2010-09-12

Man kan inte vara på topp jämt

Igår blev det en lite låg dag. Märkligt nog tror jag det mesta berodde på att jag gjorde den sista R-chopen förra veckan, något som jag hela tiden längtat efter och tänkt att "-det ska vi fira, kanske gå ut och äta tillsammans, vilken milstolpe att komma dit!!". Nu blev det istället "-jaha, oj då, sista gången med det här, vad konstigt det här blev och vad ska jag göra nu då?"

Tillåt mig att förklara.
R-chopen har hela tiden varit min huvudsakliga behandling, de andra är liksom "add-ons" som lades till för säkerhets skull när de hittade en misstänkt skugga på min hjärnröntgen.
Jag skulle få R-chop sex gånger med ungefär tre veckors mellanrum, så kroppen hade tid att återhämta sig mellan gångerna. Det är en ganska lång tid, och jag har hela tiden kännt hopp och förtröstan om att behandlingen ska fungera eftersom den ju pågick under såpass lång tid. Jag hade liksom tid att bli frisk, behandlingen hade tid att verka ordentligt. Men varefter tiden har gått har jag kännt att min tid runnit ut, om jag inte blir frisk nu har jag sumpat min chans! Samtidigt har jag blivit friskare såklart, det går inte att jämföra hur jag mådde i början av maj mot hur jag mår nu. Jag orkade inte ens sitta upp i soffan då, jag var trött jämt, kunde inte äta och var bara ett blekt vrak. Nu är jag riktigt pigg, har ingen ihållande huvudvärk (peppar, peppar) längre, har inte ont någonstans, jag kan äta (lite FÖR mycket, hrm) och känner mig allmänt pigg. Nu när hushållerskan, eh, mamma har åkt hem så har jag pysslat lite med tvätt och annat som hon ordnade åt oss när hon var här och det har gått ganska bra. Jag får såklart sätta mig och vila ofta för det är fortfarande jobbigt att stå länge, men det bättrar på sig!

Så egentligen har jag ingen anledning att vara mer orolig nu, alla prover visar bra resultat och jag mår som sagt bra. Men jag kan ändå inte skaka av mig den där dumma känslan! Jag får jobba hårdare med min inställning. En annan anledning till att jag är lite ur slag tror jag är att jag börjar bli uttråkad. Eftersom jag har haft dåliga värden på mina vita blodkroppar och därmed dåligt immunförsvar så får jag inte vara ute i folkmassor, inte äta på restaurang, inte äta viss mat för det kan vara bakterier i, inte gå på bio, inte, inte, bla bla. Alltså jag gillar att vara hemma och mysa i soffan, det är inte det, men nu har jag varit hemma hela sommaren och de enda gångerna jag varit utanför dörren är när vi åker till sjukhuset (nu överdriver jag här förstås, men ni fattar!?)!
Jag vill komma ut, jag vill se folk, jag vill åka och handla på Costco, jag vill kunna äta tomater och salami och sallad och brie och...

Sånt här gör mig på dåligt humör. Det är dags att bli frisk nu. Jag vill komma igång med vardagen igen. Jag är så trött på det här!

Vi träffade en väldigt trevlig kvinna i min ålder i väntrummet hos Dr Feinstein häromdagen. Hon hade bröstcancer och hon var i slutet på sin behandling. Hon berättade att hon läste mycket i bibeln och att hon "la sitt liv i Guds händer". Hon verkade mycket lugn och full av hopp om att hon skulle bli helt frisk igen i och med detta. Jag önskar att jag också hade en sådan tro. Men det har jag inte och det är inget jag kan tvinga fram. Jag kan bara hoppas att, med eller utan någon hjälp från högre makter, kan bli frisk ändå. Och nu får det attan gå undan, innan jag går familjen på nerverna! ;o)

14 kommentarer:

anna of sweden sa...

Tacka sjutton för att du känner som du gör. Det är ju den berömda "efter tentan-känslan". Man kämpar och kämpar och sedan när det är över så ... poff ... går luften ur en.

Jag tycker det låter underbart att du mår så bra som du mår och den där irritationen och rastlösheten är ett friskhetstecken!

Stor kram från Philly!

mallan sa...

Inte konstigt att du är uttråkad. Dessutom tror jag själva grejen också när man inte får gör det ännu värre. Då vill man ut ännu mer.

Jag hoppas innerligt att du är frisk och kry snart, kommer ut bland folk och får shoppa och äta vad du vill!

Kramar!

mallan sa...

Jag tycker förresten det är ett riktigt bra friskhetstecken att du vill ut, att du känner en vilja och ork till det. Kämpa på! Snart så!

Malin sa...

Jag hoppas att du kan skaka av dig den tråkiga känslan snabbt och kunna få njuta fullt ut av att du mår så mycket bättre nu!
Jag håller med de andra om att din rastlöshet är ett riktigt gott tecken!
Kramar

Victoria sa...

Anna of Sweden: Jag tror banne mig du har rätt i det! Jag ska försöka vara tacksam för att de där känslorna kommer istället för att vara irriterad på dem. då kanske jag kan bli lite mer produktiv istället för att vara ett åskmoln!? ;o) Kramar!

Mallan: Precis! Det är som när man har en smarrig bit choklad i kylen och VET att man inte ska äta den, men då är det ju det enda man kan tänka på!! Kramar!

Malin: Jag hoppas också att jag kan vända den här tråkiga nedåtgående spiralen nu. Era rara kommentarer gör det hela mycket lättare! Kramar!

Marianne sa...

