Jag har funderat lite.
Läste i gårdagens DN en artikel om bloggare av författaren Gertrud Hellbrand.
"I ett halvmörkt rum i en mellanstor svensk stad 2009 sitter en
34-årig kvinna och "skriver av sig" en vanlig dag.
Uppstigning, en tur på stan, kanske något inköp, hemkomst.
Till middag grekisk korvpanna med paprika. På teve "Äntligen hemma".
Uppladdade och utlagda får orden ett märkvärdigt skimmer över sig,
ett slags mening."
Varför bloggar man egentligen? Eller rättare sagt; varför bloggar jag?
Mitt liv är ju ungefär som hennes, hon däruppe i en mellanstor svensk stad.
Mitt liv är rätt så... tråkigt kanske inte är det rätta ordet, enahanda kanske är bättre. Det händer inte så mycket. Det är det vanliga med tvätt och städ och stryk och handla mat och laga mat och hjälpa med läxor och städa lite till.
Det är ju inte någon rafflande historia precis. Det är väl mer intressant om det hade varit glitter och glamour, Brad Pitt och Julia Roberts om varandra hit och dit.
Men så är det ju inte.
Så varför skriver jag?
Kan det vara så att när berättelsen är nedskriven och bloggen uppdaterad finns de där, orden. De blir sanna, och kanske kanske får de ett litet magiskt skimmer över sig. Kanske blir livet lite mer värt om det är dokumenterat? Jag försvinner inte obemärkt förbi. Bekräftelse, alltid denna längtan efter bekräftelse.
Duger jag, är jag bra? Tycker ni om mig, vill ni vara mina vänner?
Dessa eviga frågor.
Jag funderar vidare.
11 kommentarer:
Vilket bra inlägg! Jag tror att många anvämnder sina bloggar just som en slags dagboksanteckningar. Förr kanske de skrev ner allt för sig själva men nu gör de det online så att andra kan ta del av deras liv och tankar. Det gör ju hela grjen till en "social" upplevelse utan att man ens behöver vara särksilt social som person. Man slipper mingla runt om man är blyg men kan ändå komma i kontakt med likasinnade.
Dessutom är det lite som du (eller DN-artikeln??) beskrev att när man ser sina egna tankar i skrift så kan det ofta kännas lite mer skimrande. Iallafall tycker jag det.
Själv började jag ju blogga för att folk i Sverige skulle kunna följa våra liv här sedan vi flyttde från Sverige. För att inte avståndet skulle bli alltför långt på ngt vis. Utan för att de som ville lätt skulle kunna hänga med vad som händer oss härborta.
Men nu har jag ju kommit in i värsta härliga bloggvänkretsen så nu är även NI en viktig del av mitt bloggande. :-)
Stor kram!
Bra skrivet!
Det är nog precis som saltistjejen skriver. Och, man kan ju vända lite på det, man kan ju säga "varför läser folk" om min halvtråkiga vardag? Och, om det nu finns de som vill läsa, så skriver jag för dem :-). För det är ju så också, att det skulle finnas en hel drös färre bloggar (och bloggare) där ute, om det BARA var dagboksanteckningar som igen endaste någonsin läste. Visst är bloggandet i mycket en envägskommunikation/monolog, men det blir SÅ mycket bättre (och roligare!) när det blir en monlog, när man får någon form av reaktion på det man skrivit. Så jag tycker att vi alla ska fortsätta läsa - och kommentera -varandras halvtrista liv :-). Av någon anledning är ju alltid någon annans trista liv alltid mycket roligare att läsa om, än ens eget... Stor kram!
Hm, det skulle då stå att det blir roligare om det är en DIALOG då förstås, och inget annat :-). Kram igen!
Jag gillar att läsa bloggar såsom din egen för då kan jag känna igen mig och liksom tryggt veta att jag är normal, ha ha. Nej, men det är faktiskt oerhört givande att läsa andras vardagsinsikter. Jag ha rlärt mig en hel del genom att läsa "vanliga tråkiga vardagsbloggar". SJälv bloggar jag liksom för att släppa ut tankarna lite, och för att bevara vardagen inför framtiden. Kanske min dotter kommer tycka det är kul att läsa om vår vardag i framtiden? Jag tycker du skirver väldigt bra, rakt på så där. Kram!
