2010-05-08

Jag går i barndom

Tydligen förvandlas man till en mindre vetande person när man blir inlagd på sjukhus. Ungefär som en liten person på två-tre år eller så.

Man får inte ha sina egna kläder, utan man får storasyskons urvuxna, urtvättade, formlösa trasor som både sitter illa och ser illa ut. Stassen kompletteras dessutom med halksockar - som förövrigt har själva antihalkpluttarna både uppe och nere, så man kan sätta på strumpan hur galet man vill, halkar gör man inte även om man skulle vilja. Naturligtvis är strumpan "one-size-fits-all", dvs för stor, så den bara halkar ner så där charmigt och man får hålla på och dra i skaftet hela tiden för att få dem att sitta på.

Man får inte äta vad man vill eller äta när man vill. Man får äta på bestämda tider och bara det de serverar och äter man inte tillräckligt så blir det lite rynkade ögonbryn från chefsdoktorn och han gaggar om att det är så viktigt att äta för att få upp styrkan, bla bla bla. Ja, ja, säger jag och och ger fan i att äta det äckliga i alla fall. Ingen, jag säger ingen, kan tvinga mig att äta gröt till frukost. Så är det bara.

Man måste också hålla reda på hur mycket man dricker och hur mycket man kissar.
Faktiskt! Det ska mätas hit och dit och jag tycker det är otrevligt och ohygieniskt och jag vill bara spola ner det och inte tänka mer på saken. Men nej då. Här ska rapporteras.

Man har sin säng och där förväntas man befinna sig. Hela dagen. Jag har i och för sig eget rum nu (Yippi-kay-ei!!) och kan själv bestämma vilken kanal och vilken volym som gäller, jag har också fått Johan att släpa hit IPhone, Kindle och laptop, så jag kan hålla mig hyfsat sysselsatt, men ändå?!
Den längsta utflykten blir till toan och tillbaka till sängen. Att jag dessutom har en droppställning att släpa på gör inte lusten att ta långa promenader större direkt.

Har man ont någonstans måste man be om att få tabletter, det är inte bara att gå och ta själv, nej då. Och tid tar det. Det är ju nästan så huvuvärken hinner förvinna innan man får tabletten.

Plötsligt kommer någon in och meddelar att "-nu ska vi ta tempen!" eller "-nu ska vi ta blodprov!" och jag sitter där i sängen och blir så liten, så liten och bara säger ja och amen till allt de bestämmer och de petar och sticker och tar blodtrycket en gång i halvtimmen en hel natt så min högra överarm är helt förstörd och öm och jag måste ha en kudde att lägga den på när jag ska sova, annars gör det för ont. Jag har blåmärken över hela armarna och händerna efter alla stick, det finns snart ingenstans att ta blodprov på.

Ibland blir jag ledsen och gråter, men när de frågar om jag är OK så säger jag att allt är bra och ler mitt gladaste leende, som om att vara här, borta från min familj och vänner, BORTA FRÅN MITT LIV, med cancer i blodet, är det roligaste jag kan tänka mig just nu. När de går gråter jag igen för det ledsna vill inte försvinna, även om jag försöker le så mycket jag orkar.

På TV:n säger de att det är varmt och fint väder. Jag vet inte. Här inne är det bara grå väggar, fast jag har en fin tavla med rosa rosor på.
Idag ska jag se om jag kan begripa mig på persiennerna, så kanske jag kan få in lite Floridasol i mitt rum.

Jag vill åka hem. Jag vill att allt ska vara som vanligt igen. Jag vill krama min man och mina barn och gosa med missarna.

Men nu är det inte så. Jag måste få min första dos med cellgift så att jag kan bli bättre. Imorgon får jag komma hem. Det för bli min Mothers Day present.

14 kommentarer:

Cecilia sa...