Söta bästa Vic, du SKA bli frisk! Det finns ingenting annat!!! Men det ÄR trist att det tar sån tid. Jag har full förståelse för att du blir otålig och nere av det här.

Önskar jag kunde göra någonting, tyvärr är det inte mycket mer jag KAN göra, än att skicka dig mina bästa tankar - och det gör jag, oftare än du tror.

KRAMAR kan jag skicka också med elektronerna, och det gör jag.

Saltistjejen sa...

Vännen! Självklart har du sådana tankar och känslor. oro som sitter och gnager lite sådär skitirriterande i ena hörnet av hjärnan. så är vi människor. Det är lätt att måla in oss i tvångstankerutor. Tänk bara på alla elitidrottsmän som har 34 saker de ska göra eller ha med sig eller fixa i en viss ordning innan den stora tävlingen/matchen. Vi vill så gärna hänga upp oss på de där sakerna för det är ett sätt att försöka ha kontroll. Tyvärr ÄR ju livet sådant att vi inte KAN ha kontroll. Saker sker och vi kan inte göra något åt det. Läskigt och skrämmande i vissa fall. Men också inspirerande och underbart i andra, JAG tror att dina tankar om detta med att "nu är behandlingen slut så nu bara måste jag vara frisk, men tänk om...." är just sådana som kommer för att du känner att du inte har kontroll. man vill såklart ha garantier. Men det får man aldrig. Tyvärr. DÄREMOT känner jag att det är ett enormt friskhetstecken att du ORKAR bli irriterad, orolig och arg! Det orkar man inte när man är riktigt sjuk. Så jag tycker minsann att du ska fira ordentligt med familjen att din "grundbehandling" är över! Att du klarade den! För den ÄR TUFF! Otroligt tuff. Men även om det ibland kändes tröstlöst under dina många behandlingar så är du nu på andra sidan och DET är banne mig värt att firas!!!!!! Tycker jag.
Du är en fantastisk person Vic, och så stark och modig och underbar! Bara DET är ju egentligen värt att firas, men men det kan ni ju göra när du känner dig än mer uttråkad...haha! :-)
NU ska ni fira din första milstople i det här behandlingsmaratonet! Tårta får du äta det???????? Annars får det väl bli något annat då. Tills du kan fira med brie och salami i massor.
Och du, MAAAAASSSSSSSOR med KRAMAR!

Anna, Fair and True sa...

Det är nog bara ett fall av uttråkan. Och lite antiklimax kanske. Jag förstår att du tänker "hm, nu är behandling över men hur vet jag att den hjälpt". Men även om behandlingstillfällena är över så antar jag att effekten och behandlingen fortfarande tar och arbetar på i din kropp. Sedan är ju helt normalt att ha sådana tankar, som du skriver, man kan ju inte vara på topp jämt!

Annika sa...

FÖRSTÅR att du känner som du gör, Vic!!!
Det är i slutet av alla behandlingar nu, och tankarna börjar flyga o fara.
OCH, det är klart att du vill börja leva som vanligt, äta som vanligt och kunna gå ut bland folk utan att vara rädd att du ska dra på dig en förkylning.

jag är så glad att du mår så mkt bättre nu. POWER till dig!!!
Kramar!!!

Petchie75 sa...

Men visst måste det vara en antiklimax-känsla (i brist på bättre ord) att helt plötsligt (plötsligt och plötsligt men du vet vad jag menar) vara klar med den stora behandlingen. Jag kan tänka mig att det är nervöst men vi håller tummarna att du är frisk nu och att du snart får "gå-ut-bland-folk-permis"!
Stor kram
PS Ha ha, vi saknar också Costco - bland de saker vi saknar mest från Puerto Rico, ganska knäppt :-)

Desiree sa...

Jag förstår att det kan kännas märkligt att detta blir sista behandligen men det måste vara otroligt skönt också. Det glädjer mig verkligen att det gått så bra med behandligarna även om de varit urjobbiga. Men att du mår mycket bättre och att dina värden blivit bättre och att du faktiskt håller på att bli FRISK, det är det allra viktigaste.
Stor bamse kram!

Fia sa...

Åhh, jag känner så himla väl igen hur du känner dig. Behandlingarna är klara men ingen jävel vill skriva i STEN att du är frisk! Det är några små grejor som ska klaras av först.... vi måste få in detta och detta resultatet först. Man vill ju bara skrika. Men det gör man ju inte. För man är artig. Och lite skrockfull. Tänk om...

Så man tackar för det man fått idag, men hela kroppen kliar, man vill ju VETA. Nu.

Och man vill göra allt det där man inte kunnat göra på en lååååång stund. Nu. Eventuellt igår.

Men som några skrivit innan mig. Att du är rastlös är ett otroligt gott tecken!! Det är din kropp som säger: Halllllåååå jag är ok, nu slutar vi med allt detta, så ta det för vad det är. Lite mental klåda. Men det fixar du, du har ju fixat allt upp till denna punkt. Eller hur?

Bamsekram på dig!!!

anna of sweden sa...

Tänker på dig. Hur har du det nu?

Kramar!

Susanne sa...

Är det inte ofta så? Att man planerar att fira något när man är klar. Men sen när man är lite klar så känns det inte så som man tänkte när man tänkte det först?

Jag har tänkt mycket på såna saker och tänkt att man ska fira lite varje dag istället. Så fort man tänker att det ska jag fira när det och det händer så borde man fira det direkt istället. Det finns alltid någon anledning till att fira.

För hur man känner dagen då allt händer som man väntar på, det vet man inte.

Styrka kraft och mod till Dig.

Kram!