2010-04-27

Ja vad fan ska man säga?

Käraste, gulligaste vänner!

Min skiktröntgen igår gick bra, fast att bli injicerad med radioaktivt socker kändes väl sådär ska erkännas. Hela äventyret från början till slut tog dryga två timmar och efteråt åkte vi hem i ösregn och mullrande åska. Jag petade i mig lite frukost eftersom jag endast hade fått dricka en liter vatten på morgonen.

Mitt på dagen hade vi tid för återbesök hos doktorn som tog benmärgsprovet. Vi hade fått med oss bilderna från min röntgen på en CDskiva men han kunde inte öppna dem så det blev en himla massa ringande hit och dit innan det blev några besked.

Jag förstod nog ungefär hälften vad han sa, men sammanfattningsvis kan jag säga att jag har en typ av blodcancer som här kallas lymphoma. Det finns tydligen dryga 60-talet olika sorter och de vet i nuläget inte vad jag har för sort och de kan därmed inte börja någon behandling heller.

Idag har vi varit till en kirurg för att diskutera ett ingrepp som måste göras, de vill ta ut en (eller en del av) en lymfkörtel som är angripen för att se om de kan ställa en bättre diagnos. Eftersom kirurgen inte kunde hitta några lymfkörtlar hur mycket hon än klämde och kände(men hallå? när man vill hitta dem så gömmer de sig??) så skickade hon oss på ultraljud för att se om de kunde hitta några. På någon rapport som hon hade stod det att en körtel i höger armhåla eventuellt kunde vara angripen så där letade de som galningar.Efter en lång stund hittade de en liten rackare som gömde sig tre centimeter in i kroppen (här ska erkännas att jag mest låg och tänkte att jag skulle ha rakat mig i morse, är det inte märkligt!?).

Nu väntar vi på att de ska ringa och berätta när jag ska få komma in på operation och om körteln i armhålan "duger" eller om hon måste gå in i magen och rota efter dem som sitter där. Hon ville helst inte det eftersom det ju blir en större operation och nu när jag är som jag är med tunt blod och allt så vill hon naturligtvis göra ett så litet ingrepp som möjligt. Det ser nog inte bra ut på hennes meritförteckning om jag ligger och blöder ihjäl på hennes operationsbord heller, ha ha!

Hon vill göra ingreppet på fredag, och beroende på om det blir armhåla eller mage som det ska skäras i så blir det olika lång tid på sjukhuset. Om det blir armen så kan jag komma in på fredagsmorgonen och åka hem framemot kvällen. Blir det magen så måste jag åka in på torsdagskvällen och sen kanske jag får stanna så länge som till mitt på dagen på lördag. Innan bägge operationerna ska jag bland annat få blodplasma och K-vitamin som tydligen hjälper blodet att koagulera.

Lymphoma behandlas med cellgifter och till min irritation kommer jag nästa helt säkert tappa håret. Skit och satan, men det är visst så det är och inget att göra åt. Det växer ju ut igen, har jag tur så kanske det blir sådär vackert lockigt som jag alltid velat ha det?!

Om ni tycker att jag raljerar och inte verkar ta det här på allvar så kan jag försäkra er om att jag tar det här på allvar i allra högsta grad. Jag försöker bara inte tänka på det alltför mycket, det gör bara att jag blir rädd och ledsen och det är det ingen nytta med. Jag försöker distansera mig till alltihop, det är allt. Naturligtvis går det inte alltid att vara glad och positiv, jag har fått lugnande tabletter om det skulle bli alldeles för jobbigt, men än har jag inte behövt använda dem. Jag resonerar så att det är bättre att ha tabletterna och inte behöva använda dem än att behöva dem och inte ha några.

Jag har valt att bli arg och sur på sjukdomen, något besvärligt som stör och som måste rättas till snarast. Ju fortare vi kommer igång med behandling, vare sig det blir operationer, cellgifter eller vad det nu kan vara, ju fortare är jag av med skiten och kan göra vad jag vill - inte ränna runt på sjukhus hela dagarna!

