...vid nya saker. När vi bodde i Sverige hade vi en bil. Eftersom det var J som jobbade långt bort så hade han bilen nästan jämnt. Vi gick, cyklade, åkte buss, pendeltåg och tunnelbana när jag och kidsen skulle någonstans.
Inget konstigt med det.
Men sen vi flyttade hit har vi sedan typ vecka 3 två bilar. Det innebär att jag kan ta mig precis vart jag vill på dagarna, utan att behöva konsultera tidtabeller eller rusta mig inför en oerhört svettig promenad (i och för sig går det varken bussar eller tåg här, så det där med tidtabeller kan vi ju glömma).
Men ändå. Jag tar det som helt självklart att jag har Märtan alldeles för mig själv. Hon är min bil. Men så har det som sagt inte alltid varit.
Jag minns när Lång låg i magen, flera dagar över tiden och vi bodde i Viby. Jag var extremt trött på att vara gravid och bestämde mig för att gå till Stinsens köpcentrum i Häggvik, en promenad som i vanliga fall tar närapå en timme. Nu var jag gravid på övertid, det var i december och is på gångvägarna. Det tog sin tid och jag var helt slut när jag kom dit. Jag tittar genast på tidtabellen för bussen som skulle ta mig hem enligt den ursprungliga planen, inser att det är ett långt uppehåll (för lunch!) just när jag ville åka hem, vilket skulle innebära att jag antingen skulle få tillbringa många timmar på Stinsen eller få gå hela vägen hem igen. Lösningen blev att jag ringde till J på jobbet och lipade, så han kom och skjutsade hem mig. Som tur var ligger Akalla (där Microsofts kontor ligger) väldigt nära Häggvik så jag kom hem på en knapp halvtimme.
Det hade aldrig, säger aldrig hänt idag. Kanske hade det hänt att jag skulle ringa till J´s jobb och gråta för att han skulle hämta mig om bensinen var slut eller om det varit en olycka men inte annars, jag har ju min Märta!
Hon kör mig överallt dit jag vill och jag kan knappt komma ihåg hur det var att bara ha en bil, trots att det inte var alls länge sedan och det naturliga för många.
Jag undrar hur det kommer bli när vi flyttar tillbaka till Sverige och vi kanske "bara" kommer ha en bil. Hur ska det gå?!?
Fast det kunde ju vara värre förstås.
"Ååh, Åka pendeltåg
Jag är en looser baby
jag har inget körkort"
Andra bloggar om:
bil, buss och pendeltåg.
3 kommentarer:
Man vänjer sig lätt. Vi har bara en bil hittills som vi delar på och det funkar ju bra eftersom vi jobbar på samma ställe.
Desiree: Ja, då funkar det ju bra! Det är mycket här i USA som man tar för alldeles naturligt nu, som var helt främmande i Sverige. Det blir nog svårt att vänja sig av med såna saker sen... :o)
Asså, jag kan bara säga så här: jag fetsaknar tunnelbanan! Detta trots att jag har egen bil och kan ta mig var jag vill när jag vill utan att behöva passa tunnelbanans avgångstider eller bli ståendes mellan T-Centralen och Skärholmen i trängsel och näsan inklämd i någons svettiga armhåla. Här i Skåneland finns bussar, men det ÄR inte samma sak!
Suck... En dag, en dag skall vi flytta upp till Stockholm! Så det så!
Skicka en kommentar