Nej så ser jag det inte alls. Visst är det en del av ens vardag som inte är så spännande. Vi har ju alla våran vardag vart i världen vi än bor. Men själv började jag nog blogga främst för familjen och vännerna skulle kunna följa oss i vårat liv, vardag och resor här i USA. Jag tror att vardagen i en annan kultur på en annan kontinent faktiskt är rätt interssant på många sätt. Så nog har du massor att erbjuda i din vardag i Florida. Det ju inte alla som har alligatorer på baksidan. Du har ju gjort många häftiga resor och plaster som du besökt och sedan har du ju även massor med otroligt fina fotografier att bjuda på. Det är också ganska trevligt att faktiskt läsa om just vardagliga saker och se och känna igen sig i andras vardag. Så ha en bra dag.
Vilken jättebra fundering och text kring bloggandet som du hittat och delar med dig av.
Personligen tycker jag vardagsbloggar ger mig mycket att läsa mer än de här modebella och blondinbella och allt vad nu de här "coola" bloggarna heter. Eller bloggar om/med/av kändisar. Nä, sånt bryr jag mig inte om. Det ger mig mycket mer att läsa vardagsgrejer och funderingar från "vanligt" folk.
Jag kan också känna att bloggandet fyller en social funktion, det ger en känsla av sammanhang, att tillhöra en gemenskap, en grupp. Det kan man sakna som relativt nyinflyttad i ett land eller om man inte har ett jobb där man är en del av gemenskapen också. Så jag tror bloggandet också gör man är mindre ensam...åtminstone kan jag känna det så. Jag tror också det blir mer rumsrent att säga att man har internetvänner och kontakter, det blir liksom mer och mer ok i andras ögon (även om nog många fortfarande inte förstår att man faktiskt kan känna starkt för människor man aldrig träffat och tycker att det inte är på riktigt) att ha kontakter som sker via datorn.
Hej!
Jag fick tipset av Sweflo att fråga dig angående det här med ssn, på sso sa de att barnen var tvugna att ha arbetsvisum för att få ett ssn, och man måste väl ha ett ssn för att få plast på dagis och skola? eller?
Saltis: Så började jag också från början, jag ville visa och berätta för dem därhemma vad vi gjorde. Då bodde vi i England och det var inte så långt hem, men det är ju inte riktigt samma sak ändå. Kram!
Emma: Tack! :o)
Jenny: Vist blir det roligare om det är en dialog, det har du alldeles rätt i! Det är ju inte bara kommentarerna, man hakar på och skriver om något liknande i egna inlägg också, det blir lite som ett samtal som sträcker sig över en längre tid.
Sweflo: Så kan jag också tänka, typ "Aha, de tycker också så, de har råkat ut för samma sak som jag, jag är inte ensam om att känna så här!" Det är en tröst på något sätt.
Desiree: De flesta utlandsbloggare börjar nog av just den anledningen, att berätta för familj och vänner man lämnat hur man har det. Sen kanske det utvecklar sig till något annat, men det är ett bra ställe att skriva ner sina tankar på och är kul att läsa även om det inte är så spännande jämt! ;o) Vardagsdramatik duger bra det med och det lider vi inte brist på någon av oss tror jag, ha ha!
Anne: Absolut ger de vanliga simpla "vardagsbloggarna" mycket mycket mer än de där modebloggarna som är så ytliga att jag bara vill skrika rakt ut! Och nog är det så att det känns som om man känner varnadra, fast man aldrig har träffats!? Jag säger ofta; "Du vet, Anne i Oregon, hon sa såhär i sin blogg", eller "Desiree i Alabama, hon gjorde så och så igår". Det är konstigt men trevligt och mycket mer rumsrent som du säger att säga så nuförtiden. bara för ett par år sedan tittade folk konstigt på en om man sa så.
Mammigranten: När jag satte in killarna i skolan hade vi ingenting, inga tillstånd av något slag, inga Social Securitynummer, inga Tax ID nummer (ITIN), ingenting, och det gick så bra så. Men jag hade precis som du problem med att få mitt Social Security och det tog flera vändor till SSO innan jag fick ordning på det.
Tack för svaret!
Verkar som om en del bitar faller på plats, men det är jobbigt när alla kommer med olika besked oavsett om det är hit flyttade svenskar, myndigheter eller advokater...
Men tack än en gång!
Samma här, började också för att hålla familj, vänner och bekanta uppdaterade om vad som händer i våra liv, men jag undrar om det är någon av dem som läser. Jo, svärföräldrarna läser, det vet jag. Men andra? Nu är det mer för just den här sociala kontakten med alla nya bloggvänner, dialogen och som du säger samtalet över tid. Plus som en bonus, det blir en dagbok som man ju själv har kvar också.
Jättebra inlägg!
Kram!
Skicka en kommentar