Jag rensade i garderoben igen igår. Jag har så mycket gamla grejor som jag inte använder, de tar en massa plats och jag hittar aldrig det jag vill ha i röran i lådorna.
Bestämde mig för att rensa bland i tredje lådan uppifrån, den med alla hårgrejer i.
Där ligger snoddar, spännen, diadem och sjalar i en enda röra. Jag tror knappt jag rört dem sen jag tappade allt håret sommaren 2010.
Jag visste ju att jag skulle tappa håret, det är en vanlig biverkan av cellgifterna jag fick.
Men jag hoppades ändå, innerst inne, att jag skulle få behålla håret. Vara undantaget som bekräftar regeln. Men det gick som det gick och plötsligt var jag kal som en biljardboll.
Så länge jag tog cellgifter växte inte håret nämnvärt, ett par millimeter kanske och sen var det stopp. Jag hade inget hår på benen, inte under armarna och ögonbrynen tunnades ut ordentligt. Jag hade dock en hel del ögonfransar kvar, till min stora glädje. Alltid nåt.
Men igår, när jag fiskade upp snodd efter snodd ur lådan, såg alla de där spännena som jag tyckte så mycket om... insåg jag att jag aldrig mer skulle få använda dem. Jag skulle inte få långt, fint hår mer.
Det som tog tio minuter att dra och klippa bort skulle ta flera år att få tillbaka och jag tror inte jag orkar vänta så länge.
Det som jag hade är borta och jag kan inte få det tillbaka.
Insikten gör mig förtvivlat ledsen, jag får tårar i ögonen av tanken.
Cancern tog hårt på mig och stal ett halvt år från mitt liv, och den stal också det enda som jag var riktigt stolt över - mitt hår.
Jag vet att den här känslan av saknad och förlust är barnslig - det är väl bara att börja spara håret igen då! Klipp dig inte, låt det växa ut! Snart blir det långt igen. Sluta gnälla!
Gläds istället åt att du lever! Tänk på att du kunde ha dött! Att sörja håret är tramsigt i jämförelse.
Men det känns ändå. Som en klump i halsen. Som en tagg i hjärtat.
Jag har bestämt mig för att ge bort alla mina hårgrejer till killarnas kusin L. Hon kanske kan ha kul med dem och det hon inte vill ha kan de slänga.
Och om jag chockar mig själv och världen med att inte gå och klippa mig på fredag som jag tänkt utan Börjar Spara Ut, ja då får jag väl köpa nya snoddar då.
Visar inlägg med etikett Funderingar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Funderingar. Visa alla inlägg
2013-05-15
2012-11-17
Att vara rädd
Det finns mycket här i världen man kan vara rädd för.
Krig.
Giftormar.
Tvestjärtar.
Galningar som skjuter vilt omkring sig på allmän plats.
Tandläkare.
Att tanka bilen och sen köra bilen på stora motorvägen.
Mördare.
Att ringa ett telefonsamtal.
Flera av mina "rädslor" tänker jag på nästan varje dag.
Tänk om det händer barnen något? Tänk om skolbussen kraschar? Tänk om någon kommer in med ett vapen i matsalen och skjuter?
Tänk om vi kraschar med bilen, när Johan och jag är ute, och vi dör. Då blir killarna ensamma.
Tänk om Johans flygplan blir kapat/exploderar/störtar. Vad gör vi då?
Jag är inte speciellt rädd för att dö. Jag är rädd för att det ska göra ont. Helst vill jag somna in, lugnt och fint, och hunnit ta farväl av familj och vänner. Det skulle kännas lite kymigt att dö i sömnen, då hade man ju liksom bara sagt "godnatt, vi ses i morgon!", inte "gråt inte, vi ses i Nangijala!" eller vilken slutkläm jag nu tänkt ut.
Att ringa ett telefonsamtal gör inte ont, men jag är rädd och orolig ändå. Det känns konstigt i magen och jag blir svettig i händerna. Jag är rädd för att ringa fel, att inte förstå vad personen i andra änden säger, att inte hitta orden jag vill säga och när de väl kommer ut låter de helt konstiga.
Jag är orolig för att bli samtalet de skrattar åt och pratar om på fikarasten; "haha, vet ni, idag hade jag ett samtal från en människa som nog inte hade alla indianer i kanoten! Hon stammade och bröt på någon konstig dialekt, det gick knappt att förstå vad hon sa! Och inte förstod hon mig heller, jag fick upprepa mig flera gånger innan hon begrep! Haha! Vilken looser!"
Men jag är inte rädd jämt. Vissa saker har jag lärt mig inte är så farliga, som att tanka bilen till exempel. Nu tankar jag hej vilt alldeles själv och tycker nog att jag är rätt så duktig på det. Jag bemödar mig med att se cool och avslappnad ut, som "det här är väl inget, det gör jag en gång i veckan typ, det är bara rutin". Sen ut på stora vägen med fem-sex körbanor. Jag är van vid det nu och är inte rädd eller nervös. Bara jag vet exakt vart jag ska, att jag har GPSen som berättar om jag ska svänga eller inte så är jag lugn.
Såna här saker tänker jag på när jag vaknar halv fem på morgonen och inte kan somna om.
Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det här inlägget, det lät djupare när jag tänkte på det i morse, men det blev visst inte riktigt som jag tänkt mig. Nåväl.
Jag hoppas att ni får en trevlig helg och att ni inte är rädda för något!!
Krig.
Giftormar.
Tvestjärtar.
Galningar som skjuter vilt omkring sig på allmän plats.
Tandläkare.
Att tanka bilen och sen köra bilen på stora motorvägen.
Mördare.
Att ringa ett telefonsamtal.
Flera av mina "rädslor" tänker jag på nästan varje dag.
Tänk om det händer barnen något? Tänk om skolbussen kraschar? Tänk om någon kommer in med ett vapen i matsalen och skjuter?
Tänk om vi kraschar med bilen, när Johan och jag är ute, och vi dör. Då blir killarna ensamma.
Tänk om Johans flygplan blir kapat/exploderar/störtar. Vad gör vi då?
Jag är inte speciellt rädd för att dö. Jag är rädd för att det ska göra ont. Helst vill jag somna in, lugnt och fint, och hunnit ta farväl av familj och vänner. Det skulle kännas lite kymigt att dö i sömnen, då hade man ju liksom bara sagt "godnatt, vi ses i morgon!", inte "gråt inte, vi ses i Nangijala!" eller vilken slutkläm jag nu tänkt ut.
Att ringa ett telefonsamtal gör inte ont, men jag är rädd och orolig ändå. Det känns konstigt i magen och jag blir svettig i händerna. Jag är rädd för att ringa fel, att inte förstå vad personen i andra änden säger, att inte hitta orden jag vill säga och när de väl kommer ut låter de helt konstiga.
Jag är orolig för att bli samtalet de skrattar åt och pratar om på fikarasten; "haha, vet ni, idag hade jag ett samtal från en människa som nog inte hade alla indianer i kanoten! Hon stammade och bröt på någon konstig dialekt, det gick knappt att förstå vad hon sa! Och inte förstod hon mig heller, jag fick upprepa mig flera gånger innan hon begrep! Haha! Vilken looser!"
Men jag är inte rädd jämt. Vissa saker har jag lärt mig inte är så farliga, som att tanka bilen till exempel. Nu tankar jag hej vilt alldeles själv och tycker nog att jag är rätt så duktig på det. Jag bemödar mig med att se cool och avslappnad ut, som "det här är väl inget, det gör jag en gång i veckan typ, det är bara rutin". Sen ut på stora vägen med fem-sex körbanor. Jag är van vid det nu och är inte rädd eller nervös. Bara jag vet exakt vart jag ska, att jag har GPSen som berättar om jag ska svänga eller inte så är jag lugn.
Såna här saker tänker jag på när jag vaknar halv fem på morgonen och inte kan somna om.
Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det här inlägget, det lät djupare när jag tänkte på det i morse, men det blev visst inte riktigt som jag tänkt mig. Nåväl.
Jag hoppas att ni får en trevlig helg och att ni inte är rädda för något!!
2012-06-14
Hårresande!
Jag har tänkt lite på det där med fixeringen vid hår.
Jag vill inte dra alla över en kam (hö hö), och jag vet inte hur ni har det i Sverige men jag antar att om det inte är som vi har det här, så är ni på god väg.
"Alla" vet ju att det här med hår är viktigt och framförallt att det sitter på det rätta stället. Om du är kvinna och har en ordentlig kalufs med hår på huvudet, då är du bara att gratulera. Har du dessutom tjockt, långt och blankt hår, ja då har du dragit vinstlotten!
Om man inte har haft turen att ha det så förspänt på hårfronten, kan det ju alltid ordnas bara man har råd att betala. Det kan sättas i förlängningar eller köpas peruker, det kan permanentas lockar eller rakpermanentas, färgas i alla regnbågens färger och kletas in med allsköns kladd, gegg och meck för att det ska bli snyggt.
Förutom huvudhåret är ögonbrynen något som det läggs mycket tid åt. Det plockas, vaxas och färgas så det står härliga till, och vi får inte glömma den där trådhistorien som tydligen är så plågsam att behandlingen borde klassas som tortyr.
Ögonfransarna är något som också är väldigt viktigt. Har du inte begåvats med långa, fina fransar att flaxa med kan du antingen klistra på lösögonfransar eller kladda på något serum (som Brooke Shields använder och då måste det ju fungera!) som gör att du får fler och framför allt längre fransar. TVreklamen översvämmas av mascaror som garanterar dig typ 100% längre ögonfransar. Jomenvisst sörru. Vilket nys.
Men så kommer vi till det där andra håret. Det som ingen vill låtsas om att man har. Skönhetssalongerna står som spön i backen och man kan bli av med oönskad hårväxt på ett kick.
När vi flyttade till Florida fick jag en bok av vår "relocation specialist" som förklarade hur saker och ting går till, alltså post, bank, affärer och sånt. Ett (om än ganska kort) kapitel ägnades åt personlig hygien och i korthet kan man väl säga att man förväntades duscha med jämna mellanrum, dofta gott, klippa sig och ha hela och rena kläder. Inget konstigt för en normalsvensk alltså.
Sen stod det att amerikanska damer rakar benen varje dag och även "under arms". Detta direktöversatte jag och trodde att de menade underarmarna. Efter en smula tankeverksamhet förstod jag att de menade armhålorna, för inte rakar man väl sig på underarmarna!? Amerikaner har knasiga saker för sig ibland, det vet man ju, men raka underarmarna???
Jodå. Det finns de som gör det. Det är tydligen inte alls ovanligt.
Vill man inte gå till en salong och bli kvitt sitt missprydande hår kan man ordna det själv.
Förutom den gamla hederliga rakhyveln kan man också köpa sig en ond liten apparat som sliter ut håret med rötterna (INTE behagligt) eller kleta på en rosa kräm som luktar konstigt och som ska sitta på ett visst antal minuter och sen kan man bara skrapa bort eländet och håret följer med, som av magi!
Tyvärr har undertecknad fallit för omvärldens grupptryck och rakar benen varannan dag ungefär och under armarna när det vankas bad. Just under höger arm är lite besvärligt efter att de tog min lymfkörtel så har det liksom blivit ett hål eller vad man ska säga och det är sablar så lurigt att komma åt med en hyvel där. Därför ska det lasras är det planerat, bara jag kommer mig för att ringa till dem som gör det...
Jag låter frissan vaxa mina ögonbryn när jag är och klipper mig, för noppa ögonbrynen gör jag bara inte. Det gör ont och jag vet inte hur det ska vara, så det lämnar jag i hennes händer. Det går fort och gör inte jätte-jätte-ont men jag ser inte klok ut efteråt eftersom jag är alldeles röd där hon har vaxat. Så det är inte läge att gå i affärer efter en sån behandling, kan man säga.
