Var hos tandläkaren idag.
Jag är rädd för allt möjligt; hoppa bungyjump, kräkas offentligt, åka berg- och dalbana, tvestjärtar och att ringa någon på telefonen är bara några exempel på olika saker som framkallar snudd på hjärtinfarkt hos mig.
En sak som inte toppar listan, men väl är uppe bland fem-i-topp och slåss, är att gå till tandläkaren. Men, efter att ha dragit ut på det hela i dryga fem år så tog jag mig i kragen och gick dit. Observera att jag gick dit och beställde tiden, jag ringde inte.
Nåväl. Jag kom därifrån med livet i behåll men med en mycket öm mun. När hon skulle ta röntgenbilder var de där grunkorna hon stoppade in i munnen på mig så stora att jag närapå kräktes. Sen var det tandsten som skulle bort. Det kändes som om hon flyttade runt varenda tand, som hon höll på. Nu ömmar det som PIIIIP i munnen, men jag fick beröm att jag hade starka tänder och lite bannor att jag inte använder tandtråd tillräckligt mycket. Jag ber sällan till högre makter, men när jag låg där i tandläkarstolen lovade jag dyrt och heligt att tandtråda vareviga dag om jag slapp ifrån att ha hål. Nu är jag inte helt säker på om jag hade hål eller inte eftersom hon inte hann framkalla bilderna medan jag var där, men hon sa att hon inte trodde att det skulle vara några hål.
Så nu ska här tandtrådas!
PS. Att tanka bilen själv låg förut bra till på min skräcklista, men detta har jag nu kommit över. Tankar galant Märtan, både från vänster och höger. Det är ju lite bökigare när man har pumpen på fel sida, men jag har upptäckt att det går att dra slangen över bilen så den räcker att tanka med. Jag är till och med så cool att jag släpper slangen och låter det sköta sig själv! Stoltheten i det, mina vänner!
Visar inlägg med etikett Aj aj aj det bultar och det bankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Aj aj aj det bultar och det bankar. Visa alla inlägg
2011-10-19
2011-03-09
Inget mer häftande i huvet, tack!
Besöket hos "min" kirurg gick bra igår, fast det gjorde bra mycket ondare att få klamrarna borttagna den här gången än det första. Jag kom fram till att jag förmodligen var halvt bedövad av smärtstillande tabletter då, så det var därför jag inte kände någonting. Den här gången tog jag bara mina smärtstillande den första dagen efter operationen, eftersom jag blev trött, snurrig i huvudet och illamående av dem. Jag fick finna mig i att det stramade och ömmade i huvudet, hellre det än att känna det som om jag skulle kalva hela tiden. Kirurgen tyckte att såret såg bra ut och att det hade läkts mycket fint. Vi kom överens om att aldrig träffas igen, och vi var båda glada över det! ;o)
Imorgon planerar jag att leta rätt på ett finskt bageri som lär finnas inte långt härifrån, de ska ha jättegoda limpor och kanske en och annan semla!?
Har jag tur så kanske jag kommer därifrån med båda!
Imorgon planerar jag att leta rätt på ett finskt bageri som lär finnas inte långt härifrån, de ska ha jättegoda limpor och kanske en och annan semla!?
Har jag tur så kanske jag kommer därifrån med båda!
2011-03-02
Jodå - jag lever än
Jag har någorlunda hämtat mig från måndagens operation, allt gick bra och Ommayan är ute. Tyvärr fick jag en stark smärtstillande medicin efter operationen som jag inte riktigt tålde, så jag mådde riktigt illa hela måndag eftermiddag och hela tisdagen och kräktes många gånger. Idag känns det bättre, även om jag fortfarande är väldigt trött tidvis. Ärret ömmar naturligtvis också.
Kirurgen var väldigt snäll och rakade endast där han skulle skära och inte ett dugg mer. Det ska han få en stor kram för när jag träffar honom.
Kirurgen var väldigt snäll och rakade endast där han skulle skära och inte ett dugg mer. Det ska han få en stor kram för när jag träffar honom.
2010-12-23
AJ, som satan
Har varit och fixat naglarna och vaxat ögonbrynen.
När hon vaxar så tänker jag:
"-Jag har fött två barn, jag har tagit två benmärgsprov, jag har haft blindtarmsinflammation och cancer... Det här kan inte vara värre."
