2010-05-02

Trött

En sammanfattning av de senaste dagarna:

På fredagens morgon gick vi upp som vanligt och styrde iväg gossarna till skolan och omedelbart därfter styrde vi oss själva till sjukhuset. Jag fick komma in på en gång, men Johan fick sitta ute i väntrummet tills min kanyl var satt (vilket skulle ta sin tid visade det sig). Jag fick byta om till den otroligt snoffsiga stassen ni ser foto på lite längre ner, vilken senare också fulländades med ett hårnät. Jag fick lägga mig i en säng och sen hände inte mycket på en dryg timme. Det var inte utan att jag började fundera på om jag var bortglömd, fast emellanåt så kom det någon syster eller narkosläkare och bläddrade i en pärm som låg vid fotändan av min säng. Det var ett fasligt bläddrande kan jag meddela, och alla skulle de ha min underskrift för än det ena, än det andra.

Till slut skulle det sättas nål för dropp. Jag, som hittills varit så bortskämd med yttepyttesmå bebisnålar fick nu finna mig i att det togs fram en riktig hästspruta som skulle in i mitt högra armveck. Naturligtvis följde tårar och lite blandad smågråt på det, men Johan fick nu komma in och efter lite "hålla handen" och annan pepp så var jag glad igen.

Sen kom "min" narkosläkare och beordrade att jag skulle få fyra påsar plasma, och det kunde NATURLIGTVIS inte göras i den nål jag redan hade, utan mitt vänstra armveck, som redan tidigare var riktigt illa misshandlat fick sig en stoooor nål. Just här var det inte roligt alls.

Plasman var kall. Och alltså, jag menar ISKALL! Den var "fresh frozen" och såg ut som utspädd äppeljuice. Den var så kall att det gjorde ont i armen och sköterskan täckte mig med en fem-sex filtar så jag inte skulle frysa. Som tur var tog det bara tjugo minuter att få i mig en påse plasma, så det var relativt snart avklarat.

Klockan var ungefär ett när det var dags. Jag fick något lugnande i min kanyl (ingen sövning med mask - lovad vare Herren!) och jag blev väldigt fnissig och tramsig efter vad jag kan komma ihåg.

Efter det är mina minnen lite suddiga, vi kom upp till operationsrummet och det fanns stora lampor där minns jag. Sen vaknade jag och operationen var över. Av någon anledning som jag knappt själv förstod var jag väldigt ledsen när jag vaknade, jag tror att det var att de inte hade sagt till mig att "nu har vi gett dig något, strax kommer du somna", jag var liksom inte beredd utan hade bara slocknat bums...

Jag låg på uppvaket i en dryg halvtimme och förhörde mig nogsamt om jag hade snarkat när jag sov (som han ett par sängar bort), men det hade jag tydligen inte. ;o)

Sen bar det av tillbaks dit jag började och Johan blev ditkallad från väntrummet. Jag får lite att dricka men mår direkt tjyvigt av det så jag ber om anti-kräksmedicin som systern sprutar in via droppet. Kirurgen har pratat med Johan medan jag sov och hon var tydligen väldigt nöjd med ingreppet. Allt hade gått bra och de hade hittat vad de letade efter. Jag har ett dränage i armhålan, en liten slang som slutar i en behållare som samlar upp blod och andra vätskor som kommer från såret.
Vi har fått tid att ta bort den på tisdag.

Sen var det bara att klä på sig och åka hem! Jag var helt slut som människa, Johan stannade på två ställen för att lämna in våra recept på antibiotika, smärtstillande och anti-kräkstabletter medan jag sover i bilen. Väl hemma byter jag kläder och lägger mig i sängen och sover i princip hela resten v eftermiddagen, kvällen och hela natten, förutom då jag måste gå på toa, byta kompresser, få tabletter eller tömma ut blod ur dränaget. Lördagen tillbringas på samma sätt, med den enda skillnaden att jag har lyckats hasa mig ner till en av sofforna i vardagsrummet. Det är fullständigt omöjligt att hålla ögonen öppna, jag sover hela tiden. Jag kan inte heller äta särskilt mycket, det wom funkar bäst är gröna äpplen i klyftor och vatten. Jag är mycket tacksam för anti-kräkstabletterna, utan dem hade jag fått svälta!

Det stramar och ömmar mycket i såret, jag försöker hitta bra ställningar att sitta och ligga i för att det inte ska göra så ont. Jag har kommit fram till att en kudde att vila armen på är jättebra, så den bär jag runt på som den värsta snuttefilten.

Jag hoppas att jag ska vara piggare idag, det är lite trist att bara ligga i soffan hela dagen, men vad gör man...? Fler rapporter kommer, på en dator nära dig!

15 kommentarer:

Mrs Clapper sa...

Vilken kämpe du är! Mig hade de fått söva för att ens kunna vara i samma rum som en sån där "hästnål"...

Hoppas att du är piggare idag!

Kram

Jenny sa...

Isch för sickna massa nålar! Men roligt skrivet var det, även om jag förstår att det var mycket mindre kul att uppleva. Skickar massor av känn-dig-piggare-snart kramar -gröna äpplen i all ära, men bring out the real stuff liksom :-)!! Kram, kram, kram

Marianne sa...