Så nu vet ni, raraste vänner.

Jag vill inte att det här ska bli en gnällig blogg, där allt kretsar runt min sjukdom - sånt vill ingen läsa. Jag ska försöka att skriva på som vanligt och emellanåt rapportera om hur det fortskrider med behandlingar och annat.

SENASTE NYTT!
De ringde precis från sjukhuset och meddelade att de kan använda den körtel som sitter i armhålan. Det blir därmed det "lilla" ingreppet och om inget oförutsett inträffar så blir jag bara på sjukhuset över dagen på fredag.
Vi har en tid klockan 11.00 imorgon hos vår läkare som förmodligen måste godkänna att jag är frisk nog för en operation, men jag antar att det är så reglerna är.

44 kommentarer:

Annika sa...

Men vad stark du är! Men det är faktiskt ok att vara ledsen ibland med. Kanske hjälper det att skriva av sig.
Jag hejar på dig!

Åsa sa...

Käraste vännen! Oj vad långt borta vi känner oss när vi läser detta. Jag skulle så gärna vilja kunna kvista över och krama om er och pyssla om er alla. Vi skickar alla våra styrkekramar och tänker på er på fredag när det är dags.

Kram Åsa m. familj

Anonym sa...

Tänker på dej och hoppas och tror att du kan fixa det mesta! Även det här. Men som Annika skrev, man får vara ledsen och arg oxå. Många kramar från Åsa i Kävlinge

aurorabuddha sa...

Oj. Fans oxa. Det var mycket pa en gang. Jag onskar jag bodde narmare sa att jag kunde komma over och stryka at dig.

Marianne sa...

Åh, käraste söta Vic, så himla trist för dig och hela din familj. Jag tror du har helt rätt inställning, det är ett irritationsmoment som ska väck så fort som möjligt så att ni kan hitta på en massa roliga saker i stället för att springa runt till en massa doktorer.

Steg ett, att du kan ta lymfan i armhålan var ju goda nyheter i alla fall!

Jag räcker dig en hand att hålla i närhelst du behöver, söta vännen.

Stora stora kramar till dig.

JaCal sa...

Fan. Fan. Fan. Sitter här alldeles tom. Vad säger man. Förbenade celler som inte fattar vad som är höger och vänster och kan hålla sig i skinnet. Beundras av ditt insiktsfulla inlägg och de små iakttagelserna mitt i stormen men önskar att du hade familj och nära vänner nära dig nu. Vet inte om det hjälper ett endaste dugg: men här kommer en dunderkram!

Anonym sa...

Har ju inte varit förbi på ganska länge - risig tillgång på internet för tiden - men förstod på FB att något inte var som det skulle. Det var verkligen tråkigt att höra! Men att genom att hålla humöret och modet uppe kommer man långt. Något annat som hjälper en i vardagen är så klart att skriva av sig, så känner du behov för det framöver, gör det! Skriv!
STOR styrkekram härifrån Grönland och lycka till med ingreppet.

mammigranten sa...

Tycker att du skriver sunt och bra!
Lättare för dig att själv få en mindre panikig inställning framöver om du har detta sunda inlägg med bra tankar att läsa när du har en dag med dåliga tankar.
Önskar dig allt gott och säger bara så här:
DET HÄR FIXAR DU GALANT!
För så är det bara

Kram

Saltistjejen sa...