Jo det kan det.
När hon vaxar så tänker jag:
"-Jag har fött två barn, jag har tagit två benmärgsprov, jag har haft blindtarmsinflammation och cancer... Det här kan inte vara värre."
Jo det kan det.
2010-08-29
Där fick jag minsann
Idag är det lite svårt att vara sådär glad och positiv som jag babblade om i inlägget häromdagen. Jag har så in i bängen ont i halsen sedan flera dagar och det går fan inte över! Min vänstra halsmandel känns som om den är stor som en persika och det gör superont när jag sväljer. Jag har någon otäck rosa sörja som jag gurglar med, men det hjälper inget vidare (försök du gurgla ner vätska till halsmandeln själv så ska du se hur lätt det är!). Jag har lite feber idag också och jag har ont i huvudet och det hjälper knappt med huvudvärkstabletter. Surt.
Gnäll, gnäll.
Som tur är har vi tid hos Dr Feinstein imorgon, vi får se vad han säger. Jag hoppas att han kan skriva ut något mot halsinfektionen för det här är inte roligt alls!
Jag får återkomma när jag mår bättre och blivit på bättre humör.
Gnäll, gnäll.
Som tur är har vi tid hos Dr Feinstein imorgon, vi får se vad han säger. Jag hoppas att han kan skriva ut något mot halsinfektionen för det här är inte roligt alls!
Jag får återkomma när jag mår bättre och blivit på bättre humör.
2010-07-10
Otäck bild
Johan har tagit en bild på hur jag ser ut i huvudet, det ser rätt så otäckt ut så om du är lite känslig för sånt så ska du sluta läsa NU.
När jag träffar kirurgen idag ska jag fråga om han fick ett bra pris på häftklamrar..... ;o)
- Direkt från Victorias iPhone
När jag träffar kirurgen idag ska jag fråga om han fick ett bra pris på häftklamrar..... ;o)
- Direkt från Victorias iPhone
Location:S Congress Ave,Atlantis,USA
2010-07-09
Kort uppdatering
Operationen gick bra och natten har varit eländig, att sova på sjukhus är ju fullständigt omöjligt!
Mer info kommer senare idag.
- Direkt från Victorias iPhone
Mer info kommer senare idag.
- Direkt från Victorias iPhone
Location:S Congress Ave,Atlantis,USA
2010-06-13
Rapport från fredagen
Hej alla rara,
I fredags var det alltså dags för mitt andra ryggmärgsprov. Jag skulle vara på sjukhuset halv sju på morgonen och jag skulle vara fastande sedan midnatt. Väl inskriven fick jag byta om till den vanliga klädsamma stassen, komplett med tossor och blå mössa (som ni har sett på foto). Efter ett misslyckat försök att sätta dropp fick jag vänta en timme innan doktorn skulle göra det med hjälp av ultraljud. Efter nittio minuters plåga gav även han upp, då hade han försökt två gånger på armen och en gång på halsen. Dom hämtade Johan och lät mig vila en stund innan de skulle försöka på nytt. Efter en kvart förbarmade sig en sköterska (hon framstog som en ängel) och tog ut mig ur det iskalla rummet och jag fick flera varma filtar. Hon lät oss tina upp och sedan föreslog hon att hon skulle försöka sätta ett drop i armen, den gamla hederliga vägen. Hon sa att hon inte ville skryta men hon var väldigt duktig, hon ville bara kika och lovade att inte försöka om hon inte trodde att hon klarade av att sätta droppet. Tre minuter senare var det klart.
Själva ryggmärgsprovet gick fort, jag fick också en dos cellgifter direkt i ryggmärgen den här gången. Stämningen i rummet var inte alls trevlig, läkaren och sköterskan "småbråkade" hela tiden, kanske var det deras sätt att jobba, men det hjälpte inte till att skapa en rofylld atmosfär för att hjälpa mig att slappna av.
När ingreppet var över fick jag ligga platt på rygg i tre timmar för att undvika den intensiva huvudvärk som kan komma om man reser sig för tidigt efter den här typen av ingrepp. Klockan tre var det hemresa med stränga order om sängliggande resten av dagen. Trots ryggläge kom illamående och kräkningar som ett brev på posten, och huvudvärken kom under lördagen. Med andra ord, jag har varit helt sänkt under hela helgen. Det enda som hjälper mot huvudvärken är att sova, så ni kan ju gissa vad jag spenderar min mesta tid med för närvarande.
