Förr om åren har jag oftast tyckt att det varit härligt när våren kommer. Jag vill förändra, fixa nytt, flytta om, sätta upp nya gardiner, köpa fina blommor...
Den här våren är annorlunda. Jag är visserligen less på det gamla vanliga, skulle egentligen vilja få till något nytt och fräscht men det är som om luften gått ur mig. Jag är less, helt enkelt.
Inget är kul just nu.
Jag har en gnagande känsla i magen att jag borde göra något, men jag har inte lust.
Inget lockar. Mycket som jag förut tyckt varit roligt känns nu trist. Jag vill till exempel inte sitta med mina pärlor, det som har varit det mest avslappnande jag kunnat tänka mig tidigare. Men inte nu.
Jag skulle säkert kunna ge er fler exempel men det gör mig bara mer ledsen av att skriva ner eländet.
Jag har raderat min matblogg och kommer strax ta bort mitt Instagramkonto om mat och vikt. Det händer ändå inget där och det gör mig ledsen, irriterad och stressad när jag ser så tydligt att de framgångar som jag så gärna ville ha helt har uteblivit. Och det är såklart helt mitt eget fel, ingen annans.
Jag hoppas att det här går över snart för det är inte roligt.
Visar inlägg med etikett Ledsamt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ledsamt. Visa alla inlägg
2014-02-21
2013-05-15
Funderingar kring hår
Jag rensade i garderoben igen igår. Jag har så mycket gamla grejor som jag inte använder, de tar en massa plats och jag hittar aldrig det jag vill ha i röran i lådorna.
Bestämde mig för att rensa bland i tredje lådan uppifrån, den med alla hårgrejer i.
Där ligger snoddar, spännen, diadem och sjalar i en enda röra. Jag tror knappt jag rört dem sen jag tappade allt håret sommaren 2010.
Jag visste ju att jag skulle tappa håret, det är en vanlig biverkan av cellgifterna jag fick.
Men jag hoppades ändå, innerst inne, att jag skulle få behålla håret. Vara undantaget som bekräftar regeln. Men det gick som det gick och plötsligt var jag kal som en biljardboll.
Så länge jag tog cellgifter växte inte håret nämnvärt, ett par millimeter kanske och sen var det stopp. Jag hade inget hår på benen, inte under armarna och ögonbrynen tunnades ut ordentligt. Jag hade dock en hel del ögonfransar kvar, till min stora glädje. Alltid nåt.
Men igår, när jag fiskade upp snodd efter snodd ur lådan, såg alla de där spännena som jag tyckte så mycket om... insåg jag att jag aldrig mer skulle få använda dem. Jag skulle inte få långt, fint hår mer.
Det som tog tio minuter att dra och klippa bort skulle ta flera år att få tillbaka och jag tror inte jag orkar vänta så länge.
Det som jag hade är borta och jag kan inte få det tillbaka.
Insikten gör mig förtvivlat ledsen, jag får tårar i ögonen av tanken.
Cancern tog hårt på mig och stal ett halvt år från mitt liv, och den stal också det enda som jag var riktigt stolt över - mitt hår.
Jag vet att den här känslan av saknad och förlust är barnslig - det är väl bara att börja spara håret igen då! Klipp dig inte, låt det växa ut! Snart blir det långt igen. Sluta gnälla!
Gläds istället åt att du lever! Tänk på att du kunde ha dött! Att sörja håret är tramsigt i jämförelse.
Men det känns ändå. Som en klump i halsen. Som en tagg i hjärtat.
Jag har bestämt mig för att ge bort alla mina hårgrejer till killarnas kusin L. Hon kanske kan ha kul med dem och det hon inte vill ha kan de slänga.
Och om jag chockar mig själv och världen med att inte gå och klippa mig på fredag som jag tänkt utan Börjar Spara Ut, ja då får jag väl köpa nya snoddar då.
Bestämde mig för att rensa bland i tredje lådan uppifrån, den med alla hårgrejer i.
Där ligger snoddar, spännen, diadem och sjalar i en enda röra. Jag tror knappt jag rört dem sen jag tappade allt håret sommaren 2010.
Jag visste ju att jag skulle tappa håret, det är en vanlig biverkan av cellgifterna jag fick.
Men jag hoppades ändå, innerst inne, att jag skulle få behålla håret. Vara undantaget som bekräftar regeln. Men det gick som det gick och plötsligt var jag kal som en biljardboll.
Så länge jag tog cellgifter växte inte håret nämnvärt, ett par millimeter kanske och sen var det stopp. Jag hade inget hår på benen, inte under armarna och ögonbrynen tunnades ut ordentligt. Jag hade dock en hel del ögonfransar kvar, till min stora glädje. Alltid nåt.
Men igår, när jag fiskade upp snodd efter snodd ur lådan, såg alla de där spännena som jag tyckte så mycket om... insåg jag att jag aldrig mer skulle få använda dem. Jag skulle inte få långt, fint hår mer.