Å vännen!!!!!!!
Jag tycker inte alls du "raljerar" och itne verkar ta det på allvar. Klart som FAN att du tar det på allvar. Det handlar ju om dig och ditt liv! Därmed inte sagt att man inte ska försöka hålla sin livsglädje uppe. Jag tror MYCKET på den mentala inställningen och precis som du skriver så tror jag att det kan hjälpa snarare än stjälpa att ha en så positiv syn som möjligt. Att behålla humorn. Men självklart förstår vi att du också kan må riktigt dåligt ibland. Och då pratar jag inte om sjukdomen utan av stress och oro.
MEN det lilla jag lärt känna dig tror jag att din humor och ditt sätt att se på livet kommer att HJÄLPA dig att bli frisk! Du kommer komma ur detta. Lymfom är som du säger en massa olika sorter men jag hoppas du snart kan få reda på vilken sort du har så de kan påbörja rätt behandling snart.
Å jag är bara så glad över att du upptäckte det nu! TÄNK om du gått ännu längre innan du kollat upp detta. Och jättebra att de kunde ta körteln i armhålan också! Tänker du raka dig till operationen då? Eller låter du de sköta rakningen??? ;-)
Om du känner att du vill eller behöver får du ringa mig närhelst på dygnet. Jag har min mobil på i stort sett 24/7 eftersom vi inte har ngn fast telefon hemma.
Stooooooooot KRAM!!!!!!!

Josefina sa...

Tack för att du skriver, för att du delar med dig! Det är förjävligt ibland det här livet. Riktigt jävla arg blir man. Men du fixar det här. Jag tror på dig så himla mycket. Och jag tror att du tänker helt rätt - att livet inte bara är en sjukdom, utan fortsätter med glädjeämnen och vardag. Jag och vi finns här - och du finns där! 1000 Kramar till dig! PS. När dom sydde ihop min näsa härom sistens låg jag mest och tänkte på vilken dålig andedräkt jag troligen hade ... på tal om orakade armhålor ...

Kerstin sa...

Jag håller tummarna för dig.
Skickar en styrkekram.

Petchie75 sa...

Kära Victoria, jag tänker så mycket på dig och du, raljera så mycket du vill men våga också vara ledsen om du känner för det. Man får vara förbannad på livet och de prövningar man måste utstå!! Jag håller tummarna för dig!
Stora, stora styrkekramar!

SweFlo sa...

Åh nej! Inte vad jag ville läsa!!! Tur att du till at börja med inte behövde göra ett stort ingrepp, alltid ett plus. Jag har två vänner en är 31 och en 43 som båda har haft lymphom (inte hundra på vilken sort). Jag poängterar HAFT eftersom de faktiskt är 100 % fria från sjukdomen nu. Båda genomgick cellgiftsbehandling, en av dem tappade håret helt, den andra blev lite tunn i håret, men inte så att man såg glesa fläckar eller så.

EFter flera år med cellgiftsbehandling kan jag väl säga att det är oerhört olika hur man reagerar. Jag fällde hår som bara den, det såg altid ut som en afghanhund hade duschat hemma hos oss. Inga bara fläckar dock. Mycket trötthet var det, speciellt när de kombinerade mitt cellgift (jag tog Metotrexate) med andra immunhämmande mediciner och kortison. Men jag kände mig aldrig illamående, bara trött, fast det kund eju liak gärna ha varit från att ha varit så pass sjuk som jag var.

Du är oerhört stark och det här kommer att gå finfint. Inget kul alls att höra att man har något sådant här, men jag rekommenderar starkt att vara positiv, det hjälper oerhört mycket när man går igenom jobbiga saker som detta. Om du måste göra någon form av operation som kan ta lite tid att återhämta sig från kan jag rekommendera att ta hot någon svensk nära släkting (min syster kom hit). Det var jätteskönt att ha någon här som tog hand om all markservice utan att jag behövde oroa mig. Att ha henne där var dessutom ett stöd i och med att jag alltid hade någon att prata med, även om maken var bra ha nmed, han var dock för stressig och nervös :-)

SKickar superkramar och vet med säkerhet att det här klarar du av, absolut!!!

decoinspo sa...

Bra Skrivet Vic!!! Alla styrkekramar du behover kommer fran mig,
Kram

Malin sa...

