Det talade ordet vs. det skrivna.

Det var roligt att de flesta tyckte att Pratfredagen var en bra idé, så det dyker nog upp mer prat här i bloggen även i fortsättningen. Den som startade det hela var ju Ida i Québec, kika gärna på hennes pratbloggar också!

Det jag ville skriva om idag är fördelar och nackdelar med att skriva och att prata.

Åtminstone jag har väldigt svårt att få fram de finare nyanserna i språket när jag skriver. En text blir så lätt "platt", man läser den bara rakt upp och ner och uttrycket WYSIWYG (what you see is what you get) är något som passar bra på mina texter.

Jag är ofta ironisk när jag pratar, men att få till det i en text är närapå helt omöjligt, om jag inte skriver (OBS! IRONI!) i stora svarta bokstäver efter en mening. Det är ju mycket lättare när man pratar, med minspel och kroppsspråk kan man förmedla så mycket mer än när man "bara" skriver.

Självklart vill jag ge er ett exempel.

Ordet verkligen. Ordet verkligen är för mig ett svårt ord, som kan ha flera olika betydelser i olika situationer.

Ett exempel:

Du skriver: Jag giller din blogg. Verkligen.
Jag tänker: Ser ni att det är en punkt efter ordet verkligen? För mig betyder det att du egentligen inte menar det du skriver utan att du tycker inte om bloggen särskilt mycket alls. Jag vet inte varför jag tycker så, jag gör det bara.

Skriver du istället så här:

Du skriver: Jag gillar din blogg. Verkligen!
Ännu bättre: Jag gillar verkligen din blogg!
Ja, då tror jag på att du menar det du skriver.

Det här är min högst personliga åsikt och det är alldeles säkert många som inte alls förstår att jag blir så petig med utropstecken och punkter, men det är ju egentligen vad den här texten går ut på. Att en skriven text är så lätt att missuppfatta, om man inte är väldigt, VÄLDIGT tydlig. Det är lätt att någon blir sårad, arg eller ledsen över en text för att man varit lite slarvig i en formulering, och det uppfattas inte alls som man hade tänkt.

Om jag till exempel skulle skriva att jag gillar något lika mycket som att peta mig själv i ögat med en spetsig pinne, då förstår alla att jag inte gillar det sådär värst mycket, eller hur?!

Om jag istället skulle skriva att jag gillar det lika mycket som att lyssna på "Ring, så spelar vi" så är det en annan femma. Den som gillar att lyssna på "Ring, så spelar vi" "vet" att jag gillar vad det nu var. Den som hellre skulle peta sig i ögat med en spetsig pinne än att lyssna på programmet ifråga "vet" att jag INTE gillar det.

När man formulerar sig lite luddigt kan alltså texten uppfattas på olika sätt och det budskap man egentligen tänkte föra ut blev helt missuppfattat, därför att andra människor har andra erfarenheter och värderingar än man själv och drar därmed andra slutsatser än vad det från början var tänkt.

Å andra sidan kan man ju sitta i timmar och peta med en enda formulering när man skriver, för att få till det riktigt rätt. Man skriver, man suddar, skriver, suddar, ändrar ett ord här och ett ord där, tills man får fram just det där som bekriver på pricken det man menar.

Om man pratar så är det så lätt att babbla på och hoppsan! så fel det blev. Men man kan ju inte sudda ut det man just sagt. Även om man säger "Jag tar tillbaka det jag sa!" så är det ju inte så. Den där korkade meningen som hoppade ut ut munnen svävar där i luften och försvinner inte hur mycket man än vill.

Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med den här texten. Den bara ville bli skriven och då var det bäst att lyda. Tack för visad uppmärksamhet! Verkligen!

Andra bloggar om:
ord, tala och skriva.