Det som tog tio minuter att dra och klippa bort skulle ta flera år att få tillbaka och jag tror inte jag orkar vänta så länge.
Det som jag hade är borta och jag kan inte få det tillbaka.
Insikten gör mig förtvivlat ledsen, jag får tårar i ögonen av tanken.
Cancern tog hårt på mig och stal ett halvt år från mitt liv, och den stal också det enda som jag var riktigt stolt över - mitt hår.
Jag vet att den här känslan av saknad och förlust är barnslig - det är väl bara att börja spara håret igen då! Klipp dig inte, låt det växa ut! Snart blir det långt igen. Sluta gnälla!
Gläds istället åt att du lever! Tänk på att du kunde ha dött! Att sörja håret är tramsigt i jämförelse.
Men det känns ändå. Som en klump i halsen. Som en tagg i hjärtat.
Jag har bestämt mig för att ge bort alla mina hårgrejer till killarnas kusin L. Hon kanske kan ha kul med dem och det hon inte vill ha kan de slänga.
Och om jag chockar mig själv och världen med att inte gå och klippa mig på fredag som jag tänkt utan Börjar Spara Ut, ja då får jag väl köpa nya snoddar då.
2012-02-28
Ibland vill jag bara inte
Ibland vill jag inte vara tillsammans med någon.
Jag vill inte vara social och trevlig, orkar inte, vill inte.
Trots att jag sett fram emot träffen länge, så känns det jobbigt.
Vill bara ligga i sängen, se på TV, äta något gott.
Magen krånglar.
Jag vet ju så väl att när jag kommit fram är det jättekul.
Men det tar emot. Hela kroppen skriker att den inte vill vara med, den vill vila, sova, släcka ner för dagen.
Gråten ligger på lur i halsen.
Men livet går vidare och jag får följa med, vare sig jag vill eller inte.
Ute sjunger fågeln
sin sista sång
Kvällen sänker sig med mjuka vingar
Mörkret kommer
men inte än
Det finns tid att leka
- Posted using BlogPress from my iPad
Jag vill inte vara social och trevlig, orkar inte, vill inte.
Trots att jag sett fram emot träffen länge, så känns det jobbigt.
Vill bara ligga i sängen, se på TV, äta något gott.
Magen krånglar.
Jag vet ju så väl att när jag kommit fram är det jättekul.
Men det tar emot. Hela kroppen skriker att den inte vill vara med, den vill vila, sova, släcka ner för dagen.
Gråten ligger på lur i halsen.
Men livet går vidare och jag får följa med, vare sig jag vill eller inte.
Ute sjunger fågeln
sin sista sång
Kvällen sänker sig med mjuka vingar
Mörkret kommer
men inte än
Det finns tid att leka
- Posted using BlogPress from my iPad
2011-11-05
Inne i en svacka
Längst nere på botten, kan man säga.
Ingenting är roligt, jag vill inte gå någonstans, göra någonting, bara vara hemma och kura i min lilla bubbla.
Det som förut var roligt är plötsligt jobbigt och inte alls kul.
Att sjunga i kören, som förut var så himla trevligt, har blivit ett stort måste som inte varit där tidigare. Jag tror att jag ska gå ur kören, kanske känns det bättre till våren, då kanske jag kan gå med igen. Men nu känns det som sagt bara jobbigt.
Att vara bjuden på fest (en bar mitzva, för att vara exakt) tycker väl de allra flesta skulle vara skojigt. Men inte jag. Inte just nu. Jag som för en gångs skull har fixat både kläder och skor som jag tycker jag blir fin i och killarna har sina kostymer och de kommer bli så himla stiliga. Men jag vill inte gå. Det kommer säkert bli bra när vi väl är där, men just nu känns det som ett oöversigligt hinder att åka dit. Faktumet att jag inte känner en enda människa där hjälper inte till.
Jag håller på med mitt sista nummer av SWEA-Bladet (och det ska jag säga är är tur att det är sista tidningen, för nu är inte ens det roligt längre) och jag är utled på det. Men som tur är är det bara ett par små ändringar, sen ska eländet till tryck. Efter det ska det klistras adressetiketter och postnummersorteras och tjong iväg till posten med dem. Så var jag av med det och min tid som redaktör är över.
Som vanligt krånglar magen när den känner att något inte är rätt.
Allt är bara ledsamt. Gråten ligger och lurar i halsen.
Nu måste jag läsa i min bok som vi ska läsa till bokcirkeln nästa vecka - och för ovanlighetens skull tycker jag inte särskilt mycket om boken. Därför går det långsamt, jag läser ett par kapitel åt gången och lägger sedan undan boken. Jag kommer liksom inte in i den och finner inget nöje i att läsa. Ännu ett MÅSTE som staplas till de andra, inget stort i sig men tillsammans blir de en stor hög som skymmer solen. Men bokklubben ska jag absolut fortsätta med för det är verkligen supertrevligt att träffa de andra i cirkeln och prata, om både boken och allt annat mellan himmel och jord.