Inte ens det här klarar jag av att skriva själv, så Johan är dagens spökskrivare
Jag vill återigen tacka för alla snälla kommentarer och mail och hoppas att ni har haft en bättre helg än jag har haft.
Många kramar från Victoria
I fredags var det alltså dags för mitt andra ryggmärgsprov. Jag skulle vara på sjukhuset halv sju på morgonen och jag skulle vara fastande sedan midnatt. Väl inskriven fick jag byta om till den vanliga klädsamma stassen, komplett med tossor och blå mössa (som ni har sett på foto). Efter ett misslyckat försök att sätta dropp fick jag vänta en timme innan doktorn skulle göra det med hjälp av ultraljud. Efter nittio minuters plåga gav även han upp, då hade han försökt två gånger på armen och en gång på halsen. Dom hämtade Johan och lät mig vila en stund innan de skulle försöka på nytt. Efter en kvart förbarmade sig en sköterska (hon framstog som en ängel) och tog ut mig ur det iskalla rummet och jag fick flera varma filtar. Hon lät oss tina upp och sedan föreslog hon att hon skulle försöka sätta ett drop i armen, den gamla hederliga vägen. Hon sa att hon inte ville skryta men hon var väldigt duktig, hon ville bara kika och lovade att inte försöka om hon inte trodde att hon klarade av att sätta droppet. Tre minuter senare var det klart.
Själva ryggmärgsprovet gick fort, jag fick också en dos cellgifter direkt i ryggmärgen den här gången. Stämningen i rummet var inte alls trevlig, läkaren och sköterskan "småbråkade" hela tiden, kanske var det deras sätt att jobba, men det hjälpte inte till att skapa en rofylld atmosfär för att hjälpa mig att slappna av.
När ingreppet var över fick jag ligga platt på rygg i tre timmar för att undvika den intensiva huvudvärk som kan komma om man reser sig för tidigt efter den här typen av ingrepp. Klockan tre var det hemresa med stränga order om sängliggande resten av dagen. Trots ryggläge kom illamående och kräkningar som ett brev på posten, och huvudvärken kom under lördagen. Med andra ord, jag har varit helt sänkt under hela helgen. Det enda som hjälper mot huvudvärken är att sova, så ni kan ju gissa vad jag spenderar min mesta tid med för närvarande.
Inte ens det här klarar jag av att skriva själv, så Johan är dagens spökskrivare
Jag vill återigen tacka för alla snälla kommentarer och mail och hoppas att ni har haft en bättre helg än jag har haft.
Många kramar från Victoria
2010-05-15
Ett livstecken
Hej alla rara,
jo, jag lever faktiskt fortfarande!
De sista dagarna har varit jobbiga, jag har fortfarande mycket ont under armen där de tog lymfkörtelprovet. Det är ganska svullet och det rinner sårvätska hela tiden, så det gör lite ont att skriva. Därför kommer nu en liten videoblogg istället:
Jag önskar er alla en fortsatt trevlig helg så hörs vi snart!
jo, jag lever faktiskt fortfarande!
De sista dagarna har varit jobbiga, jag har fortfarande mycket ont under armen där de tog lymfkörtelprovet. Det är ganska svullet och det rinner sårvätska hela tiden, så det gör lite ont att skriva. Därför kommer nu en liten videoblogg istället:
Jag önskar er alla en fortsatt trevlig helg så hörs vi snart!
2010-05-04
Planer för dagen
Jag sover fortfarande rätt illa, det drar och ömmar i såret så fort jag rör mig, med följd att jag vaknar. Dessutom har LeeLoo varit den gosigaste missen i landet, hon vill absolut ligga hoprullad under min haka och sova, det blir lite varmt kan kman säga... ;o)
Idag har vi tid hos kirurgen för att ta bort dränaget, det ska bli skönt att bli av med det! Om det inte ser för hemskt ut så ska jag lägga ut en bild på hur såret ser ut när vi byter kompresser idag.
Nu ska vi bara få iväg killarna till skolan och sen se om vi kan peta i oss lite frukost. Ha en bra dag!!