Ögonfransarna är som de är, de blev lite tunna när allt annat hår föll av iochmed cellgifterna, och de har aldrig riktigt hämtat sig, men de flaxar rätt OK så jag fårväl vara nöjd.
Nåväl. Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi skulle ha flyttat till Svalbard eller något annat kyligt ställe så jag hade varit tvungen att ha heltäckande kläder jämt. Då hade mitt hår få vara ifred och växa som det ville. Men nu bor vi i Florida och man förväntas ha shorts och kortärmat 360 dagar om året, så det är bara att finna sig.
Jag tycker att det är tråkigt att framförallt kvinnor har den här pressen på sig, och det börjar väldigt tidigt i åldrarna. På TV matas vi dagligen med reklam för allehanda produkter som du bara "måste" ha för att hjälpa dig på din väg till den perfekta kroppen. Problemet är ju att de flesta av oss aldrig kommer nå dit, hur mycket vi än försöker, hur många krämer och apparater vi köper eller hur många behandlingar vi genomlider. Jag önskar att man kunde tillåtas att vara sig själv och älskas för den man är inuti. Naturligtvis är det trevligt att vara fin och smal, men det är för ens eget välbefinnande och hälsa, inte för att någon annan har bestämt vad som är vackert och vad som inte är det.
Så tycker i alla fall jag. Sådeså.
PS. Inser just att det här är inlägg nummer 1.700! Wooooooo.....!
Jag vill inte dra alla över en kam (hö hö), och jag vet inte hur ni har det i Sverige men jag antar att om det inte är som vi har det här, så är ni på god väg.
"Alla" vet ju att det här med hår är viktigt och framförallt att det sitter på det rätta stället. Om du är kvinna och har en ordentlig kalufs med hår på huvudet, då är du bara att gratulera. Har du dessutom tjockt, långt och blankt hår, ja då har du dragit vinstlotten!
Om man inte har haft turen att ha det så förspänt på hårfronten, kan det ju alltid ordnas bara man har råd att betala. Det kan sättas i förlängningar eller köpas peruker, det kan permanentas lockar eller rakpermanentas, färgas i alla regnbågens färger och kletas in med allsköns kladd, gegg och meck för att det ska bli snyggt.
Förutom huvudhåret är ögonbrynen något som det läggs mycket tid åt. Det plockas, vaxas och färgas så det står härliga till, och vi får inte glömma den där trådhistorien som tydligen är så plågsam att behandlingen borde klassas som tortyr.
Ögonfransarna är något som också är väldigt viktigt. Har du inte begåvats med långa, fina fransar att flaxa med kan du antingen klistra på lösögonfransar eller kladda på något serum (som Brooke Shields använder och då måste det ju fungera!) som gör att du får fler och framför allt längre fransar. TVreklamen översvämmas av mascaror som garanterar dig typ 100% längre ögonfransar. Jomenvisst sörru. Vilket nys.
Men så kommer vi till det där andra håret. Det som ingen vill låtsas om att man har. Skönhetssalongerna står som spön i backen och man kan bli av med oönskad hårväxt på ett kick.
När vi flyttade till Florida fick jag en bok av vår "relocation specialist" som förklarade hur saker och ting går till, alltså post, bank, affärer och sånt. Ett (om än ganska kort) kapitel ägnades åt personlig hygien och i korthet kan man väl säga att man förväntades duscha med jämna mellanrum, dofta gott, klippa sig och ha hela och rena kläder. Inget konstigt för en normalsvensk alltså.
Sen stod det att amerikanska damer rakar benen varje dag och även "under arms". Detta direktöversatte jag och trodde att de menade underarmarna. Efter en smula tankeverksamhet förstod jag att de menade armhålorna, för inte rakar man väl sig på underarmarna!? Amerikaner har knasiga saker för sig ibland, det vet man ju, men raka underarmarna???
Jodå. Det finns de som gör det. Det är tydligen inte alls ovanligt.
Vill man inte gå till en salong och bli kvitt sitt missprydande hår kan man ordna det själv.
Förutom den gamla hederliga rakhyveln kan man också köpa sig en ond liten apparat som sliter ut håret med rötterna (INTE behagligt) eller kleta på en rosa kräm som luktar konstigt och som ska sitta på ett visst antal minuter och sen kan man bara skrapa bort eländet och håret följer med, som av magi!
Tyvärr har undertecknad fallit för omvärldens grupptryck och rakar benen varannan dag ungefär och under armarna när det vankas bad. Just under höger arm är lite besvärligt efter att de tog min lymfkörtel så har det liksom blivit ett hål eller vad man ska säga och det är sablar så lurigt att komma åt med en hyvel där. Därför ska det lasras är det planerat, bara jag kommer mig för att ringa till dem som gör det...
Jag låter frissan vaxa mina ögonbryn när jag är och klipper mig, för noppa ögonbrynen gör jag bara inte. Det gör ont och jag vet inte hur det ska vara, så det lämnar jag i hennes händer. Det går fort och gör inte jätte-jätte-ont men jag ser inte klok ut efteråt eftersom jag är alldeles röd där hon har vaxat. Så det är inte läge att gå i affärer efter en sån behandling, kan man säga.
Ögonfransarna är som de är, de blev lite tunna när allt annat hår föll av iochmed cellgifterna, och de har aldrig riktigt hämtat sig, men de flaxar rätt OK så jag fårväl vara nöjd.
Nåväl. Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi skulle ha flyttat till Svalbard eller något annat kyligt ställe så jag hade varit tvungen att ha heltäckande kläder jämt. Då hade mitt hår få vara ifred och växa som det ville. Men nu bor vi i Florida och man förväntas ha shorts och kortärmat 360 dagar om året, så det är bara att finna sig.
Jag tycker att det är tråkigt att framförallt kvinnor har den här pressen på sig, och det börjar väldigt tidigt i åldrarna. På TV matas vi dagligen med reklam för allehanda produkter som du bara "måste" ha för att hjälpa dig på din väg till den perfekta kroppen. Problemet är ju att de flesta av oss aldrig kommer nå dit, hur mycket vi än försöker, hur många krämer och apparater vi köper eller hur många behandlingar vi genomlider. Jag önskar att man kunde tillåtas att vara sig själv och älskas för den man är inuti. Naturligtvis är det trevligt att vara fin och smal, men det är för ens eget välbefinnande och hälsa, inte för att någon annan har bestämt vad som är vackert och vad som inte är det.
Så tycker i alla fall jag. Sådeså.
PS. Inser just att det här är inlägg nummer 1.700! Wooooooo.....!
2012-02-28
Ibland vill jag bara inte
Ibland vill jag inte vara tillsammans med någon.
Jag vill inte vara social och trevlig, orkar inte, vill inte.
Trots att jag sett fram emot träffen länge, så känns det jobbigt.
Vill bara ligga i sängen, se på TV, äta något gott.
Magen krånglar.
Jag vet ju så väl att när jag kommit fram är det jättekul.
Men det tar emot. Hela kroppen skriker att den inte vill vara med, den vill vila, sova, släcka ner för dagen.
Gråten ligger på lur i halsen.
Men livet går vidare och jag får följa med, vare sig jag vill eller inte.
Ute sjunger fågeln
sin sista sång
Kvällen sänker sig med mjuka vingar
Mörkret kommer
men inte än
Det finns tid att leka
- Posted using BlogPress from my iPad
Jag vill inte vara social och trevlig, orkar inte, vill inte.
Trots att jag sett fram emot träffen länge, så känns det jobbigt.
Vill bara ligga i sängen, se på TV, äta något gott.
Magen krånglar.
Jag vet ju så väl att när jag kommit fram är det jättekul.
Men det tar emot. Hela kroppen skriker att den inte vill vara med, den vill vila, sova, släcka ner för dagen.
Gråten ligger på lur i halsen.
Men livet går vidare och jag får följa med, vare sig jag vill eller inte.
Ute sjunger fågeln
sin sista sång
Kvällen sänker sig med mjuka vingar
Mörkret kommer
men inte än
Det finns tid att leka
- Posted using BlogPress from my iPad
2011-07-17
Fem år
Insåg alldeles nyss att vi just passerat femårsdagen för vår vistelse här i Florida. När vi bestämde oss för att flytta hit sa vi att det fick bli en prövotid på tre år - sen fick vi se.
Treårsdagen kom och gick och vi bor här fortfarande.
Med hus, två bilar, två katter, två barn som pratar engelska utan det minsta spår av brytning, pool och två veckor per år i andelslägenhet.
Hur fan gick det till??
Om någon hade sagt till mig för tio år sen att jag inom en någorlunda snar framtid skulle vara hemmafru i Florida skulle jag hånskrattat vederbörande rätt upp i fejset. Men så blev det alltså.
Vi har inga planer på att flytta, varken till Sverige eller någon annanstans, även om det suger rejält i Sverigetarmen när vi är där på semester. Men det är ju det, att det är SEMESTER. Det är ju som alla vet en grej att vara där på semester ett par underbara vackra sommarveckor och en annan att sitta i vardagen i november med ledset, gråkallt väder ute och blöta, skitiga kläder var man tittar. Nej, vi får ta och vinna stort på lotto så vi kan köpa sommarstuga i Sverige och komma dit ett par månader om året när det är som vackrast.
Jag har förresten bestämt hur det ska bli när vi blir äldre: när killarna har dragit och Johan och jag blir själva och pensionerade ska vi ha en lägenhet vid havet i Palm Beach där vi ska bo under vinterhalvåret och så ska vi ha en stuga i Sverige där vi ska bo andra halvan av året. Det skulle vara helt underbart! Om det blir verklighet får vi se.
Treårsdagen kom och gick och vi bor här fortfarande.
Med hus, två bilar, två katter, två barn som pratar engelska utan det minsta spår av brytning, pool och två veckor per år i andelslägenhet.
Hur fan gick det till??
Om någon hade sagt till mig för tio år sen att jag inom en någorlunda snar framtid skulle vara hemmafru i Florida skulle jag hånskrattat vederbörande rätt upp i fejset. Men så blev det alltså.
Vi har inga planer på att flytta, varken till Sverige eller någon annanstans, även om det suger rejält i Sverigetarmen när vi är där på semester. Men det är ju det, att det är SEMESTER. Det är ju som alla vet en grej att vara där på semester ett par underbara vackra sommarveckor och en annan att sitta i vardagen i november med ledset, gråkallt väder ute och blöta, skitiga kläder var man tittar. Nej, vi får ta och vinna stort på lotto så vi kan köpa sommarstuga i Sverige och komma dit ett par månader om året när det är som vackrast.
Jag har förresten bestämt hur det ska bli när vi blir äldre: när killarna har dragit och Johan och jag blir själva och pensionerade ska vi ha en lägenhet vid havet i Palm Beach där vi ska bo under vinterhalvåret och så ska vi ha en stuga i Sverige där vi ska bo andra halvan av året. Det skulle vara helt underbart! Om det blir verklighet får vi se.
2010-12-17
Blä
Ni vet när det sitter som en klump i halsen. När ingenting man gör blir rätt, allt blir bara storkatastrof och elände. Gråten är nära. Allt är ledsamt och inget av det som brukar vara roligt fungerar.
Man känner sig ensam.
Övergiven.
Hopplöst nere.
Rädd för vad doktorn kommer att ha att säga på måndag.
Blir jag tillfrågad vad det är jag är ledsen för kan jag inte sätta fingret på det, hela kroppen är bara ledsen och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Jag gick så långt att jag tog en liten vit tablett som ska hjälpa mot anxiety, men jag känner ingen skillnad.
Jag tänkte att ”färga håret är alltid roligt, att få bort den här råttfärgen är ett steg i rätt riktning!” Så fel man kan ha. Jag hatar det. Det tog inte jämnt, det är flammigt och testar av råtta sticker fram där man minst anar det. Inget att göra åt, bara gilla läget. Kanske det blir bättre när jag tvättat håret ett par gånger, kanske blir färgen lite jämnare?
Hoppet är det sista som överger människan, sägs det.