Åh älskade vän.Nu kom jag av mig helt och hållet och började gråta.Usch vad jag lider med dig.Förstår så väl att du vill att allt ska vara som vanligt,att du får åka hem till familjen och krama om de.Jag hoppas att du får en så bra Mors Dag som du bara kan få.Nu ska jag torka tårarna innan det blir alldeles för suddigt.Kram på dig.

Unknown sa...

Pratar dom sâdär gulleduttigt med dig oxâ? Det märkte jag när min pappa lâg inlagd pâ Sahlgrenska. Precis som om han inte var en äldre man med barnbarn och en massa livsvetande. Det förundrade mig lite faktiskt.
Sedan behöver du faktiskt inte lysa upp hela Florida med ditt leende utan ut med all grât istället!! Kan du inte piffa till "uniformen" lite? Ha pâ dig en egen kofta tex som luktar hemma?
Kram!

Desiree sa...

Åh Victoria, jag torkar hastigt bort en liten tår. Jag delar verkligen sorgen med dig. Sjuk eller gammal är inget man vill vara för som du säger så placeras man tillbaka i barndom fast en sämre sorts bardom. Men kom ihåg att du SKA bli frisk så att du kan lämna allt det här bakom dig och leva livet fullt ut igen! Du har påbörjat ett maratonlopp mot cancern och förvisso har du precis lämnat startfållan och terrängen kommer att vara kuperad men du kommer att nå mållinjen, det är jag övertygad om. Men klart att man kramar kudden och gråter så att den bli alldeles blöt. Det behövs det också. Livet är bra orättvist ibland. Men det glädjer mig att du får komma hem imorgon till ditt och de dina där du får göra hur du vill och vad du vill och äta vad du vill. Jag hoppas att du kommer kunna vara hemma så mycket som möjligt under den här perioden medans du får behandling för sjukhusmiljö är ju inte så himla kul även om man får bra behandling,eget rum och egen tv. Det är ju ändå bättre att vara hemma bland sina saker och sin familj. Men du kommer att nå mållinjen och bli frisk. Min svärmor har haft två rundor med cancer. Först fick hon bröst cancer och sedan fick hon en tumör i hjärnan som spridit sig från bröst cancern.. Men hon besegrade båda två och är idag fullt friskförklarad. Det ska du också bli.
En stor och varm kram.

mallan sa...

Å Vic!
Jag vet inte vad jag ska skriva, förutom att jag tänker på dig. Inte f-n hjälper det.

Så klart att du vill krama man o barn o få leva som vanligt! Jag hoppas du orkar kämpa på så får du snart komma hem!

Många kramar!

aurorabuddha sa...

Du ar uppe sa tidigt nu nar du ar tvungen! Sa skont att du far komma hem imorgon, aven fast du kommer nog att ma pyton... men det finns inget battre an att sova i sin egen sang och ha familjen omkring sig.

Lots of love and good vibes from Texas.

KARLAVAGNEN sa...

Du skriver så bra! Det är kanske föga tröst mitt i din förtvivlan och frustration. Hoppas, hoppas att du får komma hem imorgon!

Stor kram!

Jenny sa...

Be Johan smuggla in mer mat för i jössenamn! Det är säkert viktigare ATT du äter (och dricker) än VAD du äter - så de kan ju få sitta där med sin jell-o och så kan du äta pizza, eller vad du nu är sugen på! Jag vet också hur mesproppig man blir på sjukhus, men kanske Johan kan vara den "obstinata" och ta striden för dig? Regler som finns bara för att finnas är dumma och ska brytas! Det är du som ska bli frisk och det ska sjukhuset anpassa sig till och hjälpa dig med, inte tvärt om! Heja heja heja dig!! Snart kommer du hem igen! Och som sagt, se om du inte kan få ha kudde, eller filt eller vad som helst du vill, hemifrån om det blir fler sjukhusvistelser (fast det blir det förstås inte, eller hur :-)!?). Stor kram!

Annika sa...

