Första natten på JFK avklarad och TGIF!

Det är alltid en utmaning att få sova ordentligt när man "sover" på sjukhus, men den här gången tror jag att jag lyckades riktigt skapligt. Jag var bara uppe två gånger för att gå på toan, dragandes en droppstång efter mig som uppför sig som en stelopererad motsträvig giraff på sex ben med koncentrationssvårigheter, så som alla förstår kan det medföra lite krångel. Till slut kommer vi överens om vilket håll vi ska åt och rör oss i den generella riktningen. Eftersom jag har sängen vid fönstret (trevlig utsikt men längst till badrummet) så måste vi passera de bägge TV-apparaterna som sitter uppe i taket, bäst att inte skrapa dem med droppstången, det vore pinsamt att göra åverkan såhär första dagen... Men går man så nära sängarna man kan så fungerar det.

De gjorde en bröströntgen på mig i gårkväll för att vara säkra på att min pic-line sitter ordenligt (de har emellanåt haft lite problem att få ut blod ur bägge rören så de ville kolla att slangarna låg rätt i blodårdrorna), men tydligen låg allt som det ska och det är jag glad för. Jag har ingen lust att dra ut pic-linen för att sen sätta i en ny, så roligt är det inte och dessutom gjorde det ganska ont förra gången. Så slipper jag hela den grejen så blir jag glad.
Ni kan ju tänka er vilket problem de har när de ska krångla sig in med en sån där portabel röntgenapparat, där får de vara försiktiga, kan jag meddela. Jag har sett flera TV-apparater med häftiga skrapmärken på skärmen efter en kollision med en sån röntgengrunka. Så det är ingen liten maskin det!

Nåväl.
Jag fick min Methatrexatebehandling inatt medan jag sov, och det ska jag säga var superduperbra! Det tar ungefär tre timmar, och ni kan tänka er att sitta och glo på en påse med illgult ondgift* som ska in i dig och ta kål på allt den kan komma åt. Då kan det vara lite svårt att enbart ha positiva tankar. Men inatt slapp jag hela den grejen, behandlingen gick fort och jag fick dessutom två små påsar potassium (kalium på svenska) av bara farten. Mina värden var visst lite låga där med...

Så nu är det bara vanlig saltlösning blandat med typ bakpulver (Säkert! Jag lovar!) för att få ordning på PH-värdet i kroppen och blodet och urinen. 24 timmar efter Methatrexatebehandlingen började, sätts "motgift" in. Jag får också fortlöpande medicin för att skydda lever, njurar och andra inre organ som kan skadas av Methatrexatet. Och så pumpar de in denna bakpulversaltlösning förstås, oändlinga mängder saltlösning. Stooooora påsar. Säkert dryga litern styck. Påse på påse på påse...

Men vilken TUR att jag har sängen vid fönstret, LÄNGST BORT från toan då. Att det inte händer fler olyckor än det gör är ett mirakel. Jag har iallafall ett ordentligt lager extra trosor med, ska erkännas, bara utifall att. Det är vid såna här tillfällen man önskar att man övat lite mer på de där knipövningarna som barnmorskan jämt tjatade om, ha ha!

Nåväl. De tar prov på blod och urin med jämna mellanrum under dagen och kollar värderna för att se hur värderna ser ut. När värderna kommer till en speciell nivå (över eller under, jag lär mig aldrig) så får vi åka hem. Jag hoppas att det blir på måndag kväll, men det kanske bara är en glädjekalkyl. Kanske bäst att satsa på tisdag så blir jag inte så besviken om jag inte får åka på måndag?

Slutligen kan sägas att jag mår bra, har inte ont och är inte särskilt trött just nu. Det enda som återstår här är väntan. Väntan på att få åka hem, väntan på att få träffa småsakerna och min mamma. Killarna har tid hos doktorn idag för att få papper på att de är friska så de kan bli registrerade på sina respektive skolor.

* Ja, ondgift är väl kanska fel ord, cellgiftet är ju bra för mig och det är meningen att jag ska bli frisk av det. Men det ser ONT ut! Fast jag kan låtsas att det är citron lemonade, då kaskke det känns bättre!?

Iiiiiiih, nu måste jag kissa! Kom igen nu dumma droppställ - samarbeta!!