Jag inser mer och mer att jag inte är en person som trivs med att ha mycket att göra. Jag ser inte utmaningar som något odelat positivt. Jag vill inte få mina rutiner ställda på ända.
Jag beklagar om det här inlägget blir så gnälligt, men det är så det känns just nu. Bara de två följande veckorna är över, så kanske det känns bättre.
Ses, kompisar.
Ingenting är roligt, jag vill inte gå någonstans, göra någonting, bara vara hemma och kura i min lilla bubbla.
Det som förut var roligt är plötsligt jobbigt och inte alls kul.
Att sjunga i kören, som förut var så himla trevligt, har blivit ett stort måste som inte varit där tidigare. Jag tror att jag ska gå ur kören, kanske känns det bättre till våren, då kanske jag kan gå med igen. Men nu känns det som sagt bara jobbigt.
Att vara bjuden på fest (en bar mitzva, för att vara exakt) tycker väl de allra flesta skulle vara skojigt. Men inte jag. Inte just nu. Jag som för en gångs skull har fixat både kläder och skor som jag tycker jag blir fin i och killarna har sina kostymer och de kommer bli så himla stiliga. Men jag vill inte gå. Det kommer säkert bli bra när vi väl är där, men just nu känns det som ett oöversigligt hinder att åka dit. Faktumet att jag inte känner en enda människa där hjälper inte till.
Jag håller på med mitt sista nummer av SWEA-Bladet (och det ska jag säga är är tur att det är sista tidningen, för nu är inte ens det roligt längre) och jag är utled på det. Men som tur är är det bara ett par små ändringar, sen ska eländet till tryck. Efter det ska det klistras adressetiketter och postnummersorteras och tjong iväg till posten med dem. Så var jag av med det och min tid som redaktör är över.
Som vanligt krånglar magen när den känner att något inte är rätt.
Allt är bara ledsamt. Gråten ligger och lurar i halsen.
Nu måste jag läsa i min bok som vi ska läsa till bokcirkeln nästa vecka - och för ovanlighetens skull tycker jag inte särskilt mycket om boken. Därför går det långsamt, jag läser ett par kapitel åt gången och lägger sedan undan boken. Jag kommer liksom inte in i den och finner inget nöje i att läsa. Ännu ett MÅSTE som staplas till de andra, inget stort i sig men tillsammans blir de en stor hög som skymmer solen. Men bokklubben ska jag absolut fortsätta med för det är verkligen supertrevligt att träffa de andra i cirkeln och prata, om både boken och allt annat mellan himmel och jord.
Jag inser mer och mer att jag inte är en person som trivs med att ha mycket att göra. Jag ser inte utmaningar som något odelat positivt. Jag vill inte få mina rutiner ställda på ända.
Jag beklagar om det här inlägget blir så gnälligt, men det är så det känns just nu. Bara de två följande veckorna är över, så kanske det känns bättre.
Ses, kompisar.
2011-06-02
2011-05-22
Man kan inte göra omelett...
...utan att knäcka några ägg, heter det ju.
Och man kan tydligen inte sätta upp en nätbur runt vår uteplats utan att vara tvungen att gräva upp några sköldpaddsägg.
Stackars lilla ägget. Det blev ingen sköldpadda av dig. Jag hoppas att de andra klarade sig.
Och man kan tydligen inte sätta upp en nätbur runt vår uteplats utan att vara tvungen att gräva upp några sköldpaddsägg.
Stackars lilla ägget. Det blev ingen sköldpadda av dig. Jag hoppas att de andra klarade sig.
2011-04-06
En dålig mamma - UPPDATERAD
Nu känner jag mig som världens sämsta mamma. De ringde från skolan - Isak hade kräkts igen. Jag fick prata lite med honom och hans sa att han hade ont i magen och var lite snurrig i huvudet.
Jag bad åt honom att gå tillbaka till klassrummet.
Om han skulle kräkas en andra gång (vilket han aldrig gjort) skulle han be sköterskan ringa igen, så skulle jag hämta honom.
Jag har ont i magen, så dåligt samvete har jag.
Men han måste gå till skolan. Det är snart de stora nationella proven och är han inte i skolan kommer han inte ha någon chans att föbereda sig. Men mitt mammahjärta gråter för honom.
Hoppas, hoppas att han piggar på sig, precis som han gör här hemma.
UPPDATERAT: Isak kräktes igen och jag åkte och hämtade honom. Vi får göra ett nytt försök imorgon.
Jag bad åt honom att gå tillbaka till klassrummet.