Idag har vi tid hos kirurgen för att ta bort dränaget, det ska bli skönt att bli av med det! Om det inte ser för hemskt ut så ska jag lägga ut en bild på hur såret ser ut när vi byter kompresser idag.
Nu ska vi bara få iväg killarna till skolan och sen se om vi kan peta i oss lite frukost. Ha en bra dag!!
2010-05-02
Trött
En sammanfattning av de senaste dagarna:
På fredagens morgon gick vi upp som vanligt och styrde iväg gossarna till skolan och omedelbart därfter styrde vi oss själva till sjukhuset. Jag fick komma in på en gång, men Johan fick sitta ute i väntrummet tills min kanyl var satt (vilket skulle ta sin tid visade det sig). Jag fick byta om till den otroligt snoffsiga stassen ni ser foto på lite längre ner, vilken senare också fulländades med ett hårnät. Jag fick lägga mig i en säng och sen hände inte mycket på en dryg timme. Det var inte utan att jag började fundera på om jag var bortglömd, fast emellanåt så kom det någon syster eller narkosläkare och bläddrade i en pärm som låg vid fotändan av min säng. Det var ett fasligt bläddrande kan jag meddela, och alla skulle de ha min underskrift för än det ena, än det andra.
Till slut skulle det sättas nål för dropp. Jag, som hittills varit så bortskämd med yttepyttesmå bebisnålar fick nu finna mig i att det togs fram en riktig hästspruta som skulle in i mitt högra armveck. Naturligtvis följde tårar och lite blandad smågråt på det, men Johan fick nu komma in och efter lite "hålla handen" och annan pepp så var jag glad igen.
Sen kom "min" narkosläkare och beordrade att jag skulle få fyra påsar plasma, och det kunde NATURLIGTVIS inte göras i den nål jag redan hade, utan mitt vänstra armveck, som redan tidigare var riktigt illa misshandlat fick sig en stoooor nål. Just här var det inte roligt alls.
Plasman var kall. Och alltså, jag menar ISKALL! Den var "fresh frozen" och såg ut som utspädd äppeljuice. Den var så kall att det gjorde ont i armen och sköterskan täckte mig med en fem-sex filtar så jag inte skulle frysa. Som tur var tog det bara tjugo minuter att få i mig en påse plasma, så det var relativt snart avklarat.
Klockan var ungefär ett när det var dags. Jag fick något lugnande i min kanyl (ingen sövning med mask - lovad vare Herren!) och jag blev väldigt fnissig och tramsig efter vad jag kan komma ihåg.
Efter det är mina minnen lite suddiga, vi kom upp till operationsrummet och det fanns stora lampor där minns jag. Sen vaknade jag och operationen var över. Av någon anledning som jag knappt själv förstod var jag väldigt ledsen när jag vaknade, jag tror att det var att de inte hade sagt till mig att "nu har vi gett dig något, strax kommer du somna", jag var liksom inte beredd utan hade bara slocknat bums...
Jag låg på uppvaket i en dryg halvtimme och förhörde mig nogsamt om jag hade snarkat när jag sov (som han ett par sängar bort), men det hade jag tydligen inte. ;o)
Sen bar det av tillbaks dit jag började och Johan blev ditkallad från väntrummet. Jag får lite att dricka men mår direkt tjyvigt av det så jag ber om anti-kräksmedicin som systern sprutar in via droppet. Kirurgen har pratat med Johan medan jag sov och hon var tydligen väldigt nöjd med ingreppet. Allt hade gått bra och de hade hittat vad de letade efter. Jag har ett dränage i armhålan, en liten slang som slutar i en behållare som samlar upp blod och andra vätskor som kommer från såret.
Vi har fått tid att ta bort den på tisdag.
Sen var det bara att klä på sig och åka hem! Jag var helt slut som människa, Johan stannade på två ställen för att lämna in våra recept på antibiotika, smärtstillande och anti-kräkstabletter medan jag sover i bilen. Väl hemma byter jag kläder och lägger mig i sängen och sover i princip hela resten v eftermiddagen, kvällen och hela natten, förutom då jag måste gå på toa, byta kompresser, få tabletter eller tömma ut blod ur dränaget. Lördagen tillbringas på samma sätt, med den enda skillnaden att jag har lyckats hasa mig ner till en av sofforna i vardagsrummet. Det är fullständigt omöjligt att hålla ögonen öppna, jag sover hela tiden. Jag kan inte heller äta särskilt mycket, det wom funkar bäst är gröna äpplen i klyftor och vatten. Jag är mycket tacksam för anti-kräkstabletterna, utan dem hade jag fått svälta!
