Har precis tittat på ett inspelat avsnitt av Criminal Minds (vet inte om den serien går i Sverige) och det här gången var det verkligen riktigt otäckt. Två killar tar sig in till vanliga amerikanska familjer genom att låtsas att de kört på en katt. De slår ihjäl föräldrarna och dödar barnen genom att ge dem sprutor med dödande doser med sömnmedel.
Alltså, när det är barn som far illa, vare sig det är på riktigt eller på låtsas, då mår jag dåligt. Barn har inte en chans, de är helt utlämnade till oss vuxna. Men framför allt skrämde det här programmet mig för jag kunde se hur det skulle kunna hända här, hos oss. Om en kille ringde på vår dörr med en död katt i famnen, uppenbarligen förtvivlad, då skulle jag förmodligen också släppa in honom. Jag skulle vilja hjälpa och det kanske skulle vara det sista jag gör.
Det här är något som jag funderar på ibland, det är ju inte så att det inte finns stollar i Sverige som ger sig på barn eller vuxna med för den delen, men här finns det FLER. Jag tänker: Utsätter vi våra barn för en onödig risk genom att välja att bo här? Har vi rätt att göra så?
Jag blir orolig om de är lite sena hem från skolan, jag tror att någon tagit dem på väg hem från skolbussen, att vi aldrig får se dem i livet igen.
Jag älskar dem så mycket.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Imorgon sticker vi till Orlando en vecka på semester. Jag vet inte om jag har tillgång till internet medan vi är där, så det kan gott hända att det inte blir uppdaterat här förrän nästa söndag. Ha det så gott tills dess om vi inte syns!
Andra bloggar om:
barn, rädsla och USA.
7 kommentarer:
Jag reagerade väldigt mycket på det avsnittet med! Jag vet inte vad som gjorde det så extra otäckt, men tanken på barn mördade och som var tvungna att se sina föräldras slås ihjäl sådär brutalt, huh! Jag började prata med maken om att vi måste fixa ett testamente av något slag så om vi båda skulle dö rätt person får ta hand om dottern. Jag vill att hon ska vara med min familj i SVerige, inte med maken i USA, och det är ju oerhört viktigt att ha det på papper! Man vill ju inte tänka på sådant, men det är ju viktigt...
Jag menade "makens familj" såklart han tar hand om henne om enbart jag dog :-)
Sweflo: Ja, vi har också fixat testamente här i USA, tänk om barnen skulle bli fast här om J och jag dog! Hemska tanke...
Usch, jag vet precis vad du menar!
Ha nu en trevlig semester!
Kramar Sarah
Tror att det finns lika många stollar som du själv säger i Sverige numera. Det räcker att läsa svenska dagstidningar där det varje dag kan läsas om skjutvapen mord och jakten på pedofiler. Som förälder och när det gäller det käraste vi har - barnen - så spelar det nog ingen roll var på jordklotet man är bosatt för man måste alltid vara lika vaksam. Att lära barnen tidigt att inte tala med okända människor eller att öppna ytterdörren utan en vuxens närvaro kan vara en bra och viktig regel.
Marie
Läbbigt, läbbigt. Jag hade nog fått mardrömmar i flera veckor om jag sett det programmet.
Ärligt talat är jag mycket mer rädd här i Europa, när det gäller min dotter, än jag var när vi bodde mitt i 12-miljonersstaden Seoul. Vaktar som en hök över henne om hon t.ex. vill gå på en offentlig toalett och om vi är ute på stan och jag förlorar henne ur sikte i någon affär (för typ 10 sekunder...) blir jag gråtfärdig.
I Seoul kom hon bort en gång, när vi var på stadens jättestora äventyrsbad med XX antal attraktioner. Då var jag mest ledsen för att jag visste att hon var ledsen och orolig. Inte för att någon skulle göra henne något illa. Det är helt enkelt osannolikt att något sådant skulle hända i Korea (i övrigt hade hon förresten flytväst på sig, så drunkna kunde hon inte heller).
Nu i Tyskland är jag lite nervös varje gång hon traskar till skolan själv. Vi bor i ett idylliskt litet samhälle, och hon vill ju så gärna gå den 5 minuter långa vägen själv, så jag låter henne göra det...men oron finns där.
Jag sjalv ar betydligt mindre radd att det skulle handa barnet nagot har an vad jag var i Sverige. Mina bada barn gar eller cyklar till skolan och jag vet med sakerhet att ingen ger dom nagra glapord eller stokar med dom pa vagen. I Sverige daremot kan andra barn ga pa andra barn med att stoppa dom pa vagen , gora punka pa cykeln mm mm. Galningar finns overallt och jag ar inte alls radd for inbrott i huset som jag var dar jag bodde i Sverige. Det ar sa manga manniskor som blir utsatta for inbrott i sin bostader bara i Stockholm.
Skicka en kommentar