Om han skulle kräkas en andra gång (vilket han aldrig gjort) skulle han be sköterskan ringa igen, så skulle jag hämta honom.
Jag har ont i magen, så dåligt samvete har jag.
Men han måste gå till skolan. Det är snart de stora nationella proven och är han inte i skolan kommer han inte ha någon chans att föbereda sig. Men mitt mammahjärta gråter för honom.
Hoppas, hoppas att han piggar på sig, precis som han gör här hemma.
UPPDATERAT: Isak kräktes igen och jag åkte och hämtade honom. Vi får göra ett nytt försök imorgon.
2010-12-17
Blä
Ni vet när det sitter som en klump i halsen. När ingenting man gör blir rätt, allt blir bara storkatastrof och elände. Gråten är nära. Allt är ledsamt och inget av det som brukar vara roligt fungerar.
Man känner sig ensam.
Övergiven.
Hopplöst nere.
Rädd för vad doktorn kommer att ha att säga på måndag.
Blir jag tillfrågad vad det är jag är ledsen för kan jag inte sätta fingret på det, hela kroppen är bara ledsen och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Jag gick så långt att jag tog en liten vit tablett som ska hjälpa mot anxiety, men jag känner ingen skillnad.
Jag tänkte att ”färga håret är alltid roligt, att få bort den här råttfärgen är ett steg i rätt riktning!” Så fel man kan ha. Jag hatar det. Det tog inte jämnt, det är flammigt och testar av råtta sticker fram där man minst anar det. Inget att göra åt, bara gilla läget. Kanske det blir bättre när jag tvättat håret ett par gånger, kanske blir färgen lite jämnare?
Hoppet är det sista som överger människan, sägs det.
Och nej, något foto blir det icke.
Man känner sig ensam.
Övergiven.
Hopplöst nere.
Rädd för vad doktorn kommer att ha att säga på måndag.
Blir jag tillfrågad vad det är jag är ledsen för kan jag inte sätta fingret på det, hela kroppen är bara ledsen och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Jag gick så långt att jag tog en liten vit tablett som ska hjälpa mot anxiety, men jag känner ingen skillnad.
Jag tänkte att ”färga håret är alltid roligt, att få bort den här råttfärgen är ett steg i rätt riktning!” Så fel man kan ha. Jag hatar det. Det tog inte jämnt, det är flammigt och testar av råtta sticker fram där man minst anar det. Inget att göra åt, bara gilla läget. Kanske det blir bättre när jag tvättat håret ett par gånger, kanske blir färgen lite jämnare?
Hoppet är det sista som överger människan, sägs det.
Och nej, något foto blir det icke.
2010-12-09
Isak hälsar...
...och tackar för alla hälsningar! Allt gick bra och han är OK. De hittade inget synligt fel, men tog prover från både magsäck och tarm, svaren kommer vi få på torsdag nästa vecka när vi har tid för återbesök. Har har fått medicin (typ mot halsbränna som ska lugna ner magen) men den har inte börjat verka ännu, det tar tydligen flera dagar innan man märker någon skillnad. Jag hoppas verkligen att han blir frisk, nu får det vara nog med elände. Jag är trött på sjukhusbesök, att få åka och hämta honom från skolan när han inte mår bra att känna mig maktlös för att jag inget kan göra för att få honom att må bättre. Det är ledsamt att se sitt barn lida.
2010-09-05
Jag är verkligen sämst på avsked
Idag åkte mamma hem efter nästan fem veckor. Eftersom jag ska akta mig för folksamlingar åkte jag med till flygplatsen men stannade kvar i bilen. Vi kramades hejdå och Johan följde mamma ner till incheckningen. Allt gick bra och jag var inte ledsen i bilen, varken när jag väntade eller under resan hem.
Men när vi kom hem la jag mig i bäddsoffan där mamma sovit, och tårarna började rinna.
Lycklig resa mamma och hoppas att vi ses snart igen!
Men när vi kom hem la jag mig i bäddsoffan där mamma sovit, och tårarna började rinna.
Lycklig resa mamma och hoppas att vi ses snart igen!
2010-07-30
När det inte blir som man vill
Idag skulle vi in för min andra Methotrexatebehandling, där jag får ligga på sjukhus under fyra dagar. Vi hade tidigarelagt detta till idag istället för på måndag, så jag säkert skulle vara hemma när killarna kommer på torsdag.
Nu visar det sig att mina värden är så dåliga att de inte kan ge mig behandlingen, det de kan göra är att ge mig blod och skicka hem mig och så får vi komma tillbaka på måndag igen.
Nu kanske jag inte är hemma när killarna kommer från Sverige.
Fy fan vad ledsamt.
Nu visar det sig att mina värden är så dåliga att de inte kan ge mig behandlingen, det de kan göra är att ge mig blod och skicka hem mig och så får vi komma tillbaka på måndag igen.
