2007-07-05

AJ!

Idag kommer inte gå till historien som en av mina bättre dagar.
Eftersom vi håller på och ska söka grönt kort skulle det göras en läkarundersökning.

Det uttalas S-P-R-U-T-O-R.

Det skulle tas två rör med blod för HIVtest och nåt annat och så skulle det göras ett tuberkulostest. J och grabbarna Grus klarade detta som en dans, men när det blev min tur kärvade det lite.

Jag har små blodkärl. Alltså VÄLDIGT små blodkärl. Sköterskan letade. Jag fick en sån där gummiaktig boll att krama, den var röd och var formad som en blodplätt (väldigt fyndigt faktiskt) och så snörde hon om någon sorts gummiband om armen så jag kände mig som värsta tjackpundaren. Sen började cirkusen. Hon letade och letade. Hjälp tillkallades. Samma sak igen, jag kramar den där blodplätten tills jag fick kramp i handen, men de hittar inget. De letar på bägge armarna och bägge händerna.

Ingenting.

Läkaren kommer. Han letar. Jag kramar plätt och svarar för ungefär femtionde gången "I´m OK" och ler ett matt leende. Mitt ansikte har vid det här laget antagit en gråaktig nyans som förmodligen inte är särskilt klädsam. De sticker, inte en eller två gånger. Utan fyra. På min vänstra hand hittar de äntligen ett ställe som kan tänkas ge ifrån sig lite granna blod i värsta fall, men inte gärna. De fick hålla på och joxa med nålen, jag fick känslan av att de liksom jagade blodådern därinne i handen.

Tillslut var det i alla fall över och jag hade varken gråtit eller svimmat, även om J nog tyckte att det var nära ett par gånger under procedurens gång.

Sen var det tuberkulossprutan kvar och den gick rätt fort så det var ingen fara.

Vi fick komma in till läkaren som undrade om vi inte hade några bevis på att vi var vaccinerade mot allehanda barnsjukdomar (och som vi ju faktiskt är men som vi inte lyckats hitta skriftliga bevis på). Jag tog till de argument som söta Fia tipsade mig om per telefon häromveckan, men den gubben gick inte.

Skriftliga bevis skulle det vara, annars skulle det bli flera sprutor.
Vi fick ta två sprutor till med vaccin, bara för att få det gjort.

Som tur var gällde alla de här sprutorna bara mig och J, smågrabbarna behövde bara ta tuberkulostestet, sen var de klara.

Jag däremot, som inte gillar sprutor särskilt mycket, blev stucken sju gånger och kände mig som en nåldyna. Buhu, vad det är synd om mig. Jag borde få en chokladbit som tröst.

Andra bloggar om:
, , och .

5 kommentarer:

Anne sa...

Jag svimmade nästan bara av att läsa om ditt blodprov. Känner mig fortfarande lite svag när jag skriver det här. Så hur ska det då inte ha varit för dig... Du förtjänar medalj, en rejäl medalj för att du fixade det!
Jag hade aldrig gjort det (jag svimmade nästan och fick lägga mig på golvet hos optikern en gång i tiden då jag skulle prova kontaktlinser - så då ska vi inte tala om blodprov och nålar).

Det där med "bevis" på ens vaccinationer. Hmmm, det har inte vi heller. Jag vet dock ATT vi har tagit och vet ungefär årtalen också, men inget bevis.
Så om det nånsin blir aktuellt för grönt kort så antar jag att samma gäller för oss, nya sprutor som gäller.

Sarahs sida! sa...

Självklart skall du ha minst en 200-grammare Marabou mjölkchokela´! Fy vilken hemsk upplevelse!

Kramar Sarah

Matildas fikarum sa...

Jag har samma problem och måste alltid stickas i vänster hand. Usch. Ett knep som funkar är att dricka massor MASSOR med vatten innan. Det pumpar upp blodådrorna av någon anledning att inte lida av vätskebrist.

Fia sa...

Choklad?!?!? Du ska ha ALLT du kan tänka på den närmaste veckan och "simsalabim" så fastnar INGA kalorier heller!
Vad synd att läkaren var så hård, det hade nästan varit värt en tripp upp hit och gått hos "min" doktor som jag utbildat på exakt vilka vaccinationer görs och vid vilka tidpunkter i Sverige så mina klienter behöver bara SÄGA att de är från Sverige så vet doktorn. Högst en stelkrampsspruta brukar det bli, men det kan ju bheövas här i södern i allafall.
STOOOOR tröstkram!

Lena sa...

Usch, jag har också så'na där blodådror som inte vill dela med sig av något blod alls. Men det brukar gå bra när sköterskan/doktorn ger upp och springar och hämtar en annan sorts nål. Jag gissar att det är en lite smalare nål eller något sån't. Kanske läge att be om en nål för barn-blodkärl nästa gång de börjar sticka dig?