2009-02-08

Inte alltid kompisar minsann

Egentligen är det inte så konstigt. Man kan ju inte bara spontant älska alla människor, det vore ju konstigt. Vissa tycker man om sådär direkt, andra tar det lite tid innan man "kommer inpå livet" och lär sig tycka om.

Men det finns människor som jag bara inte kan med. Och det är synd. Jag vill verkligen komma åtminstone någorlunda överens med alla människor, men med vissa går det bara inte. Så fort jag ser människan så blir jag arg.

Det är inte frågan om ett lågande hat eller så, nej då. Jag har full respekt för den här personens kunskaper och helt säkert goda intentioner.

Men det hjälps inte. Jag blir bara irriterad så fort personen öppnar munnen.
Jag gillar inte det här draget hos mig själv. Jag vill ju vara en tolerant person, som kommer bra överens med alla (jag är ju våg, gubevars) och kan jobba med alla i en öppen och trivsam atmosfär.

Men alltså, vissa tar fram det värsta i mig.
Hittills har jag kunnat hålla tyst. Och jag hoppas att jag kan göra det även i fortsättningen.

7 kommentarer:

Jessica sa...

Hm, ny blir jag nyfiken...for visst vet jag vem det ar?? kanske ar samma??

Desiree sa...

Det där är helt och fullt naturligt. Man kan som du säger inte älska alla eller komma överrens med alla. Vissa gillar man bara inte. Jag har också känt så med vissa personer.

Saltistjejen sa...

Men lilla rara du! Det där händer mig också då och då. Tror det är vanligt och inte ens ngt att "skämmas över". Man KAN bara inte komma överens med alla. Man kan inte gilla alla. Så är det bara. Jag försöker att undvika att träffa personer jag itne gillar, ifalll det går. MEn om man måste så försöker jag bara att härda ut.... Och tänka på att det kanske itne är så länge man måste umgås...
Kram!

annieverse sa...

Men hu vad jag känner igen mig. Jag vill också så gärna fokusera på det positiva i alla människor, men ibland så GÅR DET BARA INTE. Än värre är det när jag kommer på mig själv med att ogilla barn (vissa alltså, inte alla...). Det känns lite "förbjudet", men det hjälps inte...

Annika sa...

Absolut, Vic! jag sällar mig. Detta drag har jag också, och det är j-gt irriterande. Det känns som om det snor energi av mig.
Men, det är väl så det är, vi kan inte gilla alla.
Men visst blir man irriterad, både på sig själv och personen ifråga.

Jenny sa...

Sån är jag också! Och jag tror att det är helt mänskligt, och inte så konstigt. så länge man kanske inte går omkring och slår till människan som irriterar en, eller talar om för dem exakt hur irriterande de är ;-). Emellanåt kan det dock förvåna mig hur fort jag kan tycka illa om någon, och hur svårt det kan vara att ändra sig, även om man sedan nästan glömmer bort vad som irriterade en från början. Det ligger nåt i det där med "you never get a second chance to make a first impression"... Kram!

Marianne sa...

Visst är det jobbigt! Men sånt är livet.