Nu kanske jag inte är hemma när killarna kommer från Sverige.
Fy fan vad ledsamt.
2010-06-13
Rapport från fredagen
Hej alla rara,
I fredags var det alltså dags för mitt andra ryggmärgsprov. Jag skulle vara på sjukhuset halv sju på morgonen och jag skulle vara fastande sedan midnatt. Väl inskriven fick jag byta om till den vanliga klädsamma stassen, komplett med tossor och blå mössa (som ni har sett på foto). Efter ett misslyckat försök att sätta dropp fick jag vänta en timme innan doktorn skulle göra det med hjälp av ultraljud. Efter nittio minuters plåga gav även han upp, då hade han försökt två gånger på armen och en gång på halsen. Dom hämtade Johan och lät mig vila en stund innan de skulle försöka på nytt. Efter en kvart förbarmade sig en sköterska (hon framstog som en ängel) och tog ut mig ur det iskalla rummet och jag fick flera varma filtar. Hon lät oss tina upp och sedan föreslog hon att hon skulle försöka sätta ett drop i armen, den gamla hederliga vägen. Hon sa att hon inte ville skryta men hon var väldigt duktig, hon ville bara kika och lovade att inte försöka om hon inte trodde att hon klarade av att sätta droppet. Tre minuter senare var det klart.
Själva ryggmärgsprovet gick fort, jag fick också en dos cellgifter direkt i ryggmärgen den här gången. Stämningen i rummet var inte alls trevlig, läkaren och sköterskan "småbråkade" hela tiden, kanske var det deras sätt att jobba, men det hjälpte inte till att skapa en rofylld atmosfär för att hjälpa mig att slappna av.
När ingreppet var över fick jag ligga platt på rygg i tre timmar för att undvika den intensiva huvudvärk som kan komma om man reser sig för tidigt efter den här typen av ingrepp. Klockan tre var det hemresa med stränga order om sängliggande resten av dagen. Trots ryggläge kom illamående och kräkningar som ett brev på posten, och huvudvärken kom under lördagen. Med andra ord, jag har varit helt sänkt under hela helgen. Det enda som hjälper mot huvudvärken är att sova, så ni kan ju gissa vad jag spenderar min mesta tid med för närvarande.
Inte ens det här klarar jag av att skriva själv, så Johan är dagens spökskrivare
Jag vill återigen tacka för alla snälla kommentarer och mail och hoppas att ni har haft en bättre helg än jag har haft.
Många kramar från Victoria
I fredags var det alltså dags för mitt andra ryggmärgsprov. Jag skulle vara på sjukhuset halv sju på morgonen och jag skulle vara fastande sedan midnatt. Väl inskriven fick jag byta om till den vanliga klädsamma stassen, komplett med tossor och blå mössa (som ni har sett på foto). Efter ett misslyckat försök att sätta dropp fick jag vänta en timme innan doktorn skulle göra det med hjälp av ultraljud. Efter nittio minuters plåga gav även han upp, då hade han försökt två gånger på armen och en gång på halsen. Dom hämtade Johan och lät mig vila en stund innan de skulle försöka på nytt. Efter en kvart förbarmade sig en sköterska (hon framstog som en ängel) och tog ut mig ur det iskalla rummet och jag fick flera varma filtar. Hon lät oss tina upp och sedan föreslog hon att hon skulle försöka sätta ett drop i armen, den gamla hederliga vägen. Hon sa att hon inte ville skryta men hon var väldigt duktig, hon ville bara kika och lovade att inte försöka om hon inte trodde att hon klarade av att sätta droppet. Tre minuter senare var det klart.
Själva ryggmärgsprovet gick fort, jag fick också en dos cellgifter direkt i ryggmärgen den här gången. Stämningen i rummet var inte alls trevlig, läkaren och sköterskan "småbråkade" hela tiden, kanske var det deras sätt att jobba, men det hjälpte inte till att skapa en rofylld atmosfär för att hjälpa mig att slappna av.
När ingreppet var över fick jag ligga platt på rygg i tre timmar för att undvika den intensiva huvudvärk som kan komma om man reser sig för tidigt efter den här typen av ingrepp. Klockan tre var det hemresa med stränga order om sängliggande resten av dagen. Trots ryggläge kom illamående och kräkningar som ett brev på posten, och huvudvärken kom under lördagen. Med andra ord, jag har varit helt sänkt under hela helgen. Det enda som hjälper mot huvudvärken är att sova, så ni kan ju gissa vad jag spenderar min mesta tid med för närvarande.
Inte ens det här klarar jag av att skriva själv, så Johan är dagens spökskrivare
Jag vill återigen tacka för alla snälla kommentarer och mail och hoppas att ni har haft en bättre helg än jag har haft.
Många kramar från Victoria
2010-05-09
Fy fan vilken natt
Det här har varit min värsta natt, alla kategorier.