Å så tråkigt att höra!
Jag känner ju inte dig mer än att jag följt din blogg ett ganska bra tag, men det intrycket jag fått av dig är att du är en stark och positiv människa! Jag tycker inte alls att det verkar som att du inte tar det här på allvar!! Jag tror att din inställning är helt rätt!! Men det kan ju också vara skönt att skriva av sig lite!
Skönt att de kan ta provet från armhålan istället för magen.

Stora kramar till dig!

Annika sa...

Åh Victoria.
Så ledsamt!
Men, ja, du har helt rätt inställning:BORT med lymphomet så fort som möjligt. Bort!!
Det ska bara väck!
Så är det bara.
OCH, det är klart att du ska skriva av dig här på bloggen! Det tror jag kommer att hjälpa dig. Du kan ösa här, och vi lyssnar.
ALLA stärkande tankar till DIG!!!
Massor med kramar!!!

Mrs Clapper sa...

Kommer inte på något vettigt alls att säga efter att ha läst det här.

Men som de andra nämner, humor, inställning och tankens kraft kan göra underverk!

Läste nånstans uttrycket "styrkekram" och förstod inte alls förrän nu, så nu skickar jag just en styrkekram!

Paula sa...

Kramar till dig!
Tur i oturen ändå att du var hos optikern den där dagen så att det upptäcktes att ngt var fel.

Desiree sa...

Victoria vännen, klart du får skriva och känna precis hur och vad du vill. Jag sitter här och läser det du precis skrivit om och om igen. Känns helt ofattbart. Det som dock är positivt mitt i allt det mörka och jobbiga just nu är att det funkar med det lilla ingreppet i armhålan och något som var riktigt bra var att allt det här upptäcktes tidigt. Jag tycker du är oerhört både modig och stark. Känslorna kommer nog att gå i vågor olika dagar. Men vi finns alla där för dig i vått och torrt att dela din ilska, rädsla, oro, glädje och framsteg. Skriv precis så som du känner och hur du vill när du vill.
Även om du tappar allt ditt röda långa vackra hår så växer det ut igen. Det viktigaste är att de där förbannade cancer cellerna inte får sätta käppar i ditt hjul utan vika händan så snabbt som möjligt. Du har ju för faskiken annat att göra eller hur!
Min hand finns är också för dig att greppa tag i och hålla alltid alltid vännnen.

En stor och hård kram
Desiree

Maklare i Florida sa...

Keep calm and carry on...men känslor är faktiskt häslosamma och välkomna! Du kan ringa och prata av dej när som helst...det vet du! Och som jag sa tidigare idag...Vilken hjälp du än behöver (matlagning, städning, transport, massage (!), rensa rabatter) hojta till!
MERA STYRKEKRAMAR till dej!!!

Sandra sa...

Åh nej... det var ju inte det där jag ville läsa..

Men nu är det som det är och du verkar stark och sund och har en bra inställning!

Säger som flera andra, tänk på att det är okej att vara lessen ibland oxå...

Styrkekramar i stora lass till dig vännen!

Kram kram kram!

Jenny sa...

Tänker inte smickra den hemska lymfomen med en massa pjosk ;-), du har HELT underbart rätt attityd, Victoria, och det är SJÄLVKLART att du grejar det här!!! You go, girl!! Gråta ska du också göra, om du behöver, det renar bara kroppen och får bort slagg, men framförallt fördriva ont med djävlar anama!! Håller alla tummar och tänker så mycket på er alla... och förresten, vill du gnälla, så GNÄLL, det är din blogg och vi tål lite gnäll, mer behövs för att bli av med nätvänner ;-). Kramar i massor!!

KARLAVAGNEN sa...

Vilken himla tur att det blir ett litet ingrepp! Bon courage! Ta en dag i taget! Det ska gå vägen, det måste det! KRAM!!!

Victoria sa...

Annika: Jag lovar att jag kommer vara ledsen också. Men den dagen, den sorgen, kan man faktiskt säga! ;o)

Åsa: Det hade varit underbart att ha er här!! Kramar!!