Det stramar och ömmar mycket i såret, jag försöker hitta bra ställningar att sitta och ligga i för att det inte ska göra så ont. Jag har kommit fram till att en kudde att vila armen på är jättebra, så den bär jag runt på som den värsta snuttefilten.
Jag hoppas att jag ska vara piggare idag, det är lite trist att bara ligga i soffan hela dagen, men vad gör man...? Fler rapporter kommer, på en dator nära dig!
På fredagens morgon gick vi upp som vanligt och styrde iväg gossarna till skolan och omedelbart därfter styrde vi oss själva till sjukhuset. Jag fick komma in på en gång, men Johan fick sitta ute i väntrummet tills min kanyl var satt (vilket skulle ta sin tid visade det sig). Jag fick byta om till den otroligt snoffsiga stassen ni ser foto på lite längre ner, vilken senare också fulländades med ett hårnät. Jag fick lägga mig i en säng och sen hände inte mycket på en dryg timme. Det var inte utan att jag började fundera på om jag var bortglömd, fast emellanåt så kom det någon syster eller narkosläkare och bläddrade i en pärm som låg vid fotändan av min säng. Det var ett fasligt bläddrande kan jag meddela, och alla skulle de ha min underskrift för än det ena, än det andra.
Till slut skulle det sättas nål för dropp. Jag, som hittills varit så bortskämd med yttepyttesmå bebisnålar fick nu finna mig i att det togs fram en riktig hästspruta som skulle in i mitt högra armveck. Naturligtvis följde tårar och lite blandad smågråt på det, men Johan fick nu komma in och efter lite "hålla handen" och annan pepp så var jag glad igen.
Sen kom "min" narkosläkare och beordrade att jag skulle få fyra påsar plasma, och det kunde NATURLIGTVIS inte göras i den nål jag redan hade, utan mitt vänstra armveck, som redan tidigare var riktigt illa misshandlat fick sig en stoooor nål. Just här var det inte roligt alls.
Plasman var kall. Och alltså, jag menar ISKALL! Den var "fresh frozen" och såg ut som utspädd äppeljuice. Den var så kall att det gjorde ont i armen och sköterskan täckte mig med en fem-sex filtar så jag inte skulle frysa. Som tur var tog det bara tjugo minuter att få i mig en påse plasma, så det var relativt snart avklarat.
Klockan var ungefär ett när det var dags. Jag fick något lugnande i min kanyl (ingen sövning med mask - lovad vare Herren!) och jag blev väldigt fnissig och tramsig efter vad jag kan komma ihåg.
Efter det är mina minnen lite suddiga, vi kom upp till operationsrummet och det fanns stora lampor där minns jag. Sen vaknade jag och operationen var över. Av någon anledning som jag knappt själv förstod var jag väldigt ledsen när jag vaknade, jag tror att det var att de inte hade sagt till mig att "nu har vi gett dig något, strax kommer du somna", jag var liksom inte beredd utan hade bara slocknat bums...
Jag låg på uppvaket i en dryg halvtimme och förhörde mig nogsamt om jag hade snarkat när jag sov (som han ett par sängar bort), men det hade jag tydligen inte. ;o)
Sen bar det av tillbaks dit jag började och Johan blev ditkallad från väntrummet. Jag får lite att dricka men mår direkt tjyvigt av det så jag ber om anti-kräksmedicin som systern sprutar in via droppet. Kirurgen har pratat med Johan medan jag sov och hon var tydligen väldigt nöjd med ingreppet. Allt hade gått bra och de hade hittat vad de letade efter. Jag har ett dränage i armhålan, en liten slang som slutar i en behållare som samlar upp blod och andra vätskor som kommer från såret.
Vi har fått tid att ta bort den på tisdag.
