2007-02-09

När familjen Stenfelt drog västerut...

Förra året gick jag en webbaserad kurs som handlade om tvåspråkighet hos barn. I kursen ingick det att skriva en "uppsats" om sina erfarenheter i detta ämne. Det här är valda delar ur vad jag skrev:

******************************

Den första tiden efter flytten hit till Florida var hektisk. Det var mycket som skulle ordnas, papper som skulle fyllas i, personer som skulle pratas med: på posten, banken, bilhandlaren, fastighetsmäklaren... Jag trodde i min enfald att jag pratade bra engelska, men fann till min stora häpnad och förtvivlan att jag blev tom i huvudet när orden skulle ut. Eller, om några kom ut, så lät de inte alls som de gjort inne i mitt huvud strax innan då jag formulerade mig. Jag är en helt annan person här i USA än vad jag är i Sverige. Jag stakar mig, uttalar orden konstigt (någon slags mellanting mellan brittiskt och amerikanskt uttal), hittar inte orden utan får ge mig in i konstiga förklaringar för att hitta ordet jag söker efter. Jag känner mig blyg, hämmad och blir som stelopererad i kroppen. Konstigt att det sätter sig i mina rörelser också, men det gör det.

Det är plågsamt.

När vi är ute hela familjen ”gömmer jag mig” gärna bakom J, han får sköta pratandet så håller jag mig i bakgrunden med ursäkten att jag måste hålla reda på barnen, men när jag är ute själv eller med pojkarna, så måste jag prata och det fungerar ju, även om det inte går så smidigt och lätt som jag skulle önska.

Inför vår flytt sa vi alla ”Barn lär sig så snabbt. Till jul talar de engelska nästintill flytande.” Men det gör de ju inte. De lär sig fort, men inte så fort som jag hade trott att de skulle göra. Lång, som är åtta år, fann sig snabbast tillrätta. Han snappade upp ord fort, hittade nya kompisar och trivdes bra i skolan.

Lill som är sex år, hade det inte lika lätt. I början förstod han inte ens att de som bor här inte förstår svenska, utan han babblade glatt på med barn som han träffade på lekplatsen eller vid poolen och tyckte det var konstigt när de inte förstod vad han sa.

I skolan hade han det motigt. Han kom ju från dagis, där man leker och spelar spel hela dagarna och kramar ”fröken” god morgon. Plötsligt skulle han sitta tyst och still med händerna knäppta på bänken och lyssna på någon som talade ett språk han inte förstod ett ord av. Det kunde inte gå annat än käpprätt åt skogen. Han satt inte still, var inte tyst och förstod ingenting av vad som förväntades av honom. Det är klart att han inte trivdes. Som tur var kunde vi efter samtal med skolpersonalen bestämma att vi skulle flytta ner honom en klass, så han kom med lite yngre barn. Lill är född den 27:e augusti och den första september är brytningspunkten här som avgör vilken årskurs barnen ska gå i. Så nu är han nästan äldst i sin klass istället för att vara yngst, ett försprång han så väl behöver.

Lill är en väldigt fysisk liten person, han har väldigt mycket spring i benen. Han gestikulerar mycket när han pratar och har alltid haft svårt att sitta still. När han inte kunde göra sig förstådd, började han putta och knuffa på de andra barnen vilket var hans sätt att säga ”kom så leker vi!”, men det var naturligtvis inte uppskattat bland hans skolkamrater.

Han klarar sig mycket bättre nu i skolan, han har kompisar och trivs. Det tog ett tag innan han började försöka sig på engelska, det var som om han ”lyssnade in sig” ett par månader, iakttog hur de andra barnen gjorde, vad de sa och hur de sa det. Så plötsligt en dag lossnade det och nu går det knappt att få tyst på honom. Mycket som kommer ut är tokigt, men han försöker åtminstone och det är jag glad och tacksam för. Han har också förstått det här med bokstäver. När han började skolan begrep han inte sambandet ”flera bokstäver tillsammans bildar ett ord”. Nu ljudar han friskt, skriver och hittar på. Häromdagen satt han och ritade ett hus som brann, och bredvid skrev han ordet fijör. Helt galet men ändå alldeles rätt!

Det händer att han blandar språken i en mening, till exempel: ”Mamma, jag kan spella cat: C-A-T!” Och jag svarar förstås: ”Nämen, kan du stava till cat?! Vad duktig du är!”
Lång gör också så här ibland, även om det inte är i lika stor utsträckning.

I skolan är båda pojkarna inskrivna i det så kallade ESOL-programmet (English for Speakers of Other Languages) men jag har vet inte om de har fått någon särskild hjälp av detta. De flesta i ESOL-programmet i vår skola är spansktalande och det finns flera som har spanska som första språk i varje klass. Många av lärarna talar också spanska.