Jag lägger igen ögonen halv elva, runt halv tolv somnar jag. Bara det är ett rekord i sig, vanligen somnar jag på två minuter blankt.
Vaknar klockan två - klarvaken fram till halv fyra, då det såklart är för sent att få en sömntablett. Jag får nåt mesigt lugnande istället.
Dessutom kommer de och undrar om jag mår bra, tydligen hade mitt hjärta slagit 30 slag i minuten medan jag sov och det var visst inte bra. Nähä, ursäkta så häftigt då. Slumrar till fem, då det tas blodprov som vanligt. Får skäll för att jag inte mäter kisset ordentligt, det är så superviktigt och hör sen. Mår lite illa, jag är livrädd för att kräkas, hasar iväg till toan en gång i kvarten men inget händer. Gråter en skvätt emellanåt åt hela eländet. Tänker argt att om de skulle mäta all min gråt och all satans mens som jag åstadkommit under natten skulle de nog få de rätta mängderna vätska. Sover inte mer. Trots all dropp är jag torr som Sahara i munnen.
Jag är så rädd att de ska komma och säga att jag inte får komma hem idag förrän jag visat att mina njurar funkar ordentligt och kissar lika mycket som jag får i mig vätska.
Fy fan vad jag är deppig.
Nu ska jag på toa igen och se om jag kan klämma ur mig lite pink så de blir glada nån gång de där kissfachisterna (hur det nu stavas).
Och så ska jag be att få önska en glad Mothers Day åt alla mammor här i USA och i resten av världen också förresten. Må ni få blommor och presenter med glitter och bling så det står härliga till, fast det skulle ni varenda sabla dag. Utan er stannar världen.
Förlåt att jag bara är eländig. Jag kommer tillbaka med det glada sen, bara jag hittar nåt att vara glad för. Just nu är det lite svårt bara. Förlåt. Äsch, nu lipar jag igen.
Jag lägger igen ögonen halv elva, runt halv tolv somnar jag. Bara det är ett rekord i sig, vanligen somnar jag på två minuter blankt.
Vaknar klockan två - klarvaken fram till halv fyra, då det såklart är för sent att få en sömntablett. Jag får nåt mesigt lugnande istället.
Dessutom kommer de och undrar om jag mår bra, tydligen hade mitt hjärta slagit 30 slag i minuten medan jag sov och det var visst inte bra. Nähä, ursäkta så häftigt då. Slumrar till fem, då det tas blodprov som vanligt. Får skäll för att jag inte mäter kisset ordentligt, det är så superviktigt och hör sen. Mår lite illa, jag är livrädd för att kräkas, hasar iväg till toan en gång i kvarten men inget händer. Gråter en skvätt emellanåt åt hela eländet. Tänker argt att om de skulle mäta all min gråt och all satans mens som jag åstadkommit under natten skulle de nog få de rätta mängderna vätska. Sover inte mer. Trots all dropp är jag torr som Sahara i munnen.
Jag är så rädd att de ska komma och säga att jag inte får komma hem idag förrän jag visat att mina njurar funkar ordentligt och kissar lika mycket som jag får i mig vätska.
Fy fan vad jag är deppig.
Nu ska jag på toa igen och se om jag kan klämma ur mig lite pink så de blir glada nån gång de där kissfachisterna (hur det nu stavas).
Och så ska jag be att få önska en glad Mothers Day åt alla mammor här i USA och i resten av världen också förresten. Må ni få blommor och presenter med glitter och bling så det står härliga till, fast det skulle ni varenda sabla dag. Utan er stannar världen.
Förlåt att jag bara är eländig. Jag kommer tillbaka med det glada sen, bara jag hittar nåt att vara glad för. Just nu är det lite svårt bara. Förlåt. Äsch, nu lipar jag igen.
2010-05-08
Jag går i barndom
Tydligen förvandlas man till en mindre vetande person när man blir inlagd på sjukhus. Ungefär som en liten person på två-tre år eller så.
Man får inte ha sina egna kläder, utan man får storasyskons urvuxna, urtvättade, formlösa trasor som både sitter illa och ser illa ut. Stassen kompletteras dessutom med halksockar - som förövrigt har själva antihalkpluttarna både uppe och nere, så man kan sätta på strumpan hur galet man vill, halkar gör man inte även om man skulle vilja. Naturligtvis är strumpan "one-size-fits-all", dvs för stor, så den bara halkar ner så där charmigt och man får hålla på och dra i skaftet hela tiden för att få dem att sitta på.
Man får inte äta vad man vill eller äta när man vill. Man får äta på bestämda tider och bara det de serverar och äter man inte tillräckligt så blir det lite rynkade ögonbryn från chefsdoktorn och han gaggar om att det är så viktigt att äta för att få upp styrkan, bla bla bla. Ja, ja, säger jag och och ger fan i att äta det äckliga i alla fall. Ingen, jag säger ingen, kan tvinga mig att äta gröt till frukost. Så är det bara.