Sen var det bara att klä på sig och åka hem! Jag var helt slut som människa, Johan stannade på två ställen för att lämna in våra recept på antibiotika, smärtstillande och anti-kräkstabletter medan jag sover i bilen. Väl hemma byter jag kläder och lägger mig i sängen och sover i princip hela resten v eftermiddagen, kvällen och hela natten, förutom då jag måste gå på toa, byta kompresser, få tabletter eller tömma ut blod ur dränaget. Lördagen tillbringas på samma sätt, med den enda skillnaden att jag har lyckats hasa mig ner till en av sofforna i vardagsrummet. Det är fullständigt omöjligt att hålla ögonen öppna, jag sover hela tiden. Jag kan inte heller äta särskilt mycket, det wom funkar bäst är gröna äpplen i klyftor och vatten. Jag är mycket tacksam för anti-kräkstabletterna, utan dem hade jag fått svälta!
Det stramar och ömmar mycket i såret, jag försöker hitta bra ställningar att sitta och ligga i för att det inte ska göra så ont. Jag har kommit fram till att en kudde att vila armen på är jättebra, så den bär jag runt på som den värsta snuttefilten.
Jag hoppas att jag ska vara piggare idag, det är lite trist att bara ligga i soffan hela dagen, men vad gör man...? Fler rapporter kommer, på en dator nära dig!
2010-04-20
Tisdag morgon
Underbara ni,
Benmärgsprovet är avklarat och helt ärligt kan jag säga att det inte var så farligt som jag trodde. Jag kan erkänna att jag var otroligt rädd under nästan hela ingreppet och det var många tårar som trillade, men det var för att jag var rädd, inte för att det faktiskt gjorde ont. Rummet var så litet att Johan inte fick plats, så han fick vänta utanför, bara det var ledsamt.
Jag fick lägga mig på sidan med ansiktet mot väggen, han klämde och kände en liten bit ner på skinkan. Han skulle hitta precis på det bästa stället på mitt höftben, så de skulle inte in i ryggraden som jag först trodde. Han hittade rätta stället och ritade med en penna var han skulle in. Jag fick ett okänt antal sprutor för bedövning och sen började det hela på allvar. Jag kunde naturligtvis inte se vad han gjorde eller vilka verktyg han använde, men emellanåt kändes det som om han hade en mejsel och stor träklubba....
Nåväl, det gjorde alltså inte ont, det var "bara" fruktansvärt obehagligt och jag var väldigt lättad när det äntligen var över. Han fick ta två bitar, eftersom det första provet han fick ut var lite litet.
Det var nu problemen började.
Jag slutade inte blöda.
Jag fick ligga en stund på britsen och blödde igenom kompresserna. De bytte kompresserna men när jag fått på mig kläderna hade jag blött igenom både kompresser och kläder. De bytte ännu en gång och vi fick en bunt kompresser och tejp med oss hem men när vi väl var hemma hade jag blött igenom öven de nya kompresserna.
Vi bytte förband stup i kvarten, försökte på olika sorters tryck under eftermiddagen för att få blödningen att stanna, men när det fortfarande blödde vid sex på kvällen bestämde vi oss för att åka tillbaka in till akuten för att få hjälp.
Tack och lov tog de oss på allvar, vi fick komma in på en gång och blev mycket väl omhändertagna. De är verkligen otroligt proffsiga på Wellington Regional! Doktorn kom med bedövning (fler sprutor!!!) och något som såg ut som stora tändstickor som han joxade runt i såret med. Blödningen slutade omedelbart och jag fick ligga kvar (på mage hela tiden, otroligt jobbigt för mig som ALDRIG ligger på magen annars) i en timme så de såg att det inte började blöda igen. Vi var hemma vid tio-tiden på kvällen, mycket lättade.
Natten har gått bra, jag har bara varit lite öm i såret när jag vänt mig i sängen. Idag kommer jag ta det lugnt och inte göra något som kan göra så det börjar blöda igen.
Nu väntar vi bara på besked på alla proven de tagit och hoppas på det bästa.
Än en gång, tack för alla supergulliga kommentarer från er alla!
Många kramar//Vic
Benmärgsprovet är avklarat och helt ärligt kan jag säga att det inte var så farligt som jag trodde. Jag kan erkänna att jag var otroligt rädd under nästan hela ingreppet och det var många tårar som trillade, men det var för att jag var rädd, inte för att det faktiskt gjorde ont. Rummet var så litet att Johan inte fick plats, så han fick vänta utanför, bara det var ledsamt.
