2009-02-13

Fredagstema - Närmast hjärtat

Jag minns inte riktigt hur det började, vilka de första symptomen var.
Kanske var det att jag blev trött i armen av att borsta tänderna, hade svårt att tugga mat som var lite seg eller fick våldsam mjölksyra efter bara ett trettiotal steg i trappan. Inget av dessa tecken gjorde mig särskilt orolig, vi skämtade till och med om det ibland.

Jag började bli orolig när jag inte längre kände igen min egen handstil, tappade saker, ramlade utan anledning och fick ett sådant dubbelseende att vi fick åka till sjukhuset akut för koll.

Det var i januari 1991.

Läkarna frågade konstiga frågor, gjorde otäcka och ibland smärtsamma tester (en som bland annat inbegrep mitt ansikte och elchocker), frågade fler konstiga frågor; "går någon i din familj konstigt?" eller "sluddrar någon i din familj när de pratar?".

Jag förstår inget och läkarna vill inget säga med bestämdhet, till den dagen en av alla dessa doktorer jag träffat ringer till mitt jobb och meddelar att jag har Myastenia Gravis, en muskelsjukdom som är besläktad med MS.
Resten av det han säger försvinner i ett grått dis. Jag bara sitter där med telefonen i handen och förstår ingenting.

Tiden strax efter diagnosen var omtumlande. Jag fick medicin som jag skulle ta tre gånger om dagen, fem små rosa tabletter per gång.
Jag skulle flytta, från min andrahandslägenhet i Bergshamra till en egen lägenhet i Hökarängen. Flytten fick dock min familj klara av, själv låg jag på sjukhus med brusten blindtarm! Jag minns att jag fick sövas med mask, en otäck upplevelse som jag hoppas att jag slipper uppleva igen. De var extra vaksamma med mig när jag var sövd, tydligen kunde min MG göra att jag fick andningsstillestånd och inte andas själv, men inget hände tack och lov.

I augusti -91 hade jag tid för min operation - eller tymektomi som det heter. Den gick till så att de sågade upp mitt bröstben, öppnade bröstkorgen och tog bort min thymuskörtel, eller brässen som den också kallas. Operationen gjordes på Thoraxkliniken på KS i Stockholm. Jag var sjukskriven i dryga tre veckor efter operationen och fick inte lyfta något tungt eller bära något en ganska lång tid därefter.

Därför har jag ett ärr närmast hjärtat.



Det går från strax under halsgropen och ner till där bröstbenet slutar, en 16-17 centimeter ungefär.

Idag, 17 år efter operationen, har jag inga symptom att tala om. Jag äter ingen medicin och lever ett helt normalt liv. Jag är bara lite mer försiktig.

Om du vill veta mer om Myastenia Gravis, så finns en alldeles utmärkt sida HÄR. Där finns flera små filmer där "min" läkare Ritva Matell berättar om diagnos, vård och behandling bland annat.

Jag önskar er alla en trevlig helg och en mysig Alla Hjärtans Dag imorgon.

Som vanligt är det Fritt ur Hjärtat som har bestämt våra fredagsteman den här månaden.

Andra bloggar om:
, , , , och .

14 kommentarer:

Fritt ur hjärtat sa...

Oj, eller vad säger man! Kära nån vilken tur att allt gått bra och att det ÄR bra. Tack för att du delar med dig av detta.

ps. länka till mig är du snäll det är så roligt när andra hittar ds.

Taina sa...

Underbart skrivet och skönt att "det" är borta! Ha en härlig helg!

S w e F l o sa...

Jättebra inlägg! Verkligen bra skrivet, och verkligen mitt i prick!

Desiree sa...

Oj vännen vad du har fått vara med om. Jag är dock jätteglad för din skull att det gick så bra och att operationen blev lyckad så att du slipper tabletter och sjukdom. Jättefint och personligt inlägg. Jag är så glad för din skull att du fick ett lyckligt slut.

Kram och ha en toppenhelg.

Saltistjejen sa...

Tack för att du delar med dig!
Tänk jag kände inte riktigt till denna sjukdom. hade hört namnet men visste nästan inget om den.
Otroligt skönt att du mår bra nu! Men jag förstår att det var en chock att få sjukdomsbeskedet.
Stor varm kram!

Mia sa...

Åh vilket fint och tänkvärt inlägg och vad skönt att allt gått bra för dig. Ha en underbar helg.

Anne sa...

Tack för ett så fint och personligt inlägg. Känns som jag lärde känna dig ytterligare lite mer, nu när jag fick höra vad du varit med om en gång i tiden.
Oerhört skönt att livet efter operationen sakta återgick till det normala och att du inte behöver medicin utan är frisk som en nötkärna idag.
KRAMAR!

Annika sa...

Victoria! Vilket "mitt i prick" inlägg för dig.
Jag hade aldrig hört om denna sjukdom förr. Nu ska jag läsa om den.
Så skönt att du inte har ngra direkta symptom längre.
Så glad att du mår bra idag.

Kerstin sa...

Oj då. Det där lät inte roligt. Vilken tur att allt gått bra och att du slipper äta mediciner. Jag hade fått för mig att det där var en sjukdom som det inte fanns nån bot för, men det gör det tydligen. :)
Ha en fin helg.

Christel sa...

Tack! Sitter här och tänker att livet är fantastiskt, att det är kul att vara med... ditt inlägg var mycket personligt och generöst, skrev själv om att vara rädd om sitt hjärta fast inte på ett medicinskt vis... var rädd om dig!

Desiree sa...

Hej jag har just kollat igen dina kort på Flickr. Fanns många riktigt bra foton där. Den där med M&M:s från Disney World kände jag igen på en gång. Jag har nämligen tagit samma typ av foto precis på samma ställe. Du tar riktigt bra foton. Helt klart att du har talang och öga för att ta en fin komposition på bilderna. Nu blev jag inspirerard av att ta fram kameran igen. Ha en bra helg.

Ann-Marie sa...

Jag tror inte heller att jag hört talas om sjukdomen. Vad skönt att du är symptomfri nu och kan leva ett normalt liv.

Marianne sa...

Men oj! Kära du! Tack för ett fint inlägg! Så skönt att operationen hjälpte och att du slipper både sjukdom och medicin nu! Jag är riktigt, riktigt glad för att du mår bra!

Stora kramar

Jessica sa...

Men oj, det har har du itne namnt. Det maste vi prata mera om. Vet inget...
Tur att det gatt sa bra som det gjorde!!