Och nej, något foto blir det icke.
Man känner sig ensam.
Övergiven.
Hopplöst nere.
Rädd för vad doktorn kommer att ha att säga på måndag.
Blir jag tillfrågad vad det är jag är ledsen för kan jag inte sätta fingret på det, hela kroppen är bara ledsen och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Jag gick så långt att jag tog en liten vit tablett som ska hjälpa mot anxiety, men jag känner ingen skillnad.
Jag tänkte att ”färga håret är alltid roligt, att få bort den här råttfärgen är ett steg i rätt riktning!” Så fel man kan ha. Jag hatar det. Det tog inte jämnt, det är flammigt och testar av råtta sticker fram där man minst anar det. Inget att göra åt, bara gilla läget. Kanske det blir bättre när jag tvättat håret ett par gånger, kanske blir färgen lite jämnare?
Hoppet är det sista som överger människan, sägs det.
Och nej, något foto blir det icke.
2010-11-21
Det bestämmer vi.
Det är eftermiddagssol utanför fönstret och persiennerna släpper igenom pärlband av ljus på väggen bakom mig. Ute i korridoren hörs sköterskornas röster och ljudet av vagnarna de skjuter framför sig. De är alltid på väg någonstans. Det är alltid en ny patient som vill ha hjälp. Någon ska ha medicin ett visst klockslag. En annan har slut på sitt dropp, pip-pip! pip-pip! varnar maskinen, alla i hela korridoren kan höra det enerverande ljudet. En cancerpatient har kräkts och behöver nya sängkläder.
En TV är på med hög volym i ett rum längre ner i korridoren och tanten mittemot pratar i telefon med hög röst på ett språk jag inte förstår. I mitt eget rum är det bara droppmaskinens brummande och tangentbordets knapprande som hörs.
Just nu består min vistelse här av väntan. Väntan på att mina provresultat ska visa ”rätt”. Sen är jag fri att åka hem till min familj. Som jag längtar efter dem! De är min styrka i livet. Blotta tanken på att behöva lämna dem fyller mig med ångest, så hjärtat känns som om det krymper ihop till en liten iskall skrumpen boll i bröstet.
Under de månader jag har varit sjuk har jag gjort mitt yttersta för att alltid, alltid ha en positiv inställning. ”Det är klart att det här ska gå bra! Det bestämmer vi.” har jag sagt många gånger. Och utan den här attityden tror jag knappt att jag hade kommit så här långt.
Det här har varit min sista cellgiftsbehandling, den 22:a. Det får räcka. Nu är jag frisk.
Det bestämmer vi.
En TV är på med hög volym i ett rum längre ner i korridoren och tanten mittemot pratar i telefon med hög röst på ett språk jag inte förstår. I mitt eget rum är det bara droppmaskinens brummande och tangentbordets knapprande som hörs.
Just nu består min vistelse här av väntan. Väntan på att mina provresultat ska visa ”rätt”. Sen är jag fri att åka hem till min familj. Som jag längtar efter dem! De är min styrka i livet. Blotta tanken på att behöva lämna dem fyller mig med ångest, så hjärtat känns som om det krymper ihop till en liten iskall skrumpen boll i bröstet.
Under de månader jag har varit sjuk har jag gjort mitt yttersta för att alltid, alltid ha en positiv inställning. ”Det är klart att det här ska gå bra! Det bestämmer vi.” har jag sagt många gånger. Och utan den här attityden tror jag knappt att jag hade kommit så här långt.
Det här har varit min sista cellgiftsbehandling, den 22:a. Det får räcka. Nu är jag frisk.
Det bestämmer vi.
2010-10-27
Minne som en elefant
Funderar på en grej när jag slösurfar lite och hamnar på en sida där man visar upp Dagens Outfit. Det kan man väl göra om man vill det.
Det jag undrar är hur i hela friden de kommer ihåg var de köpt alla sina kläder, skor, skärp, smycken och allt vad de nu visar upp. Jag skulle fan inte veta var jag köpt tre fjärdedelar av mina grejor om så livet skulle hänga på det.
Men det är ju jag det. Jag har inget fancy-schmancy jobb att gå till varje dag och visa upp senaste inköpet.
Jag har bara en accessoar (eh? stavas det så eller?) som jag alltid har på mig och det är katthår. Långa, svarta och/eller korta, randiga. Jag klär SÅ bra i dem, intygar LeeLoo och Neo.
Det jag undrar är hur i hela friden de kommer ihåg var de köpt alla sina kläder, skor, skärp, smycken och allt vad de nu visar upp. Jag skulle fan inte veta var jag köpt tre fjärdedelar av mina grejor om så livet skulle hänga på det.
Men det är ju jag det. Jag har inget fancy-schmancy jobb att gå till varje dag och visa upp senaste inköpet.
Jag har bara en accessoar (eh? stavas det så eller?) som jag alltid har på mig och det är katthår. Långa, svarta och/eller korta, randiga. Jag klär SÅ bra i dem, intygar LeeLoo och Neo.
2010-08-27
Welcome to my happy place
En av mina absoluta bloggfavoriter genom tiderna, Josse, har en ny blogg som handlar om träning, att äta rätt och att gå ner i vikt. Hon är SÅ bra och jag ska följa hennes väg mot färre kilon som hon nu påbörjat. I det senaste inlägget tar hon upp det där med att negativa tankar så ofta sätter käppar i hjulet för oss när vi försöker nå ett uppsatt mål.
Det här med negativa tankar har jag funderat mycket på. I min situation är det otroligt viktigt att jag har en positiv attityd och att jag inte trillar ner i det där djupa hålet som är fullt av rädsla, sorg, ilska eller andra negativa tankar som kan dyka upp. Fast lite ilska är bra tror jag, en god dos "jävlar anamma" måste man ju ha för att kunna kämpa mot sitt mål. Det är förstås den negativa ilskan (varför just jag, allting är SÅ orättvist! osv) jag menar.
Jag har sedan början av de här dumheterna med cancern försökt ha en positiv attityd. Naturligtvis har jag inte alltid lyckats. Det har varit ett par nätter då jag inte kunnat sova och suttit inne i något av killarnas rum (de var ju i Sverige hela sommaren), kramat deras kudde och gråtit av förtvivlan över min situation och av längtan efter dem. Jag visste ju inte hur lång tid jag hade kvar och då ville jag ju ha så mycket tid som möjligt med dem!
Jag förstod snart att det inte var hållbart att känna så i längden. Jag accepterade naturligtvis att jag kände så, men jag tillät mig inte att tänka på det. Vi visste ju att det var det bästa för både oss och killarna att de inte var hemma under sommarlovet, när de inte var hemma kunde vi utan oro för dem åka in på sjukhuset när det behövdes och bli kvar över natten när det krävdes.
Man kanske skulle kunna kalla det för gammal hederlig förträngning, men det fungerar för mig. Jag tillåter inga negativa tankar att komma in i mitt huvud. Det finns inget annat möjligt slut på detta än att jag blir helt friskförklarad när jag är klar med mina cellgiftbehandlingar! Så är det bara. Om jag låter tvivlet på detta komma in i mina tankar och få fäste kan jag omöjligt fungera som människa, det är ett som är säkert. Jag måste tro på att allting kommer att gå bra och att det här bara är "a bump in the road" som vår härliga kirurg uttryckte det.
Jag VET att det här kommer att bli bra, att jag kommer bli frisk, att håret kommer växa ut igen, att jag blir stark och orka mer.
Det kanske låter tramsigt och klämkäckt men det är så jag har fått det att fungera för mig. Att våga tro på framtiden, att acceptera de negativa tankarna när de dyker upp och visar sitt fula tryne (och sedan avfärda dem) och att alltid, alltid vara positiv är det som räddat mig och min sinnesro.
Det här gäller förstås inte bara i en sådan situation som min. Vill du till exempel gå ner XX antal kilo i vikt? Tillåt inga negativa tankar! Bort med "Det går säkert inte, jag misslyckades ju förra gången", "Jag är så fet och ful, jag har ingen lust att gå på träningen idag", "Ingen bryr sig om jag äter den här påsen chips" eller "Inget jag gör blir rätt, ingen idé att ens försöka". Bort, bort, bort!
Tänk på hur skönt det känns när du tränat! Tänk på vilken god mat man kan laga som inte dryper av fett och socker, hela internet är fullt av recept bara du söker lite, och DU bryr dig väl om du ätit den där chipspåsen!? När sista chipset är svalt mår man bara illa och önskar att man inte öppnat påsen. Jag vet precis hur det är.
När jag är frisk ska jag ta tag i min vikt igen (för vilken gång i ordningen vet jag inte...) men nu är det inte läge för det. Jag har i och för sig gått ner ungefär femton kilo sedan jag blev sjuk, men det beror inte på någon medveten kosthållning utan det kommer sig av att jag mådde väldigt illa och inte kunde äta på många veckor, tills jag fick tillräckligt starka tabletter mot illamåendet. Nu kan jag äta igen men försöker att inte äta så mycket som jag gjorde innan jag blev sjuk. Jag må var hårlös och blek, men jag är inte lika tjock som förut och det har jag en egendomlig känsla av belåtenhet inför. Det känns ju konstigt att kunna tacka sin livshotande sjukdom för att ha gått ner i vikt och plötsligt kunna ha tröjor som varit för små sedan inköpstillfället (korkat att köpa för små tröjor, jag veeet) och att finna att man knappt kan ha några av sina byxor för att de trillar av!
Men att ha cancer är nog den sämsta av alla bantningmetoder, inget jag önskar någon levandes människa. Men nu är de kilona försvunna och det är bara att tacka och ta emot, göra det bästa av situationen och utnyttja detta. Inte börja äta massor av chips och godis för att belöna mig själv för att jag varit duktig eller för att "det är så synd om mig för jag är ju så sjuuuuk", utan anstränga mig lite och äta nyttigt, vilket jag är övertygad också hjälper mig att nå mitt mål; att bli frisk. Chips hjälper inte, inte choklad heller, åtminstone inte en hel påse eller en 200-grammare Marabou mjölkchoklad med nötter. Det är den bistra sanningen och jag måste förstå det, även när påsen svenska fiskar blänger på mig från hyllan i skafferiet.
Jepp. Så är det.
Jag vill tillönska er alla en riktigt trevlig helg med massor av positiva tankar.
Det här med negativa tankar har jag funderat mycket på. I min situation är det otroligt viktigt att jag har en positiv attityd och att jag inte trillar ner i det där djupa hålet som är fullt av rädsla, sorg, ilska eller andra negativa tankar som kan dyka upp. Fast lite ilska är bra tror jag, en god dos "jävlar anamma" måste man ju ha för att kunna kämpa mot sitt mål. Det är förstås den negativa ilskan (varför just jag, allting är SÅ orättvist! osv) jag menar.
Jag har sedan början av de här dumheterna med cancern försökt ha en positiv attityd. Naturligtvis har jag inte alltid lyckats. Det har varit ett par nätter då jag inte kunnat sova och suttit inne i något av killarnas rum (de var ju i Sverige hela sommaren), kramat deras kudde och gråtit av förtvivlan över min situation och av längtan efter dem. Jag visste ju inte hur lång tid jag hade kvar och då ville jag ju ha så mycket tid som möjligt med dem!
Jag förstod snart att det inte var hållbart att känna så i längden. Jag accepterade naturligtvis att jag kände så, men jag tillät mig inte att tänka på det. Vi visste ju att det var det bästa för både oss och killarna att de inte var hemma under sommarlovet, när de inte var hemma kunde vi utan oro för dem åka in på sjukhuset när det behövdes och bli kvar över natten när det krävdes.