Man måste också hålla reda på hur mycket man dricker och hur mycket man kissar.
Faktiskt! Det ska mätas hit och dit och jag tycker det är otrevligt och ohygieniskt och jag vill bara spola ner det och inte tänka mer på saken. Men nej då. Här ska rapporteras.
Man har sin säng och där förväntas man befinna sig. Hela dagen. Jag har i och för sig eget rum nu (Yippi-kay-ei!!) och kan själv bestämma vilken kanal och vilken volym som gäller, jag har också fått Johan att släpa hit IPhone, Kindle och laptop, så jag kan hålla mig hyfsat sysselsatt, men ändå?!
Den längsta utflykten blir till toan och tillbaka till sängen. Att jag dessutom har en droppställning att släpa på gör inte lusten att ta långa promenader större direkt.
Har man ont någonstans måste man be om att få tabletter, det är inte bara att gå och ta själv, nej då. Och tid tar det. Det är ju nästan så huvuvärken hinner förvinna innan man får tabletten.
Plötsligt kommer någon in och meddelar att "-nu ska vi ta tempen!" eller "-nu ska vi ta blodprov!" och jag sitter där i sängen och blir så liten, så liten och bara säger ja och amen till allt de bestämmer och de petar och sticker och tar blodtrycket en gång i halvtimmen en hel natt så min högra överarm är helt förstörd och öm och jag måste ha en kudde att lägga den på när jag ska sova, annars gör det för ont. Jag har blåmärken över hela armarna och händerna efter alla stick, det finns snart ingenstans att ta blodprov på.
Ibland blir jag ledsen och gråter, men när de frågar om jag är OK så säger jag att allt är bra och ler mitt gladaste leende, som om att vara här, borta från min familj och vänner, BORTA FRÅN MITT LIV, med cancer i blodet, är det roligaste jag kan tänka mig just nu. När de går gråter jag igen för det ledsna vill inte försvinna, även om jag försöker le så mycket jag orkar.
På TV:n säger de att det är varmt och fint väder. Jag vet inte. Här inne är det bara grå väggar, fast jag har en fin tavla med rosa rosor på.
Idag ska jag se om jag kan begripa mig på persiennerna, så kanske jag kan få in lite Floridasol i mitt rum.
Jag vill åka hem. Jag vill att allt ska vara som vanligt igen. Jag vill krama min man och mina barn och gosa med missarna.
Men nu är det inte så. Jag måste få min första dos med cellgift så att jag kan bli bättre. Imorgon får jag komma hem. Det för bli min Mothers Day present.
Man får inte ha sina egna kläder, utan man får storasyskons urvuxna, urtvättade, formlösa trasor som både sitter illa och ser illa ut. Stassen kompletteras dessutom med halksockar - som förövrigt har själva antihalkpluttarna både uppe och nere, så man kan sätta på strumpan hur galet man vill, halkar gör man inte även om man skulle vilja. Naturligtvis är strumpan "one-size-fits-all", dvs för stor, så den bara halkar ner så där charmigt och man får hålla på och dra i skaftet hela tiden för att få dem att sitta på.
Man får inte äta vad man vill eller äta när man vill. Man får äta på bestämda tider och bara det de serverar och äter man inte tillräckligt så blir det lite rynkade ögonbryn från chefsdoktorn och han gaggar om att det är så viktigt att äta för att få upp styrkan, bla bla bla. Ja, ja, säger jag och och ger fan i att äta det äckliga i alla fall. Ingen, jag säger ingen, kan tvinga mig att äta gröt till frukost. Så är det bara.
Man måste också hålla reda på hur mycket man dricker och hur mycket man kissar.
Faktiskt! Det ska mätas hit och dit och jag tycker det är otrevligt och ohygieniskt och jag vill bara spola ner det och inte tänka mer på saken. Men nej då. Här ska rapporteras.
Man har sin säng och där förväntas man befinna sig. Hela dagen. Jag har i och för sig eget rum nu (Yippi-kay-ei!!) och kan själv bestämma vilken kanal och vilken volym som gäller, jag har också fått Johan att släpa hit IPhone, Kindle och laptop, så jag kan hålla mig hyfsat sysselsatt, men ändå?!
Den längsta utflykten blir till toan och tillbaka till sängen. Att jag dessutom har en droppställning att släpa på gör inte lusten att ta långa promenader större direkt.
Har man ont någonstans måste man be om att få tabletter, det är inte bara att gå och ta själv, nej då. Och tid tar det. Det är ju nästan så huvuvärken hinner förvinna innan man får tabletten.
