Kan ni tänka er!

Jag ringde faktiskt ett samtal häromdagen.

Jag. Ringde. Själv.
Utan att ha en pistol mot tinningen och utan att vara illamående av nervositet.

Neo hade ju haft ner min Kindle i golvet så den var alldeles trasig (jo det var faktiskt katten, det är alldleles säkert!) och nu hade jag fått ett underbara brevet innehållande försäkringen som J var så förutseende att köpa. Ett telefonnummer skulle ringas och kanske blev jag besatt av en ande, eller hade ätit kurage-piller till lunch - inte vet jag. Jag satte mig och ringde.

Efter lite inledande prat med customer service tjejen på försäkringsföretaget kopplades jag till Amazon, där den lilla (och numera trasiga) apparaten var köpt. Så var det bara, trots att det uttryckligen stod på försäkringen "for repair service call: telefonnummer". Så det gjorde jag ju!
Men det var galet tydligen.

Sen fick jag prata med en kille på Amazon som hjälpte mig, även om han verkade ha lite problem med sin dator och fick sätta mig på vänt ungefär 20 av de 29 minuter som samtalet tog.
Nåväl. Jag lade på luren strax efter sex på kvällen i måndags kväll och igår eftermiddag fanns en spillans ny och hel liten Kindle i min famn och den här ska snablar i mig inte gå sönder.

Bara jag kan få mitt snajdiga skinnfodral som jag beställde för en vecka sen. Där går det minsann inte undan, kan man säga.
Fler uppdateringar kommer på en dator nära dig.