Åsa i Kävlinge: Många kramar tillbaks!

Aurorabuddha: Ha ha, ja det skulle verkligen behövas nu när vårt Sverigebesök har åkt hem, nu blir inget struket längre! :o)

Marianne: Precis! Att bli arg hjälper mig mer än att bli rädd och ledsen. Och jag får ta det en dag i taget och se de små segrarna. Kramar!!

JaCal Jo, det hjälper! Att komma ihåg att någon tänker på mig när det är svårt och ledsamt gör att det känns bättre! Dunderkram tillbaka!

Isflaket: Det kan du lita på att jag ska göra - skriva alltså! Det är SÅ skönt att ha en ventil där jag kan bara ösa ut allt som bubblar inuti. Och att veta att någon läser och bryr sig känns gott i hjärtat! Kram!

Mammigranten: Det har du rätt i! Bra att gå tillbaka till vad man skrivit på en bra dag för att få in tankarna på rätt spår igen! Kram!

Saltis: Ha ha, gissa om jag tänker raka mig!! Någon måtta för det ju vara med pinsamheterna, inte nog med att de ska in i min armhåla, de ska inte behöva se HÅR också, Gud förbjude! ;o)) Många kramar!

Josefina: Arg var ordet, sa Bull. Jag ska använda ilskan som drivkraft den dag det känns FÖR jobbigt och ledsamt.
Förresten, dålig andedräkt - du?? Det har jag svårt att tro. ;o) Kramar tillbaks!

Kerstin: Tack för hållna tummar! Kram!

PetraH: Det kommer säkert dagar då det är ledsamt och jobbigt, då är det skönt att veta att alla ni finns här! Kramar!

SweFlo: Skönt att höra att dina vänner klarat sig och mår bra, det ger mig hopp om framtiden! Tack för en sån bra och informativ kommentar, det känns skönt att höra från någon som "varit där"! Kramar!!

Jessica: Tack vännen! Hoppas förresten att Ellie mår bättre!!
Kramar!

Malin: Ja, vi är jätteglada att det blir ett mindre ingrepp, jag har nog med ärr på magen som det är, haha! Skämt åsido så är jag allt lite orolig för det här också, jag som är högerhänt, hur ska det gå?? Man använder ju armarna till typ allt man gör! Kram!

Annika: Eller hur!? BORT med det bara, ingen har bjudit in honom till mig!! Det känns skönt att ni finns här och lyssnar när allt känns deppigt! Kramar!!

Mrs Clapper: Tack snälla!!! Kram tillbaks!

Paula: Absolut, det var verkligen tur i oturen! Och det var bra att han tog mig på allvar och inte bara sa att det säkert skulle gå över. Ibland har man tur! Kram!

Desiree: Absolut, inga cancerceller ska komma här och bestämma hur jag ska må eller vad jag kan göra - det ska de ha klart för sig! Här är det jag som bestämmer. Och med alla era fina kommentarer så känns det faktiskt som om det är så. Kramar!!!

Victoria sa...

Filippa: Tack snälla rara du!!Kram!!

Sandra: Precis, jag tror att det är nyttigt att släppa fram det ledsna och inte försöka låtsas som om det inte finns. Ut med det bara och fyll upp med positiva tankar istället! Kramar!

Jenny: Det kommer helt säkert gnällas, var så säker! ;o) Men jag kommer förhoppningsvis mest vara arg. Bort med det bara, BORT!!
Kramar!

Karlavagnen: Precis, jag tror också på att ta en dag i taget, då blir det helt säkert lättare än om man försöker ta allt på en gång. Fira alla små segrar så finns det mycket att vara vara glad och fira för!! Kram!

Taina sa...

Jag tycker du har en sund inställning och attityd till det hela!

Tänk vad underligt att man ligger och funderar på att man skulle ha rakat sig en sådan gång...du är stark du!

Jag skickar en stor kram från CT

Anonym sa...