Man kanske skulle kunna kalla det för gammal hederlig förträngning, men det fungerar för mig. Jag tillåter inga negativa tankar att komma in i mitt huvud. Det finns inget annat möjligt slut på detta än att jag blir helt friskförklarad när jag är klar med mina cellgiftbehandlingar! Så är det bara. Om jag låter tvivlet på detta komma in i mina tankar och få fäste kan jag omöjligt fungera som människa, det är ett som är säkert. Jag måste tro på att allting kommer att gå bra och att det här bara är "a bump in the road" som vår härliga kirurg uttryckte det.
Jag VET att det här kommer att bli bra, att jag kommer bli frisk, att håret kommer växa ut igen, att jag blir stark och orka mer.
Det kanske låter tramsigt och klämkäckt men det är så jag har fått det att fungera för mig. Att våga tro på framtiden, att acceptera de negativa tankarna när de dyker upp och visar sitt fula tryne (och sedan avfärda dem) och att alltid, alltid vara positiv är det som räddat mig och min sinnesro.
Det här gäller förstås inte bara i en sådan situation som min. Vill du till exempel gå ner XX antal kilo i vikt? Tillåt inga negativa tankar! Bort med "Det går säkert inte, jag misslyckades ju förra gången", "Jag är så fet och ful, jag har ingen lust att gå på träningen idag", "Ingen bryr sig om jag äter den här påsen chips" eller "Inget jag gör blir rätt, ingen idé att ens försöka". Bort, bort, bort!
Tänk på hur skönt det känns när du tränat! Tänk på vilken god mat man kan laga som inte dryper av fett och socker, hela internet är fullt av recept bara du söker lite, och DU bryr dig väl om du ätit den där chipspåsen!? När sista chipset är svalt mår man bara illa och önskar att man inte öppnat påsen. Jag vet precis hur det är.
När jag är frisk ska jag ta tag i min vikt igen (för vilken gång i ordningen vet jag inte...) men nu är det inte läge för det. Jag har i och för sig gått ner ungefär femton kilo sedan jag blev sjuk, men det beror inte på någon medveten kosthållning utan det kommer sig av att jag mådde väldigt illa och inte kunde äta på många veckor, tills jag fick tillräckligt starka tabletter mot illamåendet. Nu kan jag äta igen men försöker att inte äta så mycket som jag gjorde innan jag blev sjuk. Jag må var hårlös och blek, men jag är inte lika tjock som förut och det har jag en egendomlig känsla av belåtenhet inför. Det känns ju konstigt att kunna tacka sin livshotande sjukdom för att ha gått ner i vikt och plötsligt kunna ha tröjor som varit för små sedan inköpstillfället (korkat att köpa för små tröjor, jag veeet) och att finna att man knappt kan ha några av sina byxor för att de trillar av!
Men att ha cancer är nog den sämsta av alla bantningmetoder, inget jag önskar någon levandes människa. Men nu är de kilona försvunna och det är bara att tacka och ta emot, göra det bästa av situationen och utnyttja detta. Inte börja äta massor av chips och godis för att belöna mig själv för att jag varit duktig eller för att "det är så synd om mig för jag är ju så sjuuuuk", utan anstränga mig lite och äta nyttigt, vilket jag är övertygad också hjälper mig att nå mitt mål; att bli frisk. Chips hjälper inte, inte choklad heller, åtminstone inte en hel påse eller en 200-grammare Marabou mjölkchoklad med nötter. Det är den bistra sanningen och jag måste förstå det, även när påsen svenska fiskar blänger på mig från hyllan i skafferiet.
Jepp. Så är det.
Jag vill tillönska er alla en riktigt trevlig helg med massor av positiva tankar.
2010-08-21
Nya dator, typ
Nu har Johan installerat Windows7 pa laptopen och inget ar sig likt. Inget svenskt tangentbord sa ni far fantisera om var alla prickar och ringar ska sitta. Skrivbordsinstallningarna far jag ingen ordning pa, allt ar sa stort och klunsigt och liksom skevt, jag ar ju van med superfin upplosning och nu ser det ut som en synsvag ager datorn... Jag kanner inte igen mig, det ar som om det inte min dator langre fast vi brukade var bastisar innan Outlook borjade skicka ut onda e-postmeddelanden till alla i min adressbok mitt i natten. Pa tal om det sa ar nog alla mina nogsamt arkiverade mappar fulla med e-post borta for alltid. Lika bra det, kanske. Jag bara arkiverar av gammal vana och sen tittar jag sallan pa dem igen. Lika bra att borja om pa nytt och forsoka att inte samla pa mig sa mycket till ingen nytta. Det kanns som om det skulle kunna vara en av de saker jag ska satsa pa i mitt nya liv, nar jag blir frisk och kan borja om igen. Inte bara harva pa i de gamla vanliga hjulsparen utan forsoka tanka nytt, tanka ratt.
Ute skiner solen, som om ingenting hant. Det ar varmt, sa varmt att det inte gar att sitta ute ens i skuggan utan att forsmakta (utan snus i tre dagar forsmakta vi pa denna o) av varmeslag. Tank i vintras nar vi at nastan varenda maltid ute pa baksidan och VILLE sitta i solen for i skuggan var det for kallt. Harliga tider! Jag langtar tills det blir svalt igen, nar solen forsvinner over hustaket redan strax efter tva pa eftermiddagen och hela baksidan ligger i skugga.
Idag ar det dag sex efter min R-chop chemo (da jag aker in pa Dr Feinsteins mottagning och sitter i ett par timmar med fem-sex olika sorters dropp i armen). I fem dagar efter behandligen ska jag ta en sarskild sorts tabletter, jag vet inte riktigt vad det ar, nagon sorts steroider tror jag och de ar valdigt ackliga och far mig nastan att krakas nar jag tar dem. De gor mig ganska pigg pa dagarna (bra) men gor att jag sover om mojligt annu samre an vanligt pa natterna (daligt) sa jag ar glad att de fem dagarna ar over for den har gangen. Det kanns OK att vara lite trottare pa dagen, man kan ju alltid ga och lagga sig en stund, men att inte kunna sova pa natterna tar snart knacken pa mig! Jag vaknar alltid minst tre ganger per natt och det ar sa storande att jag skulle kunna bli skogstokig! Jag tar somntabletter men de tycks inte hjalpa ett enda dugg, jag vaknar likt forbannat i alla fall.
Hursomhelst. Jag har bara en enda sadan behandling kvar att ga igenom, fatta, en enda! Jag har ocksa kvar tva av de langrandiga behandlingarna dar jag maste aka in pa sjukhuset (inga biverkningar av dem hittills, men sa otroligt trist att sitta och uggla pa sjukhus i manga dagar nar man bara vill vara hemma) och sa fyra eller fem behandlingar dar jag far cellgift i min Ommaya. De gor tester pa vatskan de suger ut varje gang men den har visat negativt varenda gang sa, for att fritt citera (och oversatta) Dr Feinstein: "fanns det nagot i huvudet sa borde det varit borta sedan lange" och det ar det vi tror och hoppas pa. :o)
Annars mar jag bra. Jag kan ata och mar inte illa nu nar jag fatt de nya och starkare illamaendetabletterna. Ett problem ar dock att jag har sa daliga varden pa mina vita blodkroppar och alltsa har dalig motstandskraft mot bakterier, sa jag far inte ata vad jag vill. Jag far inte ata otillagade gronsaker (sallad, tomater etc) eller frukt som inte gar att skala. Jag far inte ata salami, brie eller annat som inte ar "tillagat" eller ordentligt pastoriserat. Dessutom har vi last pa internet att cancerceller lever pa socker, sa att man ska forsoka ata sa lite sant som mojligt. Ingen choklad alltsa... Fett ar daremot OK, sa jag lutar mer och mer at att ga over pa GI och LCHF-diet sa smatt men det ar lite lurigt nar jag ar sa begransad pa gronsaksfronten. Det ar lite bokigt att borja koka gronsaker till frukost! Men jag har de senaste tva frukosterna atit keso, ett kokt agg och strimlad rokt skinka och det ar mycket gott och jag star mig bra fram till lunch. Det ar annat an en skal Kellogs Special-K det! Idag stekte jag till och med pa lite champinjoner, det var smaskens som ombyte. Jag far inte ga ut och ata (vi fuskade pa var brollopsdag forra veckan) och ska akta mig for folksamlingar i allmanhet och sjuka och forkylda personer i synnerhet.
Och det ar daligt med haret, lite fjun ar allt som syns och det ar inga utsikter till att det ska vaxa overhuvudtaget medan jag tar mina cellgifter. Lite trist men man vanjer sig vid allt sags det. Ogonbrynen ar helt knasiga och jag har tappat nastan alla mina ogonfransar, dem som jag var sa stolt over! Men det ar ett litet pris att betala, bara jag snart blir frisk igen. Jag ar faktiskt ratt trott pa att vara sjuk, det far vara nog nu.
Ja, de tycker jag vi bestammer. Lagom till min fodelsedag, den 21:a oktober ska jag vara friskforklarad. Fragor pa det?
Ute skiner solen, som om ingenting hant. Det ar varmt, sa varmt att det inte gar att sitta ute ens i skuggan utan att forsmakta (utan snus i tre dagar forsmakta vi pa denna o) av varmeslag. Tank i vintras nar vi at nastan varenda maltid ute pa baksidan och VILLE sitta i solen for i skuggan var det for kallt. Harliga tider! Jag langtar tills det blir svalt igen, nar solen forsvinner over hustaket redan strax efter tva pa eftermiddagen och hela baksidan ligger i skugga.
Idag ar det dag sex efter min R-chop chemo (da jag aker in pa Dr Feinsteins mottagning och sitter i ett par timmar med fem-sex olika sorters dropp i armen). I fem dagar efter behandligen ska jag ta en sarskild sorts tabletter, jag vet inte riktigt vad det ar, nagon sorts steroider tror jag och de ar valdigt ackliga och far mig nastan att krakas nar jag tar dem. De gor mig ganska pigg pa dagarna (bra) men gor att jag sover om mojligt annu samre an vanligt pa natterna (daligt) sa jag ar glad att de fem dagarna ar over for den har gangen. Det kanns OK att vara lite trottare pa dagen, man kan ju alltid ga och lagga sig en stund, men att inte kunna sova pa natterna tar snart knacken pa mig! Jag vaknar alltid minst tre ganger per natt och det ar sa storande att jag skulle kunna bli skogstokig! Jag tar somntabletter men de tycks inte hjalpa ett enda dugg, jag vaknar likt forbannat i alla fall.
Hursomhelst. Jag har bara en enda sadan behandling kvar att ga igenom, fatta, en enda! Jag har ocksa kvar tva av de langrandiga behandlingarna dar jag maste aka in pa sjukhuset (inga biverkningar av dem hittills, men sa otroligt trist att sitta och uggla pa sjukhus i manga dagar nar man bara vill vara hemma) och sa fyra eller fem behandlingar dar jag far cellgift i min Ommaya. De gor tester pa vatskan de suger ut varje gang men den har visat negativt varenda gang sa, for att fritt citera (och oversatta) Dr Feinstein: "fanns det nagot i huvudet sa borde det varit borta sedan lange" och det ar det vi tror och hoppas pa. :o)
Annars mar jag bra. Jag kan ata och mar inte illa nu nar jag fatt de nya och starkare illamaendetabletterna. Ett problem ar dock att jag har sa daliga varden pa mina vita blodkroppar och alltsa har dalig motstandskraft mot bakterier, sa jag far inte ata vad jag vill. Jag far inte ata otillagade gronsaker (sallad, tomater etc) eller frukt som inte gar att skala. Jag far inte ata salami, brie eller annat som inte ar "tillagat" eller ordentligt pastoriserat. Dessutom har vi last pa internet att cancerceller lever pa socker, sa att man ska forsoka ata sa lite sant som mojligt. Ingen choklad alltsa... Fett ar daremot OK, sa jag lutar mer och mer at att ga over pa GI och LCHF-diet sa smatt men det ar lite lurigt nar jag ar sa begransad pa gronsaksfronten. Det ar lite bokigt att borja koka gronsaker till frukost! Men jag har de senaste tva frukosterna atit keso, ett kokt agg och strimlad rokt skinka och det ar mycket gott och jag star mig bra fram till lunch. Det ar annat an en skal Kellogs Special-K det! Idag stekte jag till och med pa lite champinjoner, det var smaskens som ombyte. Jag far inte ga ut och ata (vi fuskade pa var brollopsdag forra veckan) och ska akta mig for folksamlingar i allmanhet och sjuka och forkylda personer i synnerhet.
Och det ar daligt med haret, lite fjun ar allt som syns och det ar inga utsikter till att det ska vaxa overhuvudtaget medan jag tar mina cellgifter. Lite trist men man vanjer sig vid allt sags det. Ogonbrynen ar helt knasiga och jag har tappat nastan alla mina ogonfransar, dem som jag var sa stolt over! Men det ar ett litet pris att betala, bara jag snart blir frisk igen. Jag ar faktiskt ratt trott pa att vara sjuk, det far vara nog nu.
Ja, de tycker jag vi bestammer. Lagom till min fodelsedag, den 21:a oktober ska jag vara friskforklarad. Fragor pa det?
2010-08-07
Väntan
En dag kommer det här ta slut, tänker jag medan jag tittar ut över parkeringsplatsen utanför sjukhusfönstret. En dag kommer jag kunna gå ut härifrån och inte behöva komma tillbaka, annat än för uppföljningar, naturligtvis. För uppföljningarna och kontrollerna kommer väl aldrig ta slut. Den kan ju komma tillbaka. Den kan ligga där och smyga någonstans, slugt väntande i någon bortglömd lymfkörtel som missades vid den senaste kontrollen.
Och när man minst anar det så sticker han fram sitt fula tryne igen, cancern.
Men det ska inte hända mig. För jag ska bli frisk. Slippa åka in och ut på sjukhus för blodtransfusioner och cellgiftsbehandlingar. Jag ska kunna äta vad jag vill, inte akta mig för färska grönsaker och frukt som inte går att skala, för det kan vara bakterier på dem som jag får infektioner av. Jag vill kunna gå ut på restaurang, kunna vistas i större folksamlingar, gå på salladsbarer (dessa livsfarliga bakterier finns visst överallt och lurar på den stackars sate som har nedsatt immunförsvar). Inte behöva sitta ändlösa timmar i ett ledsamt, beigt rum i en ledsen säng på sjukhusets cancerkorridor och bara vänta. Vänta, vänta på att värdena ska bli rätt, på att blodet ska få den rätta tjockleken, på att urinen ska få det rätta pH-värdet, på att de vita blodkropparna ska komma på hur man gör när man multiplicerar sig och komma upp till rätt antal. DÅ får jag åka hem och lämna de här trista rummen och korridorerna bakom mig, bara för att veta att om tre veckor är jag tillbaka igen, för samma behandling och samma oändliga, tröstlösa, hjärnförslöande väntan på att doktorerna och sköterskorna bestämmer att jag är klar för att åka därifrån. Efter den gången är det bara en gång kvar. En enda gång. En. Enda. Gång.
Jag kan inte tillåta mig att ens tänka tanken att jag kanske inte blir frisk. Det är klart att jag ska bli frisk! Det finns inget annat slut på den här sagan. Jag ska bli frisk, och jag ska få nytt fint hår och nya långa ögonfransar. Jag ska orka springa uppför trappan hemma, vara med pojkarna vid poolen och leka med dem utan att bli trött. Jag ska kunna ta bilen och åka och handla utan att behöva sova en hel eftermiddag efteråt. Jag ska kunna sova hela natten utan att behöva vakna två, tre eller ibland fyra gånger. Jag ska kunna slänga alla mediciner som nu står på vår stora byrå i sovrummet och aldrig se dem igen. Aldrig, aldrig, aldrig mer.
Men som sagt, efterkontrollerna kommer jag nog aldrig undan. I början kommer de säkert ganska tätt, för att sedan komma med längre mellanrum. Men tanken kommer säkert alltid finnas där, som en vass tagg i hjärnan. ”Tänk om det kommer tillbaka”.
Till och med gardinerna är beiga här. Jag är lite förvånad att min sjukhusrock inte är beige, den är blekt grön med mönster med förvirrade gröna och blå streck på.
Jag själv känner mig beige, som om jag har förlorat min egen färg, mitt eget jag. Här är jag bara en patient, ingen person. Jag gör som de säger, tar mina tabletter och svarar lydigt på alla frågor. Lyssnar på surret från dropp-apparaten som portionerar ut min medicin i lagom dos. Just idag har jag fått fyra små påsar med kalium, det var visst någon brist jag hade och så kan vi ju inte ha det! Annars är det den vanliga saltlösningen med bikarbonat i. Cellgifterna måste sköljas ut ur kroppen med enorma mängder dropp och jag springer och kissar som en galning. Men det är ju inte bara att resa på sig och gå. Jag ska krångla mig ur sängen med alla tilltrasslade filtar, hitta mina tofflor och sen ska droppet kopplas ur väggen och sladden hängas ordentligt så jag inte snubblar på den. Sen är det dags att styra kosan mot toaletten och har jag inte kissat ner mig vid det här laget så har jag haft tur. Jag skulle ha övat mer på knipövningarna som de tjatade om på BB. Men nu är det så dags och det blir mycket tvätt när jag kommer hem, sanna min ord.
Det här rummet har blivit hela min värld. Jag måste titta ut i korridoren för att förvissa mig om att det finns andra människor i den här byggnaden än de sköterskor som tittar in till mig med jämna mellanrum. Jag låter dörren vara öppen ut till korridoren, då ser jag andra sköterskor än mina egna, jag hör ljud av prat och skratt och jag ser att det finns andra beiga rum, med andra patienter, lika beiga som jag. I rummet mitt emot mitt ligger en äldre förvirrad man. Han verkar vara lite döv också för hans sköterskor pratar högt när de är därinne. I förmiddags var hans fru här och då var han lugn, men hon gick hem för ett par timmar sedan och nu har han blivit orolig. Han vill kliva ur sängen, han vill få sina underkläder bytta, han vill ut i korridoren, han vill byta säng, han vill ta på sig sina långbyxor... Sköterskorna hindrar honom och säger att han måste ligga i sin säng och vila, han kan falla och slå sig, men han förstår inte varför han måste ligga ner. Men jag förstår. Han vill också se om det finns en värld utanför hans beiga rum.
Och när man minst anar det så sticker han fram sitt fula tryne igen, cancern.
Men det ska inte hända mig. För jag ska bli frisk. Slippa åka in och ut på sjukhus för blodtransfusioner och cellgiftsbehandlingar. Jag ska kunna äta vad jag vill, inte akta mig för färska grönsaker och frukt som inte går att skala, för det kan vara bakterier på dem som jag får infektioner av. Jag vill kunna gå ut på restaurang, kunna vistas i större folksamlingar, gå på salladsbarer (dessa livsfarliga bakterier finns visst överallt och lurar på den stackars sate som har nedsatt immunförsvar). Inte behöva sitta ändlösa timmar i ett ledsamt, beigt rum i en ledsen säng på sjukhusets cancerkorridor och bara vänta. Vänta, vänta på att värdena ska bli rätt, på att blodet ska få den rätta tjockleken, på att urinen ska få det rätta pH-värdet, på att de vita blodkropparna ska komma på hur man gör när man multiplicerar sig och komma upp till rätt antal. DÅ får jag åka hem och lämna de här trista rummen och korridorerna bakom mig, bara för att veta att om tre veckor är jag tillbaka igen, för samma behandling och samma oändliga, tröstlösa, hjärnförslöande väntan på att doktorerna och sköterskorna bestämmer att jag är klar för att åka därifrån. Efter den gången är det bara en gång kvar. En enda gång. En. Enda. Gång.
Jag kan inte tillåta mig att ens tänka tanken att jag kanske inte blir frisk. Det är klart att jag ska bli frisk! Det finns inget annat slut på den här sagan. Jag ska bli frisk, och jag ska få nytt fint hår och nya långa ögonfransar. Jag ska orka springa uppför trappan hemma, vara med pojkarna vid poolen och leka med dem utan att bli trött. Jag ska kunna ta bilen och åka och handla utan att behöva sova en hel eftermiddag efteråt. Jag ska kunna sova hela natten utan att behöva vakna två, tre eller ibland fyra gånger. Jag ska kunna slänga alla mediciner som nu står på vår stora byrå i sovrummet och aldrig se dem igen. Aldrig, aldrig, aldrig mer.
Men som sagt, efterkontrollerna kommer jag nog aldrig undan. I början kommer de säkert ganska tätt, för att sedan komma med längre mellanrum. Men tanken kommer säkert alltid finnas där, som en vass tagg i hjärnan. ”Tänk om det kommer tillbaka”.
Till och med gardinerna är beiga här. Jag är lite förvånad att min sjukhusrock inte är beige, den är blekt grön med mönster med förvirrade gröna och blå streck på.
Jag själv känner mig beige, som om jag har förlorat min egen färg, mitt eget jag. Här är jag bara en patient, ingen person. Jag gör som de säger, tar mina tabletter och svarar lydigt på alla frågor. Lyssnar på surret från dropp-apparaten som portionerar ut min medicin i lagom dos. Just idag har jag fått fyra små påsar med kalium, det var visst någon brist jag hade och så kan vi ju inte ha det! Annars är det den vanliga saltlösningen med bikarbonat i. Cellgifterna måste sköljas ut ur kroppen med enorma mängder dropp och jag springer och kissar som en galning. Men det är ju inte bara att resa på sig och gå. Jag ska krångla mig ur sängen med alla tilltrasslade filtar, hitta mina tofflor och sen ska droppet kopplas ur väggen och sladden hängas ordentligt så jag inte snubblar på den. Sen är det dags att styra kosan mot toaletten och har jag inte kissat ner mig vid det här laget så har jag haft tur. Jag skulle ha övat mer på knipövningarna som de tjatade om på BB. Men nu är det så dags och det blir mycket tvätt när jag kommer hem, sanna min ord.
Det här rummet har blivit hela min värld. Jag måste titta ut i korridoren för att förvissa mig om att det finns andra människor i den här byggnaden än de sköterskor som tittar in till mig med jämna mellanrum. Jag låter dörren vara öppen ut till korridoren, då ser jag andra sköterskor än mina egna, jag hör ljud av prat och skratt och jag ser att det finns andra beiga rum, med andra patienter, lika beiga som jag. I rummet mitt emot mitt ligger en äldre förvirrad man. Han verkar vara lite döv också för hans sköterskor pratar högt när de är därinne. I förmiddags var hans fru här och då var han lugn, men hon gick hem för ett par timmar sedan och nu har han blivit orolig. Han vill kliva ur sängen, han vill få sina underkläder bytta, han vill ut i korridoren, han vill byta säng, han vill ta på sig sina långbyxor... Sköterskorna hindrar honom och säger att han måste ligga i sin säng och vila, han kan falla och slå sig, men han förstår inte varför han måste ligga ner. Men jag förstår. Han vill också se om det finns en värld utanför hans beiga rum.
2010-01-29
Julie&Julia
Vi har just sett klart på Julie&Julia, åh vad jag tyckte om den filmen!
Det var en sån där feelgood-film som jag var precis på rätt humör för idag.
Och jag fick mig en funderare om det här med varför jag bloggar. Jag skulle så gärna vilja ha en sån där blogg som hon i filmen hade, liksom "on a mission", helt inriktad på ett särskilt ämne eller projekt.
Jag önskar att jag var så intresserad av något och kunde blogga om det så andra ville läsa min blogg. Det kan ju egentligen vara vad som helst, samla fjärilar, hemskolning av barn, uppfödning av cockerspanielvalpar eller kanske om hur man bygger ett eget hus på Öland av återvunnet material... Ämnet kan förmodligen vara nästan vad som helst, bara man är tillräckligt insatt och engagerad och kan skriva någorlunda roande och intressant så får man läsare.
