Recept: Saffransrutor

Skulle du vilja baka något till adventsfikat men tycker det är för bökigt och tar för lång tid med lussebullar? Då har jag receptet för dig! Ett långpannebröd som går lätt att sno ihop och det behöver inte jäsa eftersom det innehåller bakpulver.
Kommentarer på receptet kommer längst ner.

Saffransrutor
ca 30 rutor

Det här behöver du:
½ gram saffran
3 dl filmjölk
1 ½ dl vatten
1 ägg
7 dl vetemjöl
1 dl strösocker
2 krm salt
125 g smör
5 tsk bakpulver
2 dl russin
1 dl mandel
1 msk pärlsocker

Gör så här:
Sätt ugnen på 175 grader.
Klä en långpanna, ca 20x30 cm, med bakplåtspapper eller smörj och bröa formen.
Häll mjöl, socker, bakpulver och salt i en bunke eller i skålen till en matberedare.
Lägg i smöret skuret i tärningar.
Nyp ihop till en smulig deg alternativt blanda i matberedaren.
Blanda filmjölken med saffran och häll i skålen samt ägg och vatten. Blanda väl.
Blanda i russinen (om man använder matberedare får man göra detta för hand eftersom man annars skär sönder russinen med kniven).
Häll smeten i långpannan, strö över grovhackad mandel och pärlsocker, sätt in i ugnen.
Grädda ca 35 minuter eller tills det är torrt inuti och ytan fått fin färg och blivit lite sprickig.
Låt brödet svalna innan det läggs upp på skärbräda och delas i rutor.
Det går fint att frysa det bröd som inte används för stunden. Det är godast färskt eller nyss tinat.

Kommentarer: Som vanligt har jag inte precis de rätta ingredienserna utan tar mig lite friheter. Filmjölk finns ju inte här så jag tog sour cream istället, funkar bra även om smeten blev mindre lös än den ska vara, man får liksom breda ut smeten i långpannan. Vidare hoppade jag över russin eftersom ingen i familjen är sådär överdrivet förtjust i såna varken i mat eller bröd. Jag tog också mycket mer av både mandel (jag hade "slivered almonds", alltså mandel i skärvor eller vad man ska kalla det) och pärlsocker än vad som står i receptet. Det blir sånt härligt kras av mycket mandel.

Det här receptet tror jag att jag hittade i DN för många år sedan och jag gör det varje år.

Gammal är lika med handikappad?

Funderade på en sak häromdagen när jag var på Costco och handlade. Den som åker till "mitt" Costco på dagtid vet att där samlas alla gamlingar i hela Florida. Inget ont om det, det är bra att de handlar mitt på dagen när vanligt folk är på jobbet så slipper de trängas på kvällstid i affärerna. När jag jobbade blev jag helt tokig på gamlingar som envisades med att gå och handla klockan sex på kvällen när alla vi andra var där.

Men det var inte det jag funderade på.
Nej, det är alla dessa handikappskyltade bilar som finns här. Precis som överallt annars så är de parkeringsplatser som ligger närmast ingången till affären reserverade för de bilar med handikappskyltar hängande på sin backspegel. Och det är alldeles som det ska! Problemet är att det finns så väldigt många handikappskyltade bilar här. Jag undrar hur det avgörs om man kan få en sån skylt eller inte. Många, många som jag ser har då inget synligt handikapp (och har man ett "osynligt" handikapp är jag osäker på om ska köra bil) förutom då att de är gamla. Men att vara gammal är väl inget handikapp, vad jag vet. Det känns som om de som till exempel är rullstolsburna måste "slåss" om de få platserna med de som "bara" är gamla. Att gå tio extra meter har väl aldrig skadat någon, även om man är 70 år?

Jag blir nästan irriterad när jag ser en sportbil med handikappskylt, och ser ett halvgammalt par kliva ur den, utan kryckor, rullstol eller blindkäpp. Varför får de parkera på handikapp-plats och ta parkering för den som verkligen ÄR handikappad?

Men det här är en stat med en speciell parkeringsplatsfilosofi. Man väntar hellre i tio extra minuter och snurrar runt, runt på parkeringsplatsen för att hitta en parkering så nära ingången som möjligt än att bara parkera och få gå tio eller tjugo extra meter. Så gör nästan alla här och det retar mig. I ett land med så många överviktiga borde man ta tillvara den lilla exta motionen man kan få!

Jag förstår om regnet öser ner, då letar jag också efter en plats nära ingången, men om det är uppehåll så tar jag den parkering som bjuds. Det skulle inte falla mig in att cirkulera runt för att hitta en annan, bättre plats!

Jag vet inte om jag överreagerar, förmodligen gör jag det. Men lik förbannat blir jag arg för jag tycker att vara gammal är inte lika med att vara handikappad.

Kanske tycker jag annorlunda när jag blir gammal. Påminn mig då om det här inlägget innan du knuffar mig utför ättestupan.

UggelGuggel

Alldeles bredvid killarnas skola, precis där alla barn passerar morgon och kväll, finns ett litet inhängnat område på gräsmattan. Tittar man noga ser man ett hål i marken och har man tur så kan man se ett litet huvud sticka upp ur hålet.
Idag följde jag med Isak till skolan och tog kameran med, och minsann såg jag inte den lille rackaren!

Får jag presentera: The Burrowing Owl (Athene cunicularia), eller Prärieuggla på svenska.

De är sällsynta och utrotningshotade vad jag kan förstå, så det här är verkligen en ynnest att få se en i alldeles levande livet! Igår kväll var vi på skolan på Book Fair, och när vi skulle gå till bilen hörde jag ett Ho-hoo! Ho-hoo! och vi såg den lilla ugglan uppflugen på en stoppskylt som står bredvid hans håla. De ser väldigt roliga ut eftersom de har långa ben i förhållande till hur små de är. Jag skulle tippa på att den här ugglan var ungefär 24-25 centimeter lång, så han var ingen stor kille!

Jag kanske kan få jobb på National Geographic i alla fall.... ;o)