Jag fick lägga mig på sidan med ansiktet mot väggen, han klämde och kände en liten bit ner på skinkan. Han skulle hitta precis på det bästa stället på mitt höftben, så de skulle inte in i ryggraden som jag först trodde. Han hittade rätta stället och ritade med en penna var han skulle in. Jag fick ett okänt antal sprutor för bedövning och sen började det hela på allvar. Jag kunde naturligtvis inte se vad han gjorde eller vilka verktyg han använde, men emellanåt kändes det som om han hade en mejsel och stor träklubba....
Nåväl, det gjorde alltså inte ont, det var "bara" fruktansvärt obehagligt och jag var väldigt lättad när det äntligen var över. Han fick ta två bitar, eftersom det första provet han fick ut var lite litet.
Det var nu problemen började.
Jag slutade inte blöda.
Jag fick ligga en stund på britsen och blödde igenom kompresserna. De bytte kompresserna men när jag fått på mig kläderna hade jag blött igenom både kompresser och kläder. De bytte ännu en gång och vi fick en bunt kompresser och tejp med oss hem men när vi väl var hemma hade jag blött igenom öven de nya kompresserna.
Vi bytte förband stup i kvarten, försökte på olika sorters tryck under eftermiddagen för att få blödningen att stanna, men när det fortfarande blödde vid sex på kvällen bestämde vi oss för att åka tillbaka in till akuten för att få hjälp.
Tack och lov tog de oss på allvar, vi fick komma in på en gång och blev mycket väl omhändertagna. De är verkligen otroligt proffsiga på Wellington Regional! Doktorn kom med bedövning (fler sprutor!!!) och något som såg ut som stora tändstickor som han joxade runt i såret med. Blödningen slutade omedelbart och jag fick ligga kvar (på mage hela tiden, otroligt jobbigt för mig som ALDRIG ligger på magen annars) i en timme så de såg att det inte började blöda igen. Vi var hemma vid tio-tiden på kvällen, mycket lättade.
Natten har gått bra, jag har bara varit lite öm i såret när jag vänt mig i sängen. Idag kommer jag ta det lugnt och inte göra något som kan göra så det börjar blöda igen.
Nu väntar vi bara på besked på alla proven de tagit och hoppas på det bästa.
Än en gång, tack för alla supergulliga kommentarer från er alla!
Många kramar//Vic
2010-02-16
Aj i ögat
Igår skar jag chilisar och tänkte "inte behöver jag handskar, hur starka kan de vara?!".
Så här i efterhand kan meddelas att de var jädra starka och snablar vilken smärta i ögat när jag skulle ta ur linserna på kvällen! Och inte går det bort heller, hur många gånger jag än tvättar mig om händerna! Ska det nötas bort eller, är det nån som vet?
Typiskt mig att göra ett sånt rookiemisstag när jag är 40.
Så här i efterhand kan meddelas att de var jädra starka och snablar vilken smärta i ögat när jag skulle ta ur linserna på kvällen! Och inte går det bort heller, hur många gånger jag än tvättar mig om händerna! Ska det nötas bort eller, är det nån som vet?
Typiskt mig att göra ett sånt rookiemisstag när jag är 40.
2010-02-11
Aj som satan
Kan meddela att mitt vänstra ögonbryn har antagit en blåaktig färgton samt blivit blivit dubbelt så stort som sin högra kollega.
Och varför då undrar ni kanske?
Jo, jag blev brutalt anfallen av en lampa. Lågt och illistigt hängande, mitt i rummet. Där går man intet ont anande, och får sig en tjonkare så jag trodde skallen skulle spricka.
Bildbevis kommer strax meddelst Iphone-foto.
Jävla skitlampa. Vi ska köpa en ny. Bara vi får våra pengar från skattemyndigheten nångång.
Lampan hänger så lågt därför att de förra husägarna hade ett biljardbord där men det har inte vi.
Och varför då undrar ni kanske?
Jo, jag blev brutalt anfallen av en lampa. Lågt och illistigt hängande, mitt i rummet. Där går man intet ont anande, och får sig en tjonkare så jag trodde skallen skulle spricka.
Bildbevis kommer strax meddelst Iphone-foto.
Jävla skitlampa. Vi ska köpa en ny. Bara vi får våra pengar från skattemyndigheten nångång.
Lampan hänger så lågt därför att de förra husägarna hade ett biljardbord där men det har inte vi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)