Känner att jag måste ge dig en bamse,bamse styrkekram.
Kommenterar inte allt för ofta men har ju följt dig många år.


Det är helt ok att få känna sig som Lilla My ibland..även fast vi kvinnor "ska"vara så starka och rediga.
Tror att din inställning mot sjukdomen kommer hjälpa dig massor.
Jädra skitsjukdom!!

Varm och stor kram Gabriella från Trelleborg

Unknown sa...

Ohhh Victoria...hur snabbt livet kan vända...en liten ögonkontroll hos optikern och så detta. Håller tummarna och tänker på dig och din familj. Många kramisar från Pia med familj down under

eastcoastmom sa...

Du är stark och verkar ha rätt inställning. Skickar massor med styrkekramar, tänker på dig massor.

Ida i QC sa...

Men det var ju en förbannad jävla skitsjukdom att dyka upp! Fy vad arg jag blir.
Jag håller alla tummar för att det går bra på fredag och att ni får med information snart. Som någon skrev så kan det nog vara bra med lite avlastning och hjälp i hemmet så att du kan koncentrera dig på att bli frisk och stark.
Stora stora kramar!

Fia sa...

Oj. Jag har haft lite dåligt med tid ett tag och inte läst så mkt bloggar. Rackarns vilka dåliga nyheter. Jag hade ju en cancer för en massa år sedan och fick sedan tillbaks en tumör i höstas. Cancer är skit. Så är det bara. MEN. Det är behandlingsbar skit. Så länge man inte blir "patient" till 100% så fixar man det mesta. Jag tappade inte mitt hår ens när jag fick cellgifter, men det blev väldigt annorlunda då det växte ut igen, mycket lockigare så om det är det du vill, så kan kanske det hända.

Min lillebror hade en typ av lymfom för en massa år sedan, en tuff variant så de fick ta alla hans lymfkörtlar i princip på hela övre delen av kroppen. Han skämde lite för sina ärr, men han var ju en grabb i 20-årsåldern när det hände honom. Han har hållt sig frisk nu i drygt 23 år, trots att han fick rätt så taskiga odds från början.

Inte för att du har bett om några råd, men jag ska ta och ge dig ett iaf. Glöm aldrig att det är DU som är VD för din kropp. Ingen annan. Det innebär att INGEN gör NÅT innan du fått svar på ALLA dina frågor. När någon gör något med dig så ska INGET komma som någon överraskning. Att de inte hinner förklara finns inte med på världskartan.

Bamsekramar från Georgia,
Fia

Anonym sa...

Du är helt fantastisk. HELT fantastisk. Om något liknande drabbade mig kan jag bara hoppas att jag hade ett uns av din attityd och styrka.
Som sagt, jag håller alla tummar jag har för dig.
Stor kram/Annieverse

Linda sa...

Detta kommer du att fixa! Men skriv av dig med en massa gnäll, låt tårarna rinna eller skrik ut din ilska över detta på bloggen. Jag stannar som läsare. Skickar alla mina styrkekramar till dig och tänker på dig på fredag! KRAM

mallan sa...

Är bara inne igen (ser dock inte ut som om min gamla kommentar blev publicerad) och försöker läsa om och förstå...

Hoppas det går bra idag hos doktor och vad skönt att det blev det lilla ingreppet och att det blir av på fredag & att du slipper vara kvar!

Kram!

SoCal Helene sa...

Inte mycket jag kan säga som inte har blivit sagt redan. Ta en dag i taget and go with the flow och så fixar det sig!
Peace & Love, Helene

Unknown sa...

Styrkekramar! Massor!

Kiddan sa...

Jag håller tummarna för dej nu! Och du,varför inte skriva om sjukdomen i bloggen? Sjukdommar hör till livet tyvärr och jag läser. Allt. Nästan ;) Skickar styrketankar åt ditt håll.

Emmama sa...

Nu skickas det en jädraranammakämpapå-kram från Skottland! En bra inställning hjälper alltid.

