Jag undrar vad det är som är fel på mig egentligen.
Gulliga P ringde igår och bjöd med mig på frukost, en svensk tjej som tydligen bor här i närheten skulle bjuda.
Jättekul, förstås!
Men min första tanke var att jag skulle tacka nej, för jag känner ju inte henne!
Jag blir så trött på mig själv.
Jag har inte sovit jättebra nu på morgonen, har legat och varit nervös.
Magen krånglar, som alltid när jag är orolig.
Jag är rädd att jag inte ska hitta.
Jag är rädd att jag ska misslyckas med att hitta hennes hus när jag väl kommit in på området som i sig kommer att vara lite klurigt, med obemannade bommar och annat som ska forceras.
Jag är rädd för att ingen jag känner kommer att vara där när jag anländer (P är förmodligen den enda jag kommer känna och tänk om hon är försenad...!)
Jag är rädd att hon ska säga: vem är du? du är väl inte bjuden! när jag kommer.
Jag är rädd för att göra bort mig, säga något korkat och/eller tappa något i golvet eller kanske i knät.
Jag är rädd att de inte ska tycka om mig.
Jag tycker helt enkelt att det är superjobbigt att träffa nya människor, att vara i en obekant situation där jag inte känner mig helt bekväm.
Sån ska man ju inte vara.
Man ska vara framåt, rolig och kvick, tycka det är spännande att träffa nya människor, lära sig nya saker och så vidare, och så vidare...
Men jag är blyg. Fruktansvärt, ibland sjukligt blyg.
Och det är jobbigt.
Det håller mig tillbaka och jag gillar det inte.
Men det är så jobbigt att ta sig ur.
---- Uppdaterat, tre och en halv timma senare.----
Jag kom iväg, och det var fantastiskt roligt!
Det visade sig att vi bara var fem, varav P och T som jag ju känner från svenska skolan, värdinnan T (som jag faktiskt träffat på P´s 40-årsfest för ett par veckor sedan) och så P´s dotter A, som var lite krasslig idag och inte kunde gå till skolan. A känner jag ju också från svenska skolan, så alla mina farhågor var (förstås!) totalt ogrundade.
Jag hittade utan problem, jag hittade hennes namn i sökmanicken vid grinden, det var P som svarade och guidade mig rätt (höger, vänster, höger, vi går ut och vinkar så du ser rätt hus), jag tappade inget, sa inget dumt, pratade och skrattade mycket och hade jättetrevligt. Förstås. Men det tar emot att komma iväg ibland.
Tack för era kommentarer, det värmer!
Andra bloggar om:
frukost, blyghet och rädd.
11 kommentarer:
Inte för att det hjälper... Men jag kan väl säga att jag ofta kan vara likadan.
Jag håller tummarna för att du vågade ändå, för det brukar ju bli bra när man väl vågar.
När det gäller papper så spar jag inte på så mycket längre. Kom fram till att det inte håller... Man kan inte spara på allt. Så man får välja ut "godbitarna". Vissa saker kan jag inte slänga direkt, de måste ligga i en pärm eller så ett tag innan jag inser att "nu kan det slängas".
Å, vad jag känner igen mig.
Det är urjobbigt med såna tankar.
Men så brukar det ju bli så himla bra tillslut, när man väl vågat.
:)
Jag säger bara en sak om att hitta rätt: mapquest.
mapquest.com
finns även andra varianter.
Visst känns det nervöst att träffa folk man inte känner, men det är viktigt att göra det!
Jag förstår precis hur du känner dig eftersom jag också alltid varit väldigt blyg. Kanske inte fullt så mycket nu men fortfarande blir jag nervös och orolig när jag skall träffa nya människor och åka till en ny plats. Hoppas att du vågade trots allt eftersom jag alltid mår så mycket bättre när jag vågat göra något jag var nervös för.
Jag tror att väldigt många av oss känner precis som du. Jag känner också så ibland. Kanske hon du ska träffa för första gången också är orolig för en massa saker. Första träffen är nog alltid nervöst för alla inblandade. Men det kanske blir jättebra också. Jag tycker också att det är läskigt att gå på saker där man inte känner någon.
Jag känner också igen mig jättemycket! Dessutom känner man ju att man "måste" passa på och träffa folk när man får chansen eftersom det är lätt att man blir sittande utanför när man inte känner någon... Nu är det nästan två år sedan jag kom hit och alla jag har träffat här hittills har jag träffat via internet. Och självklart har första IRL-mötet alltid varit lite "awkward" innan man liksom lärt känna varandra, men det känns ju bättre efter en stund.
Jag hoppas att du tog dig iväg till slut! Det brukar kännas bättre när man vågar. :) (oj nu ser jag att Mallan skrev precis samma sak!)
Och så håller jag med Eastcoastmom om Mapquest. Jag känner mig alltid tryggare om jag har en ordentligt detaljerad färdbeskrivning innan jag ger mig av. Google maps har samma tjänst - huur bra som helst!
många kramar till dig!
Oj, oj vad jag känner igen mig! Du är inte ensam, kom ihåg det. Jag tycker själv det kan vara en tröst att tänka så och veta, att det finns fler som tänker på samma sätt och att man inte är "misslyckad" som tänker och är så här. Väldigt skönt läsa ditt inlägg faktiskt.
Jag är sjukligt osäker då det gäller att hitta till nya platser, det begränsar mig att inte våga. Mapquest ÄR bra, det är sant. Speciellt tycker jag om man kan skriva ut precis hur man ska köra (typ sväng vänster där, kör 100m och sväng höger där - man behöver inte glo på en karta utan kan köra efter beskrivning). Många gånger har det dock hänt jag tvingat med maken på övningskörning och att rekognosera dagen innan eller så för att jag själv ska våga iväg på en rutt följande dag eller så... Och jag är vuxen....Men, men jag är bra på annat istället, så brukar jag tänka. Man har andra kvalitéer istället.
Roligt att du gick iväg, precis som du säger så ångrar man sig aldrig efteråt!
-Anne
ps vad bra lynley kom fram, hoppas formatet var ett format du kunde titta på. ds
Kul att det blev lyckat. Ibland behöver man den där lilla extra knuffen för att komma iväg. När man väl är på plats brukar det inte bli lika farligt som man trott först.
Du är tydligen i gott sällskap.Jag känner verkligen igen mig i det du skriver.Det är så jag blir full i skratt när jag läser det du skriver för det skulle lika gärna kunna varit jag som skrivit det.Man mår ju så bra efteråt.Men ändå är det likadant varje gång inför något.
Å, heja dig :) Så bra att gav dig iväg och fick en bra dag!
Jag kan känna mig sådär när jag ska träffa svenska människor jag inte känner sedan tidigare. Svenskar är så mycket mer formella, medvetet eller omedvetet, än australienare och får mig ofta att känna mig illa till mods. Jag tycker inte om när det är stelt och tråkigt och en massa oskrivna regler att följa.
Skicka en kommentar