Killarna är ensamma att tala svenska i hela skolan. Det är både för- och nackdelar med att inte ha en kompis som talar ens språk. Å ena sidan har man ingen som kan tolka i början och förklara saker man inte förstår. Å andra sidan tror jag man lär sig det nya språket fortare för att man är tvungen, man har ingen annan att luta sig emot!

Jag har funderat över vad jag kan göra för att stärka pojkarnas svenska språk. Jag vill inte att de fastnar på den nivå de var i när vi flyttade, jag vill att de ska utvecklas även där. Lösningen tror jag är att prata, prata och åter prata med dem. Uppmana dem att läsa svenska böcker eller läsa för dem, att skriva brev och e-mail till familj och kompisar i Sverige och att ringa till dem.

Jag har märkt att Lång redan har glömt mycket av hur man stavar på svenska, han skriver o istället för å, dubbel-o istället för enkelt o. Jag hittade min gamla övningsbok i svenska som jag hade när gick i första klass, jag tänkte att jag skulle läsa meningar för honom ur den och så får han skriva ner dem och på det sättet öva sig att stava. Problemet är bara att han redan har så pass mycket läxor från skolan att det känns grymt att tvinga på honom ännu mer. När ska de egentligen få tid att leka?

Jag vill också att de ska vara stolta över att vara svenskar. Jag har börjat i all enkelhet med att köpa ett klistermärke i form av den svenska flaggan och satt bak på min bil. Killarna ser den varje dag när vi kör till och från skolan och vi pratar om hur fin den svenska flaggan är. Samtidigt känner jag mig (låter fånigt, men så är det) som en representant för Sverige när jag är ute och kör. ”Här ser ni mig, jag är svensk och jag kan köra bil bra! Titta nu hur jag använder blinkersen när jag ska svänga.”
Vi har också en liten flaggstång i trä med svenska flaggan på som vi alltid har stående framme på matbordet.

Jag har börjat på fotoalbum, ett till dem var, där jag sätter in bilder på familj och vänner i Sverige och även bilder från när killarna var små. Vi tittar på bilderna och minns hur det var då, säger vad alla heter, hur vi känner dem, när vi träffades sist och var de bor. Vi minns semestrar vi varit på och hur kul det var och planerar nya roliga saker att göra tillsammans. Killarna uppskattar de här albumen väldigt mycket och tar ofta fram dem själva och sitter och bläddrar i.

Varannan söndag åker vi till Svenska Skolan, där killarna får träffa andra svensktalande barn och lära sig saker om Sverige. Vi har pratat om kungahuset, målat dalahästar och gjort klippdockor av Pippi Långstrump, bara för att nämna några saker. Och så sjunger vi:

”Svenska flaggan, svenska flaggan,
Den är gul och blå!
Korset det är gu-ult,
Allt det andra blå-ått.
Svenska flaggan, svenska flaggan,
Den är gul och blå!”

Hemma pratar vi om skillnader och likheter mellan USA och Sverige. ”Så gör man här, så gör man i Sverige. Vilket tycker ni är bäst?”

******************************

Det går lite bättre för varje dag.
Jag känner mig mer och mer hemma.

5 kommentarer:

Anita sa...

Hejsan
När våra barn var små så talade vi engelska vid matbordet, dom fick säga vad sakerna heter . Dom lärde sig engelska fort.Och så pratade vi Svenska på kvällarna. Har gått bra. Dom är vuxna nu och kan fortfarande sin engelska. Men vi flyttade hem när dom var i tonnåren.

Anne sa...

Vad personligt och öppet du berättar. Jag känner igen mycket. Mycket.

Lotten sa...

Vad intressant detta var att läsa! Jag har en kompis som flyttade med sina tre barn till England när de var små. Hon pratar alltid svenska med dem -- och av någon konstig anledning är de numera olika duktiga på att prata och skriva svenska.

Berätta gärna mer om hur språken utvecklas hos dina barn!

Helena sa...

Intressant att läsa, det gör det lättare att förstå hur det är att flytta till ett annat land. Och intressant med killarnas sätt att hantera språket... Jag har ju jobbat som språklärare (dock inte engelsklärare) och tycker sånt här är riktigt intressant. Och så tycker jag att hela familjen är modig. Heja er! Och fortsätt vara stolt över Sverige! Kram, kram!

Matildas fikarum sa...

Jag har inga barn så där har jag ingen erfarenhet att dela av mig av, men själv så bestämde jag mig för att om jag skulle få riktigt flyt på engelskan sedan jag flyttat till Australien så var jag tvungen att släppa svenskan helt ett tag. Det funkade! Nu har jag hittat tillbaka till svenskan mycket tack var bloggandet.