KRAM.

Susanne sa...

Jag som i vanliga fall pratar oavbrutet blir vid såna hrä tillfällen ganska tyst. Men jösses vad jag håller tummarna för att allt ska gå fort bra och enkelt.

Din inställning kommer att göra susen.

Heja Dig!

Och det där med att Du inte hade rakat Dig ordentligt eller inte alls eller hur det nu stod till med det - SÅNT tror jag är bra tecken. Man liksom bryr sig om sånt mitt i allt. Det kan inte vara annat är bra.

KRAM!

Anne sa...

Käraste, bästa underbaraste Victoria.
Vilka hemska besked, vilka fruktansvärda nyheter. Det skär i hjärtat läsa, jag önskar så jag kunde svinga mitt trollspö och vips göra allting bra för dig igen.
Men nu är det som det är, för jävligt ja, men det går ju inte att dra täcket över huvudet. Det jag känner och tycker mig veta om dig det är att du har en humor som tar dig igenom stort som mått här i livet, du är envis som synden och de två kombinationerna är guld värt. Klart du får vara liten, rädd, ynklig, svag och bara ledsen ibland. Men jag hoppas att du mestadels, precis som jag känner det bara strålar från ditt inlägg, att du är arg och bara ruskigt målmedveten om att nu ska det här BORT. Bort och ut ur kroppen, tillbaka till den normala vardagen. Det här kommer att gå bra, jag bara VET det i kropp och själ att du kommer att fixa det här. Vad skönt allting går i snabbt tempo nu, bra med operation på fredag. Och BRA det är "lilla"ingreppet. Lika bra att bara göra allting som ska och behövs nu, desto fortare blir du fri från det här. Du låter lugn, samlad och så klok. Mitt i allt drama. Du är en stark person, det har jag alltid känt. Jag kan inte annat än beundra din styrka. Den du är du, den person du är, den starka härliga person du är, kommer tillsammans med alla läkarvård du nu får att ta kål på den här dumma sjukdomen. Slut på ovisshet, nu är det som det är och plan B att du ska bli frisk igen.
Jag skickar dig alla de varmaste kramar!

Lotta K sa...

När jag behandlades för bröstcancer så tog de lymfkörtlar från under armen två gånger. Första gången i samband med att de tog tumören ur bröstet, andra gången öppnade de bara under armen. För mig gick det hur bra som helst. Det gjorde inte särskilt ont, och jag gjorde enkla övningar för att få tillbaka full range of motion, vilket gick fort.

Och, jag håller med Fia, fråga tusen frågor! Jag skriver en lista i förväg som jag tar fram när jag är där. Doktorerna gillar det faktiskt.

Jag håller också med om att det är viktigt att vara positiv. Statistiken är något som att en av fyra kommer att ha cancer i sin livstid. Det är en sjukdom som massor av människor LEVER med!

Millan sa...

Men josses Victoria vilken vecka du haft. Jag ar sa ledsen att hora att du har det tufft nu och skickar en stor styrkekram harifran. Jag tycker inte det later som om du raljerar eller inte tar sjukdomen pa allvar utan snarare som om du ar valdigt beslutsam och det tror jag hjalper stort! Jag haller tummarna for att morgondagens ingrepp ska ga bra! kram

Anonym sa...

Ja, va fan säger man? Känns som inget passar... Blablabla liksom.

SKÖT OM DIG!
Och hälsa dina nära, kära att jag tänker på dem också.

Beat that shit, Victoria!!!

Anna, Fair and True sa...

Oj oj oj, inte kul läsning detta. Men du, detta klarar du! Speciellt med ditt glada humör. Man hör ju även i detta inlägg din glada personlighet och din humor. Jag förstår verkligen att du vill fortsätta skämta. Såklart du ändå tar detta på allvar. Det är även bra att skriva av sig och då alla konstiga tankar, t ex "har jag rakat mig?".

Styrkekramar!