Men jag har inget sånt och det känns lite ledsamt. Och så känner jag mig trist.
Men jag antar att jag väl får skaffa mig ett brinnande intresse för något som jag kan skriva om - frågan är bara vad.
Det tål att grunnas på det.
Det var en sån där feelgood-film som jag var precis på rätt humör för idag.
Och jag fick mig en funderare om det här med varför jag bloggar. Jag skulle så gärna vilja ha en sån där blogg som hon i filmen hade, liksom "on a mission", helt inriktad på ett särskilt ämne eller projekt.
Jag önskar att jag var så intresserad av något och kunde blogga om det så andra ville läsa min blogg. Det kan ju egentligen vara vad som helst, samla fjärilar, hemskolning av barn, uppfödning av cockerspanielvalpar eller kanske om hur man bygger ett eget hus på Öland av återvunnet material... Ämnet kan förmodligen vara nästan vad som helst, bara man är tillräckligt insatt och engagerad och kan skriva någorlunda roande och intressant så får man läsare.
Men jag har inget sånt och det känns lite ledsamt. Och så känner jag mig trist.
Men jag antar att jag väl får skaffa mig ett brinnande intresse för något som jag kan skriva om - frågan är bara vad.
Det tål att grunnas på det.
2009-12-10
Kommentera mera!
Ulrika Good vill dra igång en kampanj så vi ska kommentera mera!
Jag citerar:
Jag håller med! Jag ska också bättra mig, för jag vet att jag är en riktig sopa på att kommentera, ibland beror det på ren lathet men oftare beror det tyvärr på att jag inte tycker att jag har något kvickt, intelligent eller käckt och skojigt att tillföra kommentarerna och därför låter bli.
Jag läser de andra kommentarerna och tycker att de "pratar över huvudet på mig", jag känner mig dum för jag inte riktigt begriper alla skämt, eller hänvisningar till böcker jag inte läst eller människor jag aldrig hört talas om. Så bättre att vara tyst och smita därifrån än att skriva något och bevisa att jag inget förstår?!
Varför är det så egentligen? Varför har jag såna krav på mig själv att vara så intelligent och kvick när jag inte har det på de som kommenterar hos mig?
Nej, nu ska det bli slut på sånt! Jag ska inte vara rädd för att kommentera mer.
Fler kommentarer åt alla!
Jag citerar:
"Kan vi därför inte komma överens om att vi bättrar oss (jag är usel själv) och skriver en kommentar lite oftare när vi reagerar på något som vi läser?
Om så än bara "Haha", "Knappast!" eller "Väl rutet", simpel respons är bättre än ingen alls. Mitt förslag är därför att vi skriver minst två kommentarer om dagen from now on.
En liten kampanj för att hålla modet och orken uppe på våra favoritbloggare, helt enkelt. Hur låter det? Kommentera gärna."
Jag håller med! Jag ska också bättra mig, för jag vet att jag är en riktig sopa på att kommentera, ibland beror det på ren lathet men oftare beror det tyvärr på att jag inte tycker att jag har något kvickt, intelligent eller käckt och skojigt att tillföra kommentarerna och därför låter bli.
Jag läser de andra kommentarerna och tycker att de "pratar över huvudet på mig", jag känner mig dum för jag inte riktigt begriper alla skämt, eller hänvisningar till böcker jag inte läst eller människor jag aldrig hört talas om. Så bättre att vara tyst och smita därifrån än att skriva något och bevisa att jag inget förstår?!
Varför är det så egentligen? Varför har jag såna krav på mig själv att vara så intelligent och kvick när jag inte har det på de som kommenterar hos mig?
Nej, nu ska det bli slut på sånt! Jag ska inte vara rädd för att kommentera mer.
Fler kommentarer åt alla!
2009-02-11
Funderingar
Jag har funderat lite.
Läste i gårdagens DN en artikel om bloggare av författaren Gertrud Hellbrand.
"I ett halvmörkt rum i en mellanstor svensk stad 2009 sitter en
34-årig kvinna och "skriver av sig" en vanlig dag.
Uppstigning, en tur på stan, kanske något inköp, hemkomst.
Till middag grekisk korvpanna med paprika. På teve "Äntligen hemma".
Uppladdade och utlagda får orden ett märkvärdigt skimmer över sig,
ett slags mening."
Varför bloggar man egentligen? Eller rättare sagt; varför bloggar jag?
Mitt liv är ju ungefär som hennes, hon däruppe i en mellanstor svensk stad.
Mitt liv är rätt så... tråkigt kanske inte är det rätta ordet, enahanda kanske är bättre. Det händer inte så mycket. Det är det vanliga med tvätt och städ och stryk och handla mat och laga mat och hjälpa med läxor och städa lite till.
Det är ju inte någon rafflande historia precis. Det är väl mer intressant om det hade varit glitter och glamour, Brad Pitt och Julia Roberts om varandra hit och dit.
Men så är det ju inte.
Så varför skriver jag?
Kan det vara så att när berättelsen är nedskriven och bloggen uppdaterad finns de där, orden. De blir sanna, och kanske kanske får de ett litet magiskt skimmer över sig. Kanske blir livet lite mer värt om det är dokumenterat? Jag försvinner inte obemärkt förbi. Bekräftelse, alltid denna längtan efter bekräftelse.
Duger jag, är jag bra? Tycker ni om mig, vill ni vara mina vänner?
Dessa eviga frågor.
Jag funderar vidare.
Läste i gårdagens DN en artikel om bloggare av författaren Gertrud Hellbrand.
"I ett halvmörkt rum i en mellanstor svensk stad 2009 sitter en
34-årig kvinna och "skriver av sig" en vanlig dag.
Uppstigning, en tur på stan, kanske något inköp, hemkomst.
Till middag grekisk korvpanna med paprika. På teve "Äntligen hemma".
Uppladdade och utlagda får orden ett märkvärdigt skimmer över sig,
ett slags mening."
Varför bloggar man egentligen? Eller rättare sagt; varför bloggar jag?
Mitt liv är ju ungefär som hennes, hon däruppe i en mellanstor svensk stad.
Mitt liv är rätt så... tråkigt kanske inte är det rätta ordet, enahanda kanske är bättre. Det händer inte så mycket. Det är det vanliga med tvätt och städ och stryk och handla mat och laga mat och hjälpa med läxor och städa lite till.
Det är ju inte någon rafflande historia precis. Det är väl mer intressant om det hade varit glitter och glamour, Brad Pitt och Julia Roberts om varandra hit och dit.
Men så är det ju inte.
Så varför skriver jag?
Kan det vara så att när berättelsen är nedskriven och bloggen uppdaterad finns de där, orden. De blir sanna, och kanske kanske får de ett litet magiskt skimmer över sig. Kanske blir livet lite mer värt om det är dokumenterat? Jag försvinner inte obemärkt förbi. Bekräftelse, alltid denna längtan efter bekräftelse.
Duger jag, är jag bra? Tycker ni om mig, vill ni vara mina vänner?
Dessa eviga frågor.
Jag funderar vidare.
2008-11-26
Självinsikt
Jag satt just och funderade på drömmar. Alltså, mina drömmar inför framtiden.
Jag kom fram till att det aldrig blir nånting av de drömmar jag har haft, och jag kunde inte riktigt förstå varför.
Jag har drömt om att bli skådespelare, musiker, sångare, journalist, smyckedesigner, proffsfotograf, och nu, det senaste: författare.
Skådespelardrömmen är nog den jag lagt ner mest tid på. Jag gick på folkhögskola, kurser på både Kulturama och Improvisationsteatern. Jag var med i Ekonomspexet tre år i följd. Sen rann det ut i sanden.
Musikerdrömmen är mer diffus, den har nog alltid funnits där och kommer säkert alltid finnas. Tänk att kunna spela ett instrument, vilken källa till glädje för mig själv och andra! När jag var liten spelade jag klarinett. Det hela slutade tämligen abrupt eftersom det var stört omöjligt att lära mig noter och efter ett tag blir det omöjligt att lära sig en melodi på gehör och sen komma ihåg den utantill.
Drömmen att bli sångare: samma problem som ovan, dessutom har jag ingen vidare sångröst att tala om.
Journalist: Här gick jag ju faktiskt ett år på folkhögskola, praktiserade till och med på Radio Stockholm, men sen blev det inget mer av det.
Smyckedesigner: Den här drömmen har jag nog inte riktigt gett upp ännu. Sitter fortfarande och pysslar ibland med mina tänger, men inser att om man ska DESIGNA smycken så måste man typ gjuta egna grejor i glas, plast eller metall, inte sitta och trä pärlor på en tråd.
Proffsfotograf: Ja det hade vart nåt det. Funderar på om jag ska anmäla mig till någon kurs, men tycker inte att jag hittar någon som passar. Antingen är kurserna till för dem som är helt rudis på digitalkameror eller också beskrivs kursen med ord som jag aldrig hört och vet skulle vara alldeles för svår för mig.
Författardrömmen har smugit sig på såhär den senaste månaden. Jag kollar runt på nätet, har laddat ner en bok med skrivövningar, försöker sitta varje dag och skriva lite. Men jag har ingen idé till en bok och det känns ju som om det skulle vara nödvändigt. Inser att jag borde skriva om något som jag brinner för, då skulle det bli bäst, men jag har ju inget sånt. Jag älskar inte att laga mat eller baka eller sticka irländska fiskarkoftor eller gjuta silversmycken eller renovera sekelskiftesmöbler eller...
När jag kommit så här långt i funderingarna slår det mig plötsligt varför det aldrig blivit något av mina drömmar. Om man är en glad amatör som pysslar med något, säg fotografering, så är folk snälla när man visar dem vad man gjort. De säger att man är duktig. Man blir glad och stolt. Punkt.
När man har något som ett yrke eller titulerar sig "skådespelare", "smyckedesigner" eller "författare" så bedöms man. Folk tycker och tänker, de säger det rakt ut. Man får finna sig i att bli bedömd, riskera att få brallorna neddragna på allmän plats och bli utskrattad. "Vem tror hon att hon är?" "Kallar du det där en bok? Den duger ju knappt att torka sig i rumpan med!"
Det är där skon klämmer. Jag klarar inte att bli bedömd. Jag tar det så otroligt personligt, även om jag inser att det inte är mig som person det är fel på, utan DET JAG GJORT. Men för mig är det inte två skilda saker, jag är det jag gör. Jag är mina prestationer. Det är det som hindrar mig. Jag törs inte.
Särskilt nu när klimatet på internet är som det är, folk skriver outsägligt elaka kommentarer i bloggar och chatrum, i skydd av nätets anonymitet, de häver ur sig ofattbara mängder galla över alla som retar dem det allra minsta. Jag undrar ofta vad som driver dem, vad de är för typ av människor. De verkar älska att göra andra ledsna, att få någon att till exempel sluta blogga verkar vara en stor källa till tillfredsställelse hos dessa människor. De gottar sig i andras ilska och sorg. De gillar att såra.
Missförstå mig inte. Jag är ingen ängel. Jag kan också tycka att vissa bloggare är korkade, ytliga och utseendefixerade. Jag kan tycka att de skriver trist och dumt, har fula kläder eller tramsiga åsikter.
Men jag tänker det bara. Jag formulerar orden i huvudet, säger dem kanske rätt ut i rummet. Men jag skriver inte ned dem, för när det är gjort och ENTER är intryckt, är skadan skedd. Jag skulle vara likadan som dem, de som jag föraktar med varenda liten fiber i min kropp. Nätmobbarna.
Min filosofi är att om jag inte har något snällt att säga så säger jag inget alls alternativt kommer med en liten vit lögn. Jag ser inget egenvärde i att göra någon ledsen.
Smaken är ju så olika. Någon kanske tycker att just den där koftan eller byxorna är jättefina, och de har plaggen på sig och visar på sin blogg. De är stolta och glada över att de är så fina. Vem är jag att säga: "Det är fult! Du är dum!", även om jag tänker så ibland?!
Nej just det. Men alla tänker inte som jag. Eller du. För jag vet att de flesta tänker så. Man ska vara snäll. Man ska inte såra någon bara för att man kan.
Men det är det där fåtalet som förstör för oss andra. Det är dem jag är rädd för, för de får så ofta stå oemotsagda, ingen vill ta upp kampen och riskera att själva bli utsatta för deras hån och onda ord.
Istället håller man låg profil, säger inget, provocerar inte utan bara flyter med den stora massan.
Men jag vill inte flyta med. Jag vill sticka ut och visa att jag kan något. Men jag törs inte. Jag kan inte ta kritik. Samtidigt är jag smärtsamt medveten om att om det någonsin ska bli något av mina drömmar måste jag lära mig att ta kritik. Jag måste kunna ta den till mig, lära av den. Jag måste också kunna skilja på konstruktiv kritik och den kritik som bara framförs för att man kan kritisera och racka ner utan urskiljning. Jag måste lära mig att bli hård på ytan, att inte ta åt mig och bli ledsen så fort jag blir motsagd. Men det kommer väl kanske, mig veterligen finns inga kurser i det ämnet. Det är livets hårda skola som gäller.
Tills vidare när jag min lilla författardröm ömt vid mitt bröst och hoppas att jag en dag ska våga ta steget fullt ut och skriva en egen bok.
Kanske en med dikter? Jag tycker om att skriva dikter. Jag vet inte om de är bra, men de är mina. Orimmade, ologiska och haltande.
De är mina och jag är stolt äver dem.
Andra bloggar om:
drömmar, nätmobbing, kritik, bloggare, utlandssvensk och Florida.
Jag kom fram till att det aldrig blir nånting av de drömmar jag har haft, och jag kunde inte riktigt förstå varför.
Jag har drömt om att bli skådespelare, musiker, sångare, journalist, smyckedesigner, proffsfotograf, och nu, det senaste: författare.
Skådespelardrömmen är nog den jag lagt ner mest tid på. Jag gick på folkhögskola, kurser på både Kulturama och Improvisationsteatern. Jag var med i Ekonomspexet tre år i följd. Sen rann det ut i sanden.
Musikerdrömmen är mer diffus, den har nog alltid funnits där och kommer säkert alltid finnas. Tänk att kunna spela ett instrument, vilken källa till glädje för mig själv och andra! När jag var liten spelade jag klarinett. Det hela slutade tämligen abrupt eftersom det var stört omöjligt att lära mig noter och efter ett tag blir det omöjligt att lära sig en melodi på gehör och sen komma ihåg den utantill.
Drömmen att bli sångare: samma problem som ovan, dessutom har jag ingen vidare sångröst att tala om.
Journalist: Här gick jag ju faktiskt ett år på folkhögskola, praktiserade till och med på Radio Stockholm, men sen blev det inget mer av det.
Smyckedesigner: Den här drömmen har jag nog inte riktigt gett upp ännu. Sitter fortfarande och pysslar ibland med mina tänger, men inser att om man ska DESIGNA smycken så måste man typ gjuta egna grejor i glas, plast eller metall, inte sitta och trä pärlor på en tråd.
Proffsfotograf: Ja det hade vart nåt det. Funderar på om jag ska anmäla mig till någon kurs, men tycker inte att jag hittar någon som passar. Antingen är kurserna till för dem som är helt rudis på digitalkameror eller också beskrivs kursen med ord som jag aldrig hört och vet skulle vara alldeles för svår för mig.
Författardrömmen har smugit sig på såhär den senaste månaden. Jag kollar runt på nätet, har laddat ner en bok med skrivövningar, försöker sitta varje dag och skriva lite. Men jag har ingen idé till en bok och det känns ju som om det skulle vara nödvändigt. Inser att jag borde skriva om något som jag brinner för, då skulle det bli bäst, men jag har ju inget sånt. Jag älskar inte att laga mat eller baka eller sticka irländska fiskarkoftor eller gjuta silversmycken eller renovera sekelskiftesmöbler eller...
När jag kommit så här långt i funderingarna slår det mig plötsligt varför det aldrig blivit något av mina drömmar. Om man är en glad amatör som pysslar med något, säg fotografering, så är folk snälla när man visar dem vad man gjort. De säger att man är duktig. Man blir glad och stolt. Punkt.
När man har något som ett yrke eller titulerar sig "skådespelare", "smyckedesigner" eller "författare" så bedöms man. Folk tycker och tänker, de säger det rakt ut. Man får finna sig i att bli bedömd, riskera att få brallorna neddragna på allmän plats och bli utskrattad. "Vem tror hon att hon är?" "Kallar du det där en bok? Den duger ju knappt att torka sig i rumpan med!"
Det är där skon klämmer. Jag klarar inte att bli bedömd. Jag tar det så otroligt personligt, även om jag inser att det inte är mig som person det är fel på, utan DET JAG GJORT. Men för mig är det inte två skilda saker, jag är det jag gör. Jag är mina prestationer. Det är det som hindrar mig. Jag törs inte.
Särskilt nu när klimatet på internet är som det är, folk skriver outsägligt elaka kommentarer i bloggar och chatrum, i skydd av nätets anonymitet, de häver ur sig ofattbara mängder galla över alla som retar dem det allra minsta. Jag undrar ofta vad som driver dem, vad de är för typ av människor. De verkar älska att göra andra ledsna, att få någon att till exempel sluta blogga verkar vara en stor källa till tillfredsställelse hos dessa människor. De gottar sig i andras ilska och sorg. De gillar att såra.
Missförstå mig inte. Jag är ingen ängel. Jag kan också tycka att vissa bloggare är korkade, ytliga och utseendefixerade. Jag kan tycka att de skriver trist och dumt, har fula kläder eller tramsiga åsikter.
Men jag tänker det bara. Jag formulerar orden i huvudet, säger dem kanske rätt ut i rummet. Men jag skriver inte ned dem, för när det är gjort och ENTER är intryckt, är skadan skedd. Jag skulle vara likadan som dem, de som jag föraktar med varenda liten fiber i min kropp. Nätmobbarna.
Min filosofi är att om jag inte har något snällt att säga så säger jag inget alls alternativt kommer med en liten vit lögn. Jag ser inget egenvärde i att göra någon ledsen.
Smaken är ju så olika. Någon kanske tycker att just den där koftan eller byxorna är jättefina, och de har plaggen på sig och visar på sin blogg. De är stolta och glada över att de är så fina. Vem är jag att säga: "Det är fult! Du är dum!", även om jag tänker så ibland?!
Nej just det. Men alla tänker inte som jag. Eller du. För jag vet att de flesta tänker så. Man ska vara snäll. Man ska inte såra någon bara för att man kan.
Men det är det där fåtalet som förstör för oss andra. Det är dem jag är rädd för, för de får så ofta stå oemotsagda, ingen vill ta upp kampen och riskera att själva bli utsatta för deras hån och onda ord.
Istället håller man låg profil, säger inget, provocerar inte utan bara flyter med den stora massan.
Men jag vill inte flyta med. Jag vill sticka ut och visa att jag kan något. Men jag törs inte. Jag kan inte ta kritik. Samtidigt är jag smärtsamt medveten om att om det någonsin ska bli något av mina drömmar måste jag lära mig att ta kritik. Jag måste kunna ta den till mig, lära av den. Jag måste också kunna skilja på konstruktiv kritik och den kritik som bara framförs för att man kan kritisera och racka ner utan urskiljning. Jag måste lära mig att bli hård på ytan, att inte ta åt mig och bli ledsen så fort jag blir motsagd. Men det kommer väl kanske, mig veterligen finns inga kurser i det ämnet. Det är livets hårda skola som gäller.
Tills vidare när jag min lilla författardröm ömt vid mitt bröst och hoppas att jag en dag ska våga ta steget fullt ut och skriva en egen bok.
Kanske en med dikter? Jag tycker om att skriva dikter. Jag vet inte om de är bra, men de är mina. Orimmade, ologiska och haltande.
De är mina och jag är stolt äver dem.
Andra bloggar om:
drömmar, nätmobbing, kritik, bloggare, utlandssvensk och Florida.
2008-10-29
Drömmar
Alla bär vi väl på drömmar? Privata, hemliga drömmar om framtidsplaner, brytande av (o)vanor, att göra andra val i livet än de vi hittills gjort, att bryta sig fri från vardagen, det tråkiga, det välbekanta.
Jag har haft många drömmar. De allra flesta har jag sedan länge gett upp, jag har lagt ner dem i ett fack långt bak i hjärnan, prydligt hopvikta.
Nya drömmar och planer kommer hela tiden flygande och landar inuti bröstet på mig, de lägger sig tätt intill hjärtat och viskar: "Tänk att få vara en xxxx, vad roligt det vore, visst, visst!? Alla skulle tycka att du är så duktig, alla vill vara din vän då, det vill du ju eller hur?!" Som små Gollumar sitter de där och väser "My precioussssss!"
Jag fylls som av en stor röd ballong full med varm luft, och jag blir lätt och lycklig när jag ser min framtid.
Sen blir det pyspunka.
Min senaste dröm (som fortfarande inte gått hål på) är att bli författare. Tänk, om jag kunde skriva en egen bok! Och ha mina egna fotografier i! Tanken svindlar.
Jag avundas hett dem som redan skrivit en bok, de som har förmågan, kreativiteten, fantasin och begåvningen att skriva en roman, en novell, en diktsamling, ja vad som helst, och får den publicerad. Någon måste ju tyckt att deras arbete varit tillräckligt bra för att ge ut boken. Andra tycker att den är tillräckligt bra för att köpa den.
Avund, avund.
Jag vill också.
Men var får man den där toppenidén till boken då? Kommer den bara flygande eller måste man leta, leta? Inget fångar mitt intresse, inget känns tillräckligt spännande.
Förmodligen stod jag längst bak i kön när det delades ut författargener.
Typiskt.
Andra bloggar om:
drömmar, bok, författare, skriva, utlandssvensk och Florida.
Jag har haft många drömmar. De allra flesta har jag sedan länge gett upp, jag har lagt ner dem i ett fack långt bak i hjärnan, prydligt hopvikta.
Nya drömmar och planer kommer hela tiden flygande och landar inuti bröstet på mig, de lägger sig tätt intill hjärtat och viskar: "Tänk att få vara en xxxx, vad roligt det vore, visst, visst!? Alla skulle tycka att du är så duktig, alla vill vara din vän då, det vill du ju eller hur?!" Som små Gollumar sitter de där och väser "My precioussssss!"
Jag fylls som av en stor röd ballong full med varm luft, och jag blir lätt och lycklig när jag ser min framtid.
Sen blir det pyspunka.
Min senaste dröm (som fortfarande inte gått hål på) är att bli författare. Tänk, om jag kunde skriva en egen bok! Och ha mina egna fotografier i! Tanken svindlar.
Jag avundas hett dem som redan skrivit en bok, de som har förmågan, kreativiteten, fantasin och begåvningen att skriva en roman, en novell, en diktsamling, ja vad som helst, och får den publicerad. Någon måste ju tyckt att deras arbete varit tillräckligt bra för att ge ut boken. Andra tycker att den är tillräckligt bra för att köpa den.
Avund, avund.
Jag vill också.
Men var får man den där toppenidén till boken då? Kommer den bara flygande eller måste man leta, leta? Inget fångar mitt intresse, inget känns tillräckligt spännande.
Förmodligen stod jag längst bak i kön när det delades ut författargener.
Typiskt.
Andra bloggar om:
drömmar, bok, författare, skriva, utlandssvensk och Florida.
2008-10-02
Ljus
Det är ett sånt konstigt solljus idag - det drar åt vitt, sådär som det är på våren.
Trots att det är trettio grader varmt ute och trots att almanackan säger att det är den andra oktober känns det som om det är vår. En märklig känsla.
Igår kväll samlades vi fem tjejer och gick ut på restaurang, för att fira att T fyllde år. Lite senare slöt även två mindre gäster upp, kan man inte vara utan sin mamma så kan man inte - hur gullig barnvakten än var.
Hur som helst hade vi jättetrevligt och maten var mycket god. Det är konstigt att vi inte gör sånt här oftare!
Idag var jag och T med lille E på IKEA och kollade in julsakerna, vi blev besvikna på de elektriska ljusstakarna de hade tagit in. Jag får åka dit igen och se om jag har vant mig vid dem eller om jag får vara utan även i år. De hade i alla fall massor av kulor i många olika färger, och även halmpynt. Jag blev jättesugen på att köpa en massa svarta kulor och ha en helt svart gran i år, men kom fram till att det var att ta det hela en aning för långt. Men tanken lockade.
Det får bli om någon av gossarna blir svartrockare eller nåt när de blir äldre...
När jag satt där i soffan på IKEA och väntade på T, kände jag mig närmare Sverige än jag någonsin gör någon annanstans här i Florida. Jag liksom "tankade" lite Sverigekänsla där jag satt, så det räcker till nästa gång längtan sätter in. Den kommer emellanåt, inte så ofta men ibland. Sverige kommer alltid att vara hemma, men där jag bor kommer också alltid att vara hemma.
Hemma bra och hemma bäst.
Andra bloggar om:
IKEA, jul, julsaker, julpynt och Florida.
Trots att det är trettio grader varmt ute och trots att almanackan säger att det är den andra oktober känns det som om det är vår. En märklig känsla.
Igår kväll samlades vi fem tjejer och gick ut på restaurang, för att fira att T fyllde år. Lite senare slöt även två mindre gäster upp, kan man inte vara utan sin mamma så kan man inte - hur gullig barnvakten än var.
Hur som helst hade vi jättetrevligt och maten var mycket god. Det är konstigt att vi inte gör sånt här oftare!
Idag var jag och T med lille E på IKEA och kollade in julsakerna, vi blev besvikna på de elektriska ljusstakarna de hade tagit in. Jag får åka dit igen och se om jag har vant mig vid dem eller om jag får vara utan även i år. De hade i alla fall massor av kulor i många olika färger, och även halmpynt. Jag blev jättesugen på att köpa en massa svarta kulor och ha en helt svart gran i år, men kom fram till att det var att ta det hela en aning för långt. Men tanken lockade.
Det får bli om någon av gossarna blir svartrockare eller nåt när de blir äldre...
När jag satt där i soffan på IKEA och väntade på T, kände jag mig närmare Sverige än jag någonsin gör någon annanstans här i Florida. Jag liksom "tankade" lite Sverigekänsla där jag satt, så det räcker till nästa gång längtan sätter in. Den kommer emellanåt, inte så ofta men ibland. Sverige kommer alltid att vara hemma, men där jag bor kommer också alltid att vara hemma.
Hemma bra och hemma bäst.
Andra bloggar om:
IKEA, jul, julsaker, julpynt och Florida.
2008-09-16
Bye-Bye Bacteria!
Har ni tänkt på en sak?
I Sverige städar man så det blir rent.
I USA desinficerar man.
Jag vet inte hur mycket reklam jag har sett på TV:n om allehanda sprayer, luftfräschare, servetter, toarengörare och annat städmateriel som inte bara städar rent, utan även desinficerar, 99,9% av alla bakterier dör! De visar skräckexempel på vad som händer om man inte använder just deras köksspray, man kan lika gärna gnugga köksbänken med en bit rå kyckling!
De riktigt bra grejorna tar dessutom bort elak lukt (vad är det med amerikaner och lukter egentligen?), utöver det där med att ta död på de 99,9 procenten. De radar upp långa listor och jämför vilka olika sorts bakterier deras spray tar bort jämfört med konkurrentens, och det är i sanning ett mirakel att vi klarat oss hittills utan att ha dött av e-choli eller vad man nu kan få i sig om man är ens en aning smutsaktig...
Själv har jag naturligtis gått på det här stenhårt, klart att jag måste desinficera! Jag har en liten flaska sånt där medel som man gnuggar händerna med så blir de kliniskt rena, både i handväskan och en större i bilen. Vi har tre stycken pumpflaskor med sån tvål som desinficerar utan vatten, bra att ha om orkanen slår till och man inte har vatten (väldigt bra faktiskt, där har jag inga invändningar) och allehanda sprayer och jox att ha när jag städar.
Men vad som nog toppar allt jag hittills sett är detta:
En liten UV-apparat som man kan stråla bort bakterierna med! Och jag citerar:
"Do you find the whole world dirty when you leave the relative safety of your own home? Well, help is at hand. The Pocket UV Disinfector is a great new device that zaps away bacteria and viruses, leaving surfaces sterilized. Just open the small high-frequency light snd wave it over the restroom doorknob, silverware in restaurants, public telephones, or even the TV remote control in your resort."
Den här fiffiga manicken kostar bara 20 dollar och det bästa av allt är att den dödar... ja ni gissade det... 99,9% av alla bakterier!
Andra bloggar om:
städa, rent, desinficerat, bakterier och Florida.
I Sverige städar man så det blir rent.
I USA desinficerar man.
Jag vet inte hur mycket reklam jag har sett på TV:n om allehanda sprayer, luftfräschare, servetter, toarengörare och annat städmateriel som inte bara städar rent, utan även desinficerar, 99,9% av alla bakterier dör! De visar skräckexempel på vad som händer om man inte använder just deras köksspray, man kan lika gärna gnugga köksbänken med en bit rå kyckling!
De riktigt bra grejorna tar dessutom bort elak lukt (vad är det med amerikaner och lukter egentligen?), utöver det där med att ta död på de 99,9 procenten. De radar upp långa listor och jämför vilka olika sorts bakterier deras spray tar bort jämfört med konkurrentens, och det är i sanning ett mirakel att vi klarat oss hittills utan att ha dött av e-choli eller vad man nu kan få i sig om man är ens en aning smutsaktig...
Själv har jag naturligtis gått på det här stenhårt, klart att jag måste desinficera! Jag har en liten flaska sånt där medel som man gnuggar händerna med så blir de kliniskt rena, både i handväskan och en större i bilen. Vi har tre stycken pumpflaskor med sån tvål som desinficerar utan vatten, bra att ha om orkanen slår till och man inte har vatten (väldigt bra faktiskt, där har jag inga invändningar) och allehanda sprayer och jox att ha när jag städar.
Men vad som nog toppar allt jag hittills sett är detta:
En liten UV-apparat som man kan stråla bort bakterierna med! Och jag citerar:
"Do you find the whole world dirty when you leave the relative safety of your own home? Well, help is at hand. The Pocket UV Disinfector is a great new device that zaps away bacteria and viruses, leaving surfaces sterilized. Just open the small high-frequency light snd wave it over the restroom doorknob, silverware in restaurants, public telephones, or even the TV remote control in your resort."
Den här fiffiga manicken kostar bara 20 dollar och det bästa av allt är att den dödar... ja ni gissade det... 99,9% av alla bakterier!
Andra bloggar om:
städa, rent, desinficerat, bakterier och Florida.
2008-09-12
Nu hände det igen
Nu hände det igen, det där som jag skrivit om förut. Jag satt vid datorn och slösurfade när telefonen ringde. Det var mamma och söta syster S som ringde, de stod vid Stureplan och ville vinka. Jag gick in på webkameran och efter en stund hittade jag dem, två små figurer som stod alldeles stilla bland alla de andra som rusade runt som små myror på väg mot okända mål.
Vi pratade en liten stund och när vi lagt på såg jag dem försvinna in i Sturegallerian. Just i det ögonblicket kände jag att jag hade kunnat ge vad som helst för att få gå där bredvid dem, att vara hemma i Stockholm igen och andas in avgaserna från Kungsgatan.
Men vi har vårt liv här i Florida. Vi har valt det här och det är inget jag kan göra åt det just nu. Vi har det bra, det är inte det. Men ibland drabbas jag av en sån akut hemlängtan att det nästan gör ont.
Det går över, såklart. Och tillfällena kommer mer och mer sällan.
Fast jag hoppas att de aldrig går över. Då har jag förlorat något viktigt.
Andra bloggar om:
Sverige, Stureplan, webkamera, hemlängtan och Florida.
Vi pratade en liten stund och när vi lagt på såg jag dem försvinna in i Sturegallerian. Just i det ögonblicket kände jag att jag hade kunnat ge vad som helst för att få gå där bredvid dem, att vara hemma i Stockholm igen och andas in avgaserna från Kungsgatan.
Men vi har vårt liv här i Florida. Vi har valt det här och det är inget jag kan göra åt det just nu. Vi har det bra, det är inte det. Men ibland drabbas jag av en sån akut hemlängtan att det nästan gör ont.
Det går över, såklart. Och tillfällena kommer mer och mer sällan.
Fast jag hoppas att de aldrig går över. Då har jag förlorat något viktigt.
Andra bloggar om:
Sverige, Stureplan, webkamera, hemlängtan och Florida.
2008-09-04
Funderingar
Ibland tänker jag att jag är otacksam.
Att jag borde vara mer glad och tacksam för hur jag har det.
Jag menar, jag bor i Florida (bara en sån sak!).
Jag behöver inte jobba, jag kan odla egna intressen, träffa kompisar och fika varanda dag i veckan om jag skulle vilja.
Jag har två fina barn som är duktiga i skolan.
Jag har en snäll man som varken super, knarkar eller slår mig.
Vi bor i ett bra område, här springer inte folk omkring och skjuter varann om nätterna som man ser på TV alldeles för ofta.
Vi åker på semester flera gånger per år, kanske inte jättelångt bort eller till jättefina ställen, men vi åker tillsammans och kommer bort från vardagen ett par dagar.
Jag har en egen fin, röd bil som jag har råd att tanka så fort det behövs.
Vi har råd att köpa den mat och de kläder vi behöver.
Pojkarna går på en bra skola och har jättegulliga lärare.
Kort sagt: jag borde vara överlycklig och tillfreds med livet i största allmänhet.
Men det är ju inte så. I tanken är jag alltid på väg någon annanstans, önskar att jag hade det som någon annan. Att jag hade en sån fin bil som hon, ett sånt fin hem som de, en sån söt hund som hon, en sån gullig bebis som de.
Är det något fel på mig eller är jag bara mänsklig?
Andra bloggar om:
otacksamhet, lycka, livet, tacksam och Florida.
Att jag borde vara mer glad och tacksam för hur jag har det.
Jag menar, jag bor i Florida (bara en sån sak!).
Jag behöver inte jobba, jag kan odla egna intressen, träffa kompisar och fika varanda dag i veckan om jag skulle vilja.
Jag har två fina barn som är duktiga i skolan.
Jag har en snäll man som varken super, knarkar eller slår mig.
Vi bor i ett bra område, här springer inte folk omkring och skjuter varann om nätterna som man ser på TV alldeles för ofta.
Vi åker på semester flera gånger per år, kanske inte jättelångt bort eller till jättefina ställen, men vi åker tillsammans och kommer bort från vardagen ett par dagar.
Jag har en egen fin, röd bil som jag har råd att tanka så fort det behövs.
Vi har råd att köpa den mat och de kläder vi behöver.
Pojkarna går på en bra skola och har jättegulliga lärare.
Kort sagt: jag borde vara överlycklig och tillfreds med livet i största allmänhet.
Men det är ju inte så. I tanken är jag alltid på väg någon annanstans, önskar att jag hade det som någon annan. Att jag hade en sån fin bil som hon, ett sånt fin hem som de, en sån söt hund som hon, en sån gullig bebis som de.
Är det något fel på mig eller är jag bara mänsklig?
Andra bloggar om:
otacksamhet, lycka, livet, tacksam och Florida.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)