Plötsligt kommer någon in och meddelar att "-nu ska vi ta tempen!" eller "-nu ska vi ta blodprov!" och jag sitter där i sängen och blir så liten, så liten och bara säger ja och amen till allt de bestämmer och de petar och sticker och tar blodtrycket en gång i halvtimmen en hel natt så min högra överarm är helt förstörd och öm och jag måste ha en kudde att lägga den på när jag ska sova, annars gör det för ont. Jag har blåmärken över hela armarna och händerna efter alla stick, det finns snart ingenstans att ta blodprov på.
Ibland blir jag ledsen och gråter, men när de frågar om jag är OK så säger jag att allt är bra och ler mitt gladaste leende, som om att vara här, borta från min familj och vänner, BORTA FRÅN MITT LIV, med cancer i blodet, är det roligaste jag kan tänka mig just nu. När de går gråter jag igen för det ledsna vill inte försvinna, även om jag försöker le så mycket jag orkar.
På TV:n säger de att det är varmt och fint väder. Jag vet inte. Här inne är det bara grå väggar, fast jag har en fin tavla med rosa rosor på.
Idag ska jag se om jag kan begripa mig på persiennerna, så kanske jag kan få in lite Floridasol i mitt rum.
Jag vill åka hem. Jag vill att allt ska vara som vanligt igen. Jag vill krama min man och mina barn och gosa med missarna.
Men nu är det inte så. Jag måste få min första dos med cellgift så att jag kan bli bättre. Imorgon får jag komma hem. Det för bli min Mothers Day present.
2009-11-06
Fundering
Undrar just om det står i arbetsbeskrivningen att man ska vara som en liten smal söt älva när man jobbar på nagelsalong.
Alla, jag säger er, ALLA på "min" salong är små smala vidjelika saker med långt, svart, rakt hår (de flesta är från typ Thailand tror jag) och ser ut som dockor. Den enda som inte ser ut så är hon som masserar. Hon har istället långt, blont, rakt hår fast i övrigt rätt lik de andra förutom att hon är amerikan, då. Söt, smal, ja ni hajjar.
Och så kommer svennen in där och känner mig som en strandad knölval i en glasaffär, är rädd att jag ska välta nåt om jag vänder mig för häftigt.
Det spelar ingen roll om mina naglar har fransk manikyr när jag går därifrån. Mitt självförtroende sjönk ännu lite, lite längre ner i skoskaften av det besöket.
Skit också.
Alla, jag säger er, ALLA på "min" salong är små smala vidjelika saker med långt, svart, rakt hår (de flesta är från typ Thailand tror jag) och ser ut som dockor. Den enda som inte ser ut så är hon som masserar. Hon har istället långt, blont, rakt hår fast i övrigt rätt lik de andra förutom att hon är amerikan, då. Söt, smal, ja ni hajjar.
Och så kommer svennen in där och känner mig som en strandad knölval i en glasaffär, är rädd att jag ska välta nåt om jag vänder mig för häftigt.
Det spelar ingen roll om mina naglar har fransk manikyr när jag går därifrån. Mitt självförtroende sjönk ännu lite, lite längre ner i skoskaften av det besöket.
Skit också.
Ameh - vad är det för feeeel!?
Får väldigt mycket tårar i ögonen nuförtiden.
En låt på radion som påminner mig om något eller någon särskild som gör mig ledsen.
Något på TV:n, barn som far illa, djur som far illa, någon som är ledsen/har ont/har tappat bort sin mamma.
En tjej från Ukraina gör konst med sand
Jag läser om något sorgligt på en web-sida.
Trädgårdsmästaren klipper ner vår Bouganvillea, precis som vi bett honom om eftersom huset ska målas.
Vad är det frågan om egentligen?
Åt jag lipsillar till ägget i morse eller?
En låt på radion som påminner mig om något eller någon särskild som gör mig ledsen.
Något på TV:n, barn som far illa, djur som far illa, någon som är ledsen/har ont/har tappat bort sin mamma.
En tjej från Ukraina gör konst med sand
Jag läser om något sorgligt på en web-sida.
Trädgårdsmästaren klipper ner vår Bouganvillea, precis som vi bett honom om eftersom huset ska målas.
Vad är det frågan om egentligen?
Åt jag lipsillar till ägget i morse eller?
2009-10-23
Trasig!
Jag fick ha den i nästan precis två dygn, min lilla Kindle.
Sen var det en liten pälsig varelse som puttade ner den i ett hårt, kallt klinkersgolv och si, det tålde den inte.
Som tur är var J förutseende. Han vet hur det brukar gå till här hemma (jag vet inte hur många RockBand-trumset vi har kunnat skicka tillbaka alldeles gratis och få ett nytt) så han köpte en försäkring som inom kort ska anlända på posten. Sen kan jag skicka tillbaka den trasiga och få en sprillans ny tillbaka!
Fast jag ville ju läsa nu. Ledsamt.
Sen var det en liten pälsig varelse som puttade ner den i ett hårt, kallt klinkersgolv och si, