mitt ligger en äldre förvirrad man. Han verkar vara lite döv också för hans sköterskor pratar högt när de är därinne. I förmiddags var hans fru här och då var han lugn, men hon gick hem för ett par timmar sedan och nu har han blivit orolig. Han vill kliva ur sängen, han vill få sina underkläder bytta, han vill ut i korridoren, han vill byta säng, han vill ta på sig sina långbyxor... Sköterskorna hindrar honom och säger att han måste ligga i sin säng och vila, han kan falla och slå sig, men han förstår inte varför han måste ligga ner. Men jag förstår. Han vill också se om det finns en värld utanför hans beiga rum.
Och när man minst anar det så sticker han fram sitt fula tryne igen, cancern.
Men det ska inte hända mig. För jag ska bli frisk. Slippa åka in och ut på sjukhus för blodtransfusioner och cellgiftsbehandlingar. Jag ska kunna äta vad jag vill, inte akta mig för färska grönsaker och frukt som inte går att skala, för det kan vara bakterier på dem som jag får infektioner av. Jag vill kunna gå ut på restaurang, kunna vistas i större folksamlingar, gå på salladsbarer (dessa livsfarliga bakterier finns visst överallt och lurar på den stackars sate som har nedsatt immunförsvar). Inte behöva sitta ändlösa timmar i ett ledsamt, beigt rum i en ledsen säng på sjukhusets cancerkorridor och bara vänta. Vänta, vänta på att värdena ska bli rätt, på att blodet ska få den rätta tjockleken, på att urinen ska få det rätta pH-värdet, på att de vita blodkropparna ska komma på hur man gör när man multiplicerar sig och komma upp till rätt antal. DÅ får jag åka hem och lämna de här trista rummen och korridorerna bakom mig, bara för att veta att om tre veckor är jag tillbaka igen, för samma behandling och samma oändliga, tröstlösa, hjärnförslöande väntan på att doktorerna och sköterskorna bestämmer att jag är klar för att åka därifrån. Efter den gången är det bara en gång kvar. En enda gång. En. Enda. Gång.
Jag kan inte tillåta mig att ens tänka tanken att jag kanske inte blir frisk. Det är klart att jag ska bli frisk! Det finns inget annat slut på den här sagan. Jag ska bli frisk, och jag ska få nytt fint hår och nya långa ögonfransar. Jag ska orka springa uppför trappan hemma, vara med pojkarna vid poolen och leka med dem utan att bli trött. Jag ska kunna ta bilen och åka och handla utan att behöva sova en hel eftermiddag efteråt. Jag ska kunna sova hela natten utan att behöva vakna två, tre eller ibland fyra gånger. Jag ska kunna slänga alla mediciner som nu står på vår stora byrå i sovrummet och aldrig se dem igen. Aldrig, aldrig, aldrig mer.
Men som sagt, efterkontrollerna kommer jag nog aldrig undan. I början kommer de säkert ganska tätt, för att sedan komma med längre mellanrum. Men tanken kommer säkert alltid finnas där, som en vass tagg i hjärnan. ”Tänk om det kommer tillbaka”.
Till och med gardinerna är beiga här. Jag är lite förvånad att min sjukhusrock inte är beige, den är blekt grön med mönster med förvirrade gröna och blå streck på.
Jag själv känner mig beige, som om jag har förlorat min egen färg, mitt eget jag. Här är jag bara en patient, ingen person. Jag gör som de säger, tar mina tabletter och svarar lydigt på alla frågor. Lyssnar på surret från dropp-apparaten som portionerar ut min medicin i lagom dos. Just idag har jag fått fyra små påsar med kalium, det var visst någon brist jag hade och så kan vi ju inte ha det! Annars är det den vanliga saltlösningen med bikarbonat i. Cellgifterna måste sköljas ut ur kroppen med enorma mängder dropp och jag springer och kissar som en galning. Men det är ju inte bara att resa på sig och gå. Jag ska krångla mig ur sängen med alla tilltrasslade filtar, hitta mina tofflor och sen ska droppet kopplas ur väggen och sladden hängas ordentligt så jag inte snubblar på den. Sen är det dags att styra kosan mot toaletten och har jag inte kissat ner mig vid det här laget så har jag haft tur. Jag skulle ha övat mer på knipövningarna som de tjatade om på BB. Men nu är det så dags och det blir mycket tvätt när jag kommer hem, sanna min ord.
Det här rummet har blivit hela min värld. Jag måste titta ut i korridoren för att förvissa mig om att det finns andra människor i den här byggnaden än de sköterskor som tittar in till mig med jämna mellanrum. Jag låter dörren vara öppen ut till korridoren, då ser jag andra sköterskor än mina egna, jag hör ljud av prat och skratt och jag ser att det finns andra beiga rum, med andra patienter, lika beiga som jag. I rummet mitt emot mitt ligger en äldre förvirrad man. Han verkar vara lite döv också för hans sköterskor pratar högt när de är därinne. I förmiddags var hans fru här och då var han lugn, men hon gick hem för ett par timmar sedan och nu har han blivit orolig. Han vill kliva ur sängen, han vill få sina underkläder bytta, han vill ut i korridoren, han vill byta säng, han vill ta på sig sina långbyxor... Sköterskorna hindrar honom och säger att han måste ligga i sin säng och vila, han kan falla och slå sig, men han förstår inte varför han måste ligga ner. Men jag förstår. Han vill också se om det finns en värld utanför hans beiga rum.
2010-08-06
Irriterande
Jag sitter och försöker hitta bra låtar att ladda ner på min iPhone.
Problemet är bara att jag bara kommer ihåg spridda delar av vilka låtar jag gillar, jag kanske kommer ihåg en musikvideo där låten var jättebra eller att när jag var i London med en kompis dansade vi till den låten och sjöng med för full hals men nu är texten som bortblåst.
Sånt kan man ju inte söka på, heller!
Otroligt irriterande.
Jag får väl gnugga geniknölarna och sätta på tänkarmössan antar jag om det ska bli några låtar fixade.
Problemet är bara att jag bara kommer ihåg spridda delar av vilka låtar jag gillar, jag kanske kommer ihåg en musikvideo där låten var jättebra eller att när jag var i London med en kompis dansade vi till den låten och sjöng med för full hals men nu är texten som bortblåst.
Sånt kan man ju inte söka på, heller!
Otroligt irriterande.
Jag får väl gnugga geniknölarna och sätta på tänkarmössan antar jag om det ska bli några låtar fixade.
Och här har vi dagens lunch.
Salisbury steak, whipped potatoes (utan skal, hurra!) and corn.
Till efterrätt serverades äppelpaj.
Och det var minsann smaskigt.
PS. Jag hade velat placera dessa bilder sida vid sida men det är jag fan inte människa till att begripa hur man ska göra, så det får se ut som det gör, även om jag inte tycker om det. Bilderna är inte heller så bra kvalite så det går att blåsa upp dem större, de blir helt gryniga och trista. Blä!
- Direkt från Victorias iPhone
Location:S Congress Ave,Lake Worth,USA
Nu är de här!
(fast när jag hunnit skriva färdigt inlägget har de redan hunnit åka igen...)
Fina, fina killarna.
- Direkt från Victorias iPhone
Fina, fina killarna.
- Direkt från Victorias iPhone
Location:S Congress Ave,Atlantis,USA
Första natten på JFK avklarad och TGIF!
Det är alltid en utmaning att få sova ordentligt när man "sover" på sjukhus, men den här gången tror jag att jag lyckades riktigt skapligt. Jag var bara uppe två gånger för att gå på toan, dragandes en droppstång efter mig som uppför sig som en stelopererad motsträvig giraff på sex ben med koncentrationssvårigheter, så som alla förstår kan det medföra lite krångel. Till slut kommer vi överens om vilket håll vi ska åt och rör oss i den generella riktningen. Eftersom jag har sängen vid fönstret (trevlig utsikt men längst till badrummet) så måste vi passera de bägge TV-apparaterna som sitter uppe i taket, bäst att inte skrapa dem med droppstången, det vore pinsamt att göra åverkan såhär första dagen... Men går man så nära sängarna man kan så fungerar det.
De gjorde en bröströntgen på mig i gårkväll för att vara säkra på att min pic-line sitter ordenligt (de har emellanåt haft lite problem att få ut blod ur bägge rören så de ville kolla att slangarna låg rätt i blodårdrorna), men tydligen låg allt som det ska och det är jag glad för. Jag har ingen lust att dra ut pic-linen för att sen sätta i en ny, så roligt är det inte och dessutom gjorde det ganska ont förra gången. Så slipper jag hela den grejen så blir jag glad.
Ni kan ju tänka er vilket problem de har när de ska krångla sig in med en sån där portabel röntgenapparat, där får de vara försiktiga, kan jag meddela. Jag har sett flera TV-apparater med häftiga skrapmärken på skärmen efter en kollision med en sån röntgengrunka. Så det är ingen liten maskin det!
Nåväl.
Jag fick min Methatrexatebehandling inatt medan jag sov, och det ska jag säga var superduperbra! Det tar ungefär tre timmar, och ni kan tänka er att sitta och glo på en påse med illgult ondgift* som ska in i dig och ta kål på allt den kan komma åt. Då kan det vara lite svårt att enbart ha positiva tankar. Men inatt slapp jag hela den grejen, behandlingen gick fort och jag fick dessutom två små påsar potassium (kalium på svenska) av bara farten. Mina värden var visst lite låga där med...
Så nu är det bara vanlig saltlösning blandat med typ bakpulver (Säkert! Jag lovar!) för att få ordning på PH-värdet i kroppen och blodet och urinen. 24 timmar efter Methatrexatebehandlingen började, sätts "motgift" in. Jag får också fortlöpande medicin för att skydda lever, njurar och andra inre organ som kan skadas av Methatrexatet. Och så pumpar de in denna bakpulversaltlösning förstås, oändlinga mängder saltlösning. Stooooora påsar. Säkert dryga litern styck. Påse på påse på påse...
Men vilken TUR att jag har sängen vid fönstret, LÄNGST BORT från toan då. Att det inte händer fler olyckor än det gör är ett mirakel. Jag har iallafall ett ordentligt lager extra trosor med, ska erkännas, bara utifall att. Det är vid såna här tillfällen man önskar att man övat lite mer på de där knipövningarna som barnmorskan jämt tjatade om, ha ha!
Nåväl. De tar prov på blod och urin med jämna mellanrum under dagen och kollar värderna för att se hur värderna ser ut. När värderna kommer till en speciell nivå (över eller under, jag lär mig aldrig) så får vi åka hem. Jag hoppas att det blir på måndag kväll, men det kanske bara är en glädjekalkyl. Kanske bäst att satsa på tisdag så blir jag inte så besviken om jag inte får åka på måndag?
Slutligen kan sägas att jag mår bra, har inte ont och är inte särskilt trött just nu. Det enda som återstår här är väntan. Väntan på att få åka hem, väntan på att få träffa småsakerna och min mamma. Killarna har tid hos doktorn idag för att få papper på att de är friska så de kan bli registrerade på sina respektive skolor.
* Ja, ondgift är väl kanska fel ord, cellgiftet är ju bra för mig och det är meningen att jag ska bli frisk av det. Men det ser ONT ut! Fast jag kan låtsas att det är citron lemonade, då kaskke det känns bättre!?
Iiiiiiih, nu måste jag kissa! Kom igen nu dumma droppställ - samarbeta!!
De gjorde en bröströntgen på mig i gårkväll för att vara säkra på att min pic-line sitter ordenligt (de har emellanåt haft lite problem att få ut blod ur bägge rören så de ville kolla att slangarna låg rätt i blodårdrorna), men tydligen låg allt som det ska och det är jag glad för. Jag har ingen lust att dra ut pic-linen för att sen sätta i en ny, så roligt är det inte och dessutom gjorde det ganska ont förra gången. Så slipper jag hela den grejen så blir jag glad.
Ni kan ju tänka er vilket problem de har när de ska krångla sig in med en sån där portabel röntgenapparat, där får de vara försiktiga, kan jag meddela. Jag har sett flera TV-apparater med häftiga skrapmärken på skärmen efter en kollision med en sån röntgengrunka. Så det är ingen liten maskin det!
Nåväl.
Jag fick min Methatrexatebehandling inatt medan jag sov, och det ska jag säga var superduperbra! Det tar ungefär tre timmar, och ni kan tänka er att sitta och glo på en påse med illgult ondgift* som ska in i dig och ta kål på allt den kan komma åt. Då kan det vara lite svårt att enbart ha positiva tankar. Men inatt slapp jag hela den grejen, behandlingen gick fort och jag fick dessutom två små påsar potassium (kalium på svenska) av bara farten. Mina värden var visst lite låga där med...
Så nu är det bara vanlig saltlösning blandat med typ bakpulver (Säkert! Jag lovar!) för att få ordning på PH-värdet i kroppen och blodet och urinen. 24 timmar efter Methatrexatebehandlingen började, sätts "motgift" in. Jag får också fortlöpande medicin för att skydda lever, njurar och andra inre organ som kan skadas av Methatrexatet. Och så pumpar de in denna bakpulversaltlösning förstås, oändlinga mängder saltlösning. Stooooora påsar. Säkert dryga litern styck. Påse på påse på påse...
Men vilken TUR att jag har sängen vid fönstret, LÄNGST BORT från toan då. Att det inte händer fler olyckor än det gör är ett mirakel. Jag har iallafall ett ordentligt lager extra trosor med, ska erkännas, bara utifall att. Det är vid såna här tillfällen man önskar att man övat lite mer på de där knipövningarna som barnmorskan jämt tjatade om, ha ha!
Nåväl. De tar prov på blod och urin med jämna mellanrum under dagen och kollar värderna för att se hur värderna ser ut. När värderna kommer till en speciell nivå (över eller under, jag lär mig aldrig) så får vi åka hem. Jag hoppas att det blir på måndag kväll, men det kanske bara är en glädjekalkyl. Kanske bäst att satsa på tisdag så blir jag inte så besviken om jag inte får åka på måndag?
Slutligen kan sägas att jag mår bra, har inte ont och är inte särskilt trött just nu. Det enda som återstår här är väntan. Väntan på att få åka hem, väntan på att få träffa småsakerna och min mamma. Killarna har tid hos doktorn idag för att få papper på att de är friska så de kan bli registrerade på sina respektive skolor.
* Ja, ondgift är väl kanska fel ord, cellgiftet är ju bra för mig och det är meningen att jag ska bli frisk av det. Men det ser ONT ut! Fast jag kan låtsas att det är citron lemonade, då kaskke det känns bättre!?
Iiiiiiih, nu måste jag kissa! Kom igen nu dumma droppställ - samarbeta!!
2010-08-05
Torsdag - och på sjukhuset igen.
Den här gången verkar det gå vägen, vi har ännu inte blivit utkastade så nesligt som i fredags när mina värden slagit i botten. Men man fattar ju att de inte vill riskera att ge mig en katastrofinfektion! Efter vad jag förstår ska värdet för de vita blodkropparna i blodet ligga mellan 4,5 och 11. Mitt värde var 0,4. I och för sig är det helt normalt att ha dåliga värden vid den tiden på grund av de cellgifter jag får, så jag var inte jätteöverraskad, men självklart besviken.
Nu är mina "småsaker" (tusen tack för uttrycket Josse, det kommer vi använda från och med nu!) på väg, just nu i skrivande stund sitter de och hänger tillsammans med sin mormor uppe på Newark i väntan på planet som ska föra dem mot flygplatsen i Fort Lauderdale. Det smärtar mig att jag inte kommer vara där hemma och vänta på dem när de kommer hem, men det är inget att göra åt. Jag får träffa dem imorgon när de kommer och hälsar på mig här på sjukhuset istället.
Inte optimalt mysigt, men jag får vara nöjd med det jag får. Jag har ett helt liv på mig att gosa med dem när de här dumheterna är över.
Nu är mina "småsaker" (tusen tack för uttrycket Josse, det kommer vi använda från och med nu!) på väg, just nu i skrivande stund sitter de och hänger tillsammans med sin mormor uppe på Newark i väntan på planet som ska föra dem mot flygplatsen i Fort Lauderdale. Det smärtar mig att jag inte kommer vara där hemma och vänta på dem när de kommer hem, men det är inget att göra åt. Jag får träffa dem imorgon när de kommer och hälsar på mig här på sjukhuset istället.
Inte optimalt mysigt, men jag får vara nöjd med det jag får. Jag har ett helt liv på mig att gosa med dem när de här dumheterna är över.
2010-08-02
Dementi och provresultat
Först måste jag be att få klargöra att vi INTE är ombord Oasis of the Seas, som det verkade från förra inlägget. Jag tyckte bara bilden var fin och la in den utan att tänka mig för. Vi var på studiebesök med SWEA på båten i mars innan alla de här dumheterna med cancern började, och jag har inte hunnit lägga in några bilder från den trippen. Det kommer nog komma fler bilder från den turen senare, men jag ska vara med noggrann och skriva ordentligt hur det ligger till. Men nog hade jag gärna velat vara där, alltid! Det var det finaste och största fartyg jag någonsin skådat, och jag som tyckt att Finlandsfärjorna var imponerande! Bah! Löjligt!
Nåväl. Ingen kryssning för oss, alltså.
Däremot har vi varit hos Dr Feinstein på morgonen och tagit blodprov (fortfarande för låga värden på mina vita blodkroppar, vilket medför att jag inte kan läggas in för att få den "stora" cellgiftsbehandlingen). Ny dag är torsdag, alltså den allra sämsta dag som det skulle kunna bli nu eftersom killarna kommer hem på torsdag kväll. Men de får väl komma och hälsa på mig på fredag förmiddag eller kanske i helgen, veroende på hur behandlingen går.
Vi fick också resultaten från den MRI och Petscan som jag gjorde förra veckan, allt såg väldigt bra ut, så bra som vi någonsin vågat hoppas. Det fanns ingen cancer i huvudet och allt såg också mycket bättre ut i resten av kroppen än vad det gjorde förra gången de röntgade. Allt är naturligtvis inte borta ännu eftersom vi bara är halvvägs in i behandlingen, men vi är absolut på rätt väg!
Jag är mycket glad och tacksam över att allt jag går igenom verkar fungera, det hade varit ledsamt om ingen förändring hade kunnat märkas. Men jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde förut och resultaten visar ju också att jag är på bättringsvägen.
Dessutom har jag precis förnyat mitt flickrPro-konto på två år så nu måste jag ju överleva, haha! ;o)
Skämt åsido, det här är bara "a bump in the road" och det är klart att jag ska bli stark och frisk från de här dumheterna.
Det finns inget alternativ. Punkt.
Nåväl. Ingen kryssning för oss, alltså.
Däremot har vi varit hos Dr Feinstein på morgonen och tagit blodprov (fortfarande för låga värden på mina vita blodkroppar, vilket medför att jag inte kan läggas in för att få den "stora" cellgiftsbehandlingen). Ny dag är torsdag, alltså den allra sämsta dag som det skulle kunna bli nu eftersom killarna kommer hem på torsdag kväll. Men de får väl komma och hälsa på mig på fredag förmiddag eller kanske i helgen, veroende på hur behandlingen går.
Vi fick också resultaten från den MRI och Petscan som jag gjorde förra veckan, allt såg väldigt bra ut, så bra som vi någonsin vågat hoppas. Det fanns ingen cancer i huvudet och allt såg också mycket bättre ut i resten av kroppen än vad det gjorde förra gången de röntgade. Allt är naturligtvis inte borta ännu eftersom vi bara är halvvägs in i behandlingen, men vi är absolut på rätt väg!
Jag är mycket glad och tacksam över att allt jag går igenom verkar fungera, det hade varit ledsamt om ingen förändring hade kunnat märkas. Men jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde förut och resultaten visar ju också att jag är på bättringsvägen.
Dessutom har jag precis förnyat mitt flickrPro-konto på två år så nu måste jag ju överleva, haha! ;o)
Skämt åsido, det här är bara "a bump in the road" och det är klart att jag ska bli stark och frisk från de här dumheterna.
Det finns inget alternativ. Punkt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)