Du har varit superduktig! Inte konstigt att du är trött. Jag brukar gilla fruktkräm, typ hallonkräm, jordgubbskräm och liknande när jag är sjuk. Det är ganska enkelt att göra, så det fixar Johan säkert lätt om det inte finns att köpa färdigt.

Jobbigt att behöva bli stucken så mycket. Jag vet inte vad som väntar för behandling, men om det blir mycket medicin via dropp framöver kan du alltid fråga om de kan ge dig en Port-A-Cath. Det är i princip en liten dosa som sätts in under huden och sedan leder en slang in i blodkärlet, så när de ska sticka sticker de bara genom huden och in i dosan (som har en botten som inte går att sticka igenom så man kan inte sticka för långt). Då slipper man allt trassel med att leta efter redan misshandlade blodkärl och att det är läskigt och gör ont.

Här skickar jag en massa pigg-kramar till dig så att du orkar mer än soffan i dag!

effy sa...

Skönt att det gått bra så långt. Nu ser du till att fixa resten också. Jag tror på dig, du klarar det!

Florida-Sweden sa...

Känner igen det där med att man blir snopet sorgsen efter man blivit sövd...Jag blev också det...hm! Och jag frös så in i bomben...Aldrig blivit kräksjuk dock! Jag kommer och hälsar på i veckan om du orkar! Tar med mej hallonkräm...kanske jag har blåbärssoppa...eller vad vill du ha från IKEA???

Kramkram,
Filippa

Desiree sa...

Jag tycker du har varit otroligt duktig och stark. Jag beundrar dig verkligen. Nog har du kämparinstinkt alla gånger. Usch inte alls kul med de där stora nålarna. Jag vet ju att du tycker det är hemsk obehagligt. Men du kan iallfall trösta dig med att du i framtiden kommer att tycka att vanliga smånålar inte alls kommer att vara läskiga längre. Du kommer kunna fnysa åt vanliga nålar numer.
Även om det inte är så kul och spännande så gör du helt rätt i att lyssna på kroppen och sova mycket om det är det du behöver och känner. Nog blir du sakta piggare framöver. Men du har ju ändå varit med om en operation och nu behöver du tid att återhämta dig. Du får äta vad som nu funkar och prova dig fram. Kanske någon god läskande smoothie skulle funka? TUr att du har antikräktabletterna så att du iallfall slipper det värsta illamåendet. Hoppas det går helt över snart. Vad bra att Johan fick vara med vid din sida på sjukhuset. Skönt som sagt att du fick komma hem det är iallfall mycket trevligare än att ligga på ett sjukhus.
Stor kram till dig vännen.

Josefina sa...

Låter väldigt jobbigt, men du fixade det! Att bli stucken är inge' kul. Jag är jättesvårstucken - ådrorna ligger tydligen långt in i huden. Dom brukar få sätta dit en blodtryckskudde på armen och blåsa upp hårt som tusan för att liksom tvinga fram något att sticka i! Jag tycker inte det är otäckt med nålar etc, men det är obehagligt när det pirrar och sticker i armen/handen av den spända kudden.

Jag förstår verkligen att du kände dig ledsen/upprörd över att dom inte förvarnat om att "nu somnar du snart". Dumt. Man vill ju ha lite kontroll trots allt, i en sån situation.

Hoppas att tröttheten ger med sig snarast. En operation och sövning är ju påfrestande för både kroppen och psyket.

Kram från Josse!

mallan sa...

Wow! Bra kämpat! Jag är själv livrädd för nålar.

Hoppas innerligt du snart känner dig piggare och att du inte ska må så illa.

Kramen!

Petra H sa...

Vad skönt att allt gick bra och du är hemma igen. Jag kräktes 3 ggr på golvet och frös så att jag skakade efter att jag blivit sövd! Det är inte klokt hur man bara slocknar från en sekund till en annan.
TÄnker på dig!
Stora kramar

Annika sa...

Inte roligt du det där. Inte alls...
Men du tvingas bli stark vad gäller undersökningar och nålar och annat.
Det är en tillfällig svacka i ditt liv som du ska upp ur nu.
Precis, du lär väl få en port-a-cath vad det lider, som Marianne skriver. Då blir det lättare.
BRA att du vilar massor nu. DET sak du göra.
Stora, varma kramar från mig i huvudstaden!
TACK för att du skriver!!

Dosiss sa...

Fy! Mig hade de nog fâtt lov att tvângssöva innan diverse ingrepp. Jag hoppas att du snart fâr tillbaka aptiten men passa pâ och vila sâ mycket som möjligt.

KARLAVAGNEN sa...

Skönt att det är över, tänkte på dig i fredags där jag for runt med mina besökare.

Ta det nu vackert, vila massor och krya på dig! Låt familjen ta hand om dig!

Kram!

SoCal Helene sa...

Hoppas att du känner dig lite piggare idag. Ta det lungt och se till att du ordentligt ompysslad nu!!
Hugs, Helene

veronika sa...

Usch vilka nålar du fick...hua. Du skriver så bra om allt det jobbiga du går igenom just nu. Förstår att du sover efter allt.
Hoppas du känner dig lite piggare snart!

Taina sa...

Hoppas du känner dig lite piggare nu!

Kram