Anne i Oregon skriver ett så klokt och sant inlägg om att förlora sitt hem en smula.
Jag har också tänkt på det där. Vi har nu med ett par veckors marginal bott här i Florida i ett år. När vi tog språnget och flyttade hit, sålde vi vårt hus, bilen, jag sa upp mig från mitt jobb, vi gav bort en massa saker, kastade ännu mer, osv. Vi har ingenstans att kalla "hemma" i Sverige längre. Visst, när vi åker dit kan vi bo hos familj eller vänner om vi inte vill bo på hotell, men vi har ingenstans som är vårt eget, vi är kort sagt på besök. Ändå säger jag; "Vi ska åka hem till Sverige". Sverige är och kommer förmodligen alltid vara "hemma" eftersom det är där jag föddes och växte upp, där har jag bott den största delen av mitt liv, där finns min familj och de flesta av mina minnen.
På samma sätt säger jag när det är dags att åka tillbaka "Vi ska åka hem till Florida", eftersom det ju är här vi bor, alltså är det också hemma för mig. Jag kan ha flera hemma på samma gång och inte känna att det är något konstigt i det, för mig är det som att jag kan älska många människor på en gång. Jag har många hem och jag delar mitt hjärta mellan dem.
Jag känner dock att ju längre jag blir borta från Sverige, desto mindre känns det som ett "riktigt hemma". Jag glömmer saker: sociala regler, oskrivna lagar, vissa svenska ord försvinner till min stora irritation (igår glömde jag ordet snorkel och fick fråga J när vi var och badade på kvällen) och jag får anstränga mig för att komma ihåg vissa platser och personer jag inte sett på länge.
Samtidigt, när jag väl kommer till Sverige "på besök", då kommer det tillbaka, som en störtflod kommer minnena och känslorna och jag har svårt att sortera upp dem. "Just det, så här ser Storkyrkan ut (va? tar de betalt för att komma in och glo på ett par gamla gravar?? vart är Sverige på väg?), kolla killar, där är tunnelbanan, ser ni att de har namn allihopa!? Vart går den där nu då, är det Hagsätra? Jaså är det åt andra hållet, jo det ser jag ju nu... Vänta, jag måste köpa en grej här nere, vad har de för konstiga shoppingkorgar nuförtiden, kan man dra dem efter sig på golvet?? Det har jag aldrig sett förut, hur gör man? Javvist ja, man måste betala för påsen, var är de nu då, jaha, skulle jag tagit dem när jag stod i kön, oj då. Jag minns i alla fall att jag ska packa själv, här finns ingen som gör det...."
Nåväl.
När vi bestämde oss för att flytta hit till Florida sa vi att vi skulle ge det ett år och sedan ta ett nytt beslut om vi skulle stanna längre. Året har gått och vi har bestämt oss för att stanna ännu ett. Sen kommer det att komma en ny brytpunkt.
- Ska vi stanna i USA?
- Ska vi återvända till Sverige?
- Om vi flyttar tillbaks till Sverige, var ska vi i så fall bo?
- Om vi stannar i USA, ska vi bo kvar i Florida?
- Om vi stannar i Florida, så har vi bestämt oss för att vi ska köpa ett hus. Var i så fall?
- Om vi inte vill stanna i Florida, vart ska vi då flytta?
Om vi inte stannar i Florida, ligger Seattle högt på listan på möjliga ställen att flytta till. Där kan J lätt få jobb. Jag har till och med tittat lite på hemsidan för SWEA i Seattle och jag har kollat om det finns en svensk skola i Seattle (vilket det finns).
Till min stora förvåning känner jag just nu att om vi nästa år bestämmer oss för att flytta från Florida, så kommer jag att rösta på att vi flyttar till Seattle, inte till Sverige. Det trodde jag absolut inte för ett år sedan.
-----------
Jag är uppväxt i Botkyrka utanför Stockholm. Botkyrka är en kommun med många invandrare, främst från Turkiet, Finland, Iran, Irak och Chile. Jag minns att jag tyckte att det var knasigt att de "klumpade ihop sig" allihop på samma ställe, de hade sina egna affärer, egna föreningar, träffade bara varandra och hade ibland svårt att lära sig svenska.