I fjol somras låg min älskade moster på KS hela sommaren efter en svår ryggop. Dina ord skulle kunna vara hennes. Det var precis vad hon tyckte. Maten kunde hon inte äta, det gick inte. Vi tog med mat åt henne hemifrån. Hon kunde inte få i sig sjukhusmaten fast hon hade sk önskekost. Och visst fick hon bannor för att hon inte åt. Men går det inte så GÅR det inte.
Och det är fan så hårt att ligga inne på sjh och inte ha ngn som helst makt över sitt liv.
HOPPAS du får komma hem imorrn, Vic.
Gråt du när du behöver gråta, även om du gråter inför personalen. Ingen förväntar sig att du ska visa upp soliga leeenden nu.
Och, klart att du gläder dig inför att komma hem hur du än mår då...
Styrkekramar, massor av sådana från mig!!!

Red Fox sa...

Hej! Vi känner inte varann, men här kommer varma tankar (i alla fall) från ett gråkallt Bryssel! Det är huuu... så trist o jobbigt att vara på sjukhus, hoppas, hoppas du snart får komma hem! Stor krya på dig kram! :-)

Marianne sa...

Åh, söta Vic, jag gråter en skvätt med dig. Så himla jobbigt att bli fråntagen hela sin identitet samtidigt som hela ens liv står på vänt bara för att man ligger på sjukhus. Att säga att alla prover och mätningar och allt måste göras för att se så att din kropp fungerar hjälper förmodligen inte, men jag säger det ändå, bara för ifall det hjälper lite. Och SNART får du komma hem igen. Tills dess får Johan smuggla in mat till dig, sånt du är sugen på och har lust att äta.

Kramar i mängder till dig!

Unknown sa...

Håller med de andra. Smuggla in godis/mat/kakor....kanske mysbyxor att ha? Får man ha egna kläder? Just kläderna tycker jag gör att man känner sig mycket eländigare än man egentligen är :(

SweFlo sa...

Du beskriver precis vad jag sjalv upplevde under mina sjukhusveckor. Med skillnad fran att jag inte fick ata (och det resulterade saklart i att jag konstant tankte pa mat!) Jag fick bara en ackligt luktande vit sorja med naring i min pic line. Men just det dar att man kanner sig sa liten och ensam, men senvisar man en tuff yta eftersom man faktiskt nog skulle kanna sig mer utsatt om man visade hur kanslig man faktiskt ar. Jag ar inte alls religios, men det sjukhuset jag var pa var katolskt, och de hade en prast som gick omkring, bara for att erbjuda sitt stod och prata. Hon var jattebra! Inte ett religiost ord ur hennes mun, bara vardagligt snack som liksom fick en att kanna sig mansklig igen. Att ha eget rum ar SA skont, det ar ju illa nog att man maste vara dar inne till att borja med. Jag hoppas verkligen att du har det sa bra du kan. Ar familjen tillaten att ta med mat in till dig? Da kan de ju kanske ta en bestallning och du kan fa nagot riktigt gott for Mors Dag. Och ja, varfor ska de mata pisset? Jag var alltid irriterad over det, och de glomde ofta att tomma, och jag fick vanta och vanta pa att nagon skulle komma och gora det sa jag skulle kunna anvanda toa. Suck och ston. Tanker pa dig!

Anna, Fair and True sa...

Vad bra att du har din humor kvar! Jag skrattade gott. Sedan lät du mindre glad mot slutet men så är det ju.

sunflake sa...

...från din okända cyberfrisör kommer här en total morsdags-make over till dig genom cyberrymden - bortbort med den jobbiga fula sjukhusstassen och på med det här riktigt läckra som vi packar upp ur trollerilådan. Finns mycket att välja mellan. Du får ett riktigt finfint sommarklipp här och nu, behöver inte lyfta ett finger- och till sist en fräääsch make up som trollar fram aaalllt det fina bakom det trötta. Allt gott o heja heja!!!