Alldeles nyss, när jag satt och skrev en handlelista inför kvällens middag, ringde telefonen. Det var mamma M som ringde. Hon och söta syster S stod vid Stureplan och ville vinka. Jag gick in på webkameran som visar Stureplan och efter lite letande hittade jag dem. Vinke-vink!
När vi lagt på kom tårarna (min familj kändes just då så nära men ändå oerhört långt borta) och sen var det bara att fortsätta med mitt listskrivande.
Vissa dagar känns de val man gjort i livet alldeles självklara. Andra dagar inte.
Andra bloggar om:
Stureplan, webkamera och utlandssvensk.
6 kommentarer:
Åh vad härligt att de kom på att ringa dig precis då de stod där så att du kunde kolla in dem på webkameran. Coolt! Men jag förstår att det också kan vara svårt att hålla tårarna borta alla gånger. Ha en riktigt skön helg.
Vad mysigt med vinkingen!! Och att du verkligen såg dom. Jag förstår dock såväl hur du kände det efteråt. Skulle nog känna likadant...
Oh, jag vet precis vad du menar. Nästan jämt har det känts helrätt att bo i och uppleva andra länder. Men när mamma blev cancersjuk fick jag ångest. Grejen var ju att jag inte bara kunde packa en väska och åka hem med nästa flyg - har ju en egen familj att tänka på med.
Jamen det är ju helt fantastiskt!! Det måste jag ju genast säga åt alla vännerna att göra!!
Förstår precis din reaktion... så nära (skärmen) men ändå så långt borta...
Vilken grej egentligen! Tacka vet jag web-kameror, nstan alal har ju en numera, och de flesta har dessutom Windows Live Messenger... Urkul att kunan SE och prata med släkt och vänner!
Å, roligt och härligt, men jag förstår helt klart tårarna!
Skicka en kommentar