Nu sitter jag där själv. Jag klumpar ihop mig. Jag träffar nästan bara andra svenskar, jag är med i Svenska Skolan och i SWEA och är extatisk över att IKEA ska öppna här i oktober. Och jag skäms inte för det.
Jag har fått en större förståelse för de invandrare som jag hade så svårt att förstå när jag var ung, jag känner ett visst släktskap med dem, som ny i ett främmande land med en ovilja att släppa det egna språket och kulturen. Skillnaden är ju förstås att vi valde att flytta hit - många av dem flydde från sitt land mot sin vilja, undan orättvisor och förtryck.
-----------
När vi är i Sverige så träffar jag ibland människor som verkar tro att det är något alldeles speciellt med de svenskar som bor utomlands. "Att vara utlandssvensk måste vara en dans på rosor", verkar de tycka och tror att vi är på ständig semester, med sandaler och utanpåskjorta, sol och bad varenda dag och inget annat att göra än att glo på såpor på TV hela dagarna medan någon liten människa man anställt städar huset och hämtar skjortor på kemtvätten.
Då kan jag berätta en liten hemlighet för er: vardagen är precis lika trist här som den är i Sverige. Visst, det är soligt och varmt här året runt, men det var väl allt. Det blir precis lika mycket tvätt som ska tvättas och strykas här, golven blir lika dammiga, det blir lika mycket disk som måste plockas i och ur diskmaskinen och barnen har läxor här också som de måste hjälpas med och förhöras på.
Det är inte glamoröst att bo i Florida.
Jag är ledsen om jag krossat era illusioner, men så är den hårda verkligheten. Just nu är jag förkyld, näsan rinner och jag har ont i halsen. Förmodligen beror det på luftkonditioneringen, det är svalt inomhus (ibland FÖR svalt i husen, bilarna och affärerna, så att man fryser) och sen kommer man ut i solen och svettas som en gris. Sen in igen och bli kall, osv osv. Inte konstigt att man blir förkyld. Samtidigt måste vi har AC:n igång inne, annars går det ju inte att existera om det är för varmt! I-landsproblem, javisst, men det är mina problem.
Så är det.
Andra bloggar om:
utlandssvenskar, hemma, USA och Florida.
12 kommentarer:
Åh, vad bra skrivet! Jag håller med om precis alltihop. Någon i Sverige sa till mig för en tid sedan att jag hade det som om jag var på en evig semester. Jo, jo. Semester! Precis som om vardagen här inte är vardag.
Detta ämne är verkligen interessant att disskutera och det kan man göra länge. Hur framtiden blir och vart man ska bo och flytta, det vet man nog aldrig. Min erfarenhet är att vi redan ändrat oss så många gånger så numer har jag svårt att uttala mig om längre tidsperspektiv som 5 eller 10 år. Jag låter det vara osagt och plannerar bara ett eller två år framöver. I dagens läge känns det dock som jag en dag skulle vilja flytta hem till Sverige igen.
Hmmm.... Lillan och jag har inte givit upp att få hem favvomoster och kussarna till Sverige! Och morbror, för all del. Dessutom kan jag varmt rekommendera Skåne. Här kan man odla persikor och fikon utan växthus. Närheten till kontinenten är stor och det finns rysligt trevliga släktingar här!
Skämt och sido, webkamera och allt det där till trots, ibland känns det så förtvivlat lång till Florida när man behöver sin bästa vän.
Stanna så länge ni vill, men kom för guds skull snart hem!
Ja du Victoria, du skriver så bra och träffsäkert att jag snart nickar huvudet ur led av allt igenkännande nickande jag gjort medan jag läst din text.
Allt! Precis allt känner jag igen! Och som jag sagt så är det skönt få den här bekräftelsen från andra i samma situation. Det finns så mycket att ventilera och prata om när det gäller det här ämnet. Det tar aldrig slut. Känns kanske extra färskt nu efter sommaren också och efter resor till hemlandet.
Det där med att allt kommer tillbaka då man är på besök i Sverige, det känner jag såväl igen. När man bodde i Sverige och hade sitt liv och vardag där så fanns inte minnena från barndom, andra perioder i livet osv ständigt närvarande med en. Så klart inte, men levde sitt liv och tänkte inte på det. Men nu under besök så tycker jag allting hela tiden kommer tillbaka. Det slår med full kraft, alla minnen. Det är rätt jobbigt vara på besök för man tänker och känner så mycket, allting klumpas ihop också. Minnen från barndom till tonårstid till vuxentid, allt blandas och kommer upp i en salig röra och jag blir så påverkad och nostalgisk.
Det där med vardagen och svårigheterna för många back home att se och förstå hur vi lever här och nu, det känner jag också igen. Det kan vara väldigt tråkigt, för det blir på nåt sätt lite ensidigt. Jag vet hur allting är i Sverige, hur familj och vänner lever, bor och hur det ser ut hos dem och deras vardag. Men de vet inte mycket om min vardag, inte hur det ser ut när jag åker och köper mjölk, inte hur vi har det och hur våra pelargoner ser ut. Vi bor i ett annat land, vi lever en annan vardag och med andra system än i Sverige och för utomstående och folk där hemma kan det verka annorlunda/lyxigt/speciellt eller jag vet inte vad. Men för oss är det ju en vardag, lika grå och tråkig vardag som överallt.
Men vardagen här kanske ser lite annorlunda ut än i Sverige och då tror folk man lever lyxliv. Men vardg är det ju för sjutton, med samma irritationsmoment och gräl med mannen över kalsonger som ligger på golvet 2 cm från tvättkorgen istället för INUTI tvättkorgen som alltså står 2 cm bredvid, mat ska handlas, det ska tvättas och städas. Även om det nu inte är Arlas mjölk vi köper på ICA utan XX-märke från Publix (i ditt fall) Safeway eller ALbertson's här och med en äcklig Dirt Devil vi dammsuger och sour cream vi använder istället för en svensk variant. Allt är ju vardag.
Sen att man som utlandssvensk kanske lever lite annorlunda, det kanske man gör. Vi gör t.ex. mycket mer utflykter än vi gjorde i Sverige. Under helgdagar eller andra extra röda dagar så åkte man och träffade familjen och umgicks med dem kanske. Här gör vi inte sånt, utan är det extra ledigt så åker vi iväg på miniresor eller utflykter istället. Vi gör mer kul saker här kanske, men det kanske också handlar om att man känner man vill ta vara på tiden på ett annat sätt för man vet ju inte hur länge man blir här och bor här.... Jag vet inte.
Annars känner jag också så, som du är inne på och även Desiree i sin kommentar, att det blir ju aldrig som man tänkt sig. Jösses, för bara två år sedan visste jag inte jag skulle bo här. Vem vet var jag är om 5 år. Ingen aning, jag låter det vara osagt och planerar inte så mycket framöver. Det blir bra ändå, och det här med att klara utmaningar har vi ju alla (såväl din familj som jag och M) visat att vi kan och klarar av. Det skrämmer inte alls mer att flytta t.ex. inom USA.
ps Seattle röstar jag på av helt egoistiska skäl. Då skulle du "bara" var en bilresa på 3 timmar bort och jag kunde få träffa dig. ds
Kram
Ännu ett bra inlägg om hur det är att ha två, eller flera "hemma". För oss som bor här är det ju faktiskt helt naturligt.
Vardagen blir alltid grå vardag var man än bor. Helt sant...
Och du har helt rätt i vad du skriver om att utlänningar buntar ihop sig! Det är ju sant det också!! Min bästa vänner är ju nästan alla från Sverige...Plus att jag har en från Tyskland. Men ja...Nu får man en helt annan förståelse för invandrare överallt. Nyttigt!
Att flytta hem igen efter x-antal år är inte lätt. Jag har flera kompisar som flyttar härifrån och hem igen. Alla har haft svårt att återanpassa sig. Vissa har ännu inte landat...
Det är väl så att har man en gång flyttat ut har man för alltid dragit upp sina rötter. Inget blir någonsin som det var "innan"...
Det här är intressant...Nu har jag läst hos Anne och hos Petchie och nu hos dig. Det här är något vi kan diskutera länge och väl...
Du skrev precis det vi flesta känner :) Om ett år så ska vi flytta från Brasilien, vart vet jag inte än, men jag känner att sverige är "hemma" även att vi inte har någonting där. Mina barn är uppväxta här, min stora var bara 9 månader när vi kom hit och min lilla är född här - detta är deras hem, så när vi flyttar så förlorar dom "sitt hem", det är ett dilemma..
Jag kan bara hålla med alla andra om att detta var ett OTROLIGT bra inlägg om tillvaron som utlandssvensk. Det spelar ingen roll i vilket utland man bor; vissa företeelser är exakt desamma. Jag känner såväl igen mig, både från Korea och nu från Tyskland. Har t.ex. också fått en oerhört stor förståelse för varför invandrare i Sverige klumpar ihop sig. Jag är precis likadan själv, och det känns både trevligt och tryggt! OCH det behöver ju inte alls betyda att man har något emot sitt värdfolk. Bara att man har har ett starkt behov av tryggheten i den egna kulturen, gemensamma referensramar, språket, att kunna uttrycka alla känslonyanser...och så vidare.
Jag har ingen som helst lust att flytta tillbaka till Sverige. Vissa svenskar (boendes i Sverige) ser det som oerhört provocerande. Kanske är det för att de är rädda för att Sverige trots allt inte är det bästa landet i världen att framleva sina dagar i?
Jag har inget emot Sverige. Inte alls. Det är ett fantastiskt land. Men jag är så sugen på att upptäcka vad mer världen har att erbjuda. Platser som ser annorlunda ut, människor som tänker annorlunda...och att ge min dotter kunskapen om att bara för att något är annorlunda behöver det inte vara något fel. Det finns många sanningar. Så mycket är relativt. Och bara för att någon ser annorlunda ut och pratar med en annan brytning än man själv gör, så är det inget fel på vederbörande. Alla har rätt till respekt.
Och "lyxlivet" som utlandssvensk, hahahaha! Jojo, vissa åker ju ut som expats med guldkontrakt och alla möjliga fringisar, men de flesta harvar sig nog igenom vardagen ungefär som hemmavid. Men det är ju, som sagt, en kick att få framleva sin vardag i en annan miljö, det förgyller livet, kanske man kan se det som en lyx, för lyx handlar ju inte nödvändigtvis om pengar och prylar, eller hur?
Åh, kompisar, vilka bra kommentarer! Fast jag inte känner er och aldrig ens träffat er, känner jag en släktskap med er andra, som är i en liknande situtaion som jag själv. Ni visar mig att jag inte är ensam med de här tankarna och att det alltid finns någon där som kan ge ett gott råd. Kram till er alla!
PS. Sarah, finaste lillasyster! Vi kommer flytta till Sverige. Så småningom.
Jag håller också med allt du skrev igår och blev själv inspirerad att skriva om var mitt hem är. Det är ett så intressant ämne som man kan skriva mycket om. Jag tror att så länge man är tillsammans med sin familj som du är, så är det väl klart att ens konkreta hem är där. Sedan kan ju det känslomässiga hemmet var hemma i Sverige. Jag har bott på många ställen i Europa och kan faktiskt känna att jag kommer "hem" varje gång jag besöker England, Venedig, Geneve eller nu när jag är i Bryssel. De ställena kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta även om de aldrig kommer att ha samma plats som Sverige.
Vad bra du skriver! Jag förstår & får insikt i både hur ni utlandssvenskar har det och som du skriver om invandrare i Sverige. Klokt och bra som alltid, heja dig!
Det är så intressant att läsa om hur ni har det, hur din vardag är och ja, allt. Tack för att du skriver så att jag får läsa!
Ha en bra dag! Kram!
Vill bara inflika att jag nu länkat till detta inlägg på min blogg, så bra var det :-)
Jag säger som Mallan, oj vad bra skrivet och jag börjar förstå hur ni utlandssvenskar har det.
Själv har jag funderar jag på om man skulle ta klivet men jag är för feg (läs min sambo, han tror inte han kan få nåt jobb) så jag tror inte det kommer att hända.
Jag har ju tagit ett litet kliv (i jänförelse) när jag flyttade från Sundsvall till Stockholm och numera Åkersberga. Så visst kan jag känna igen känslorna till viss del.
Ha det gott i lyxet och solen ;)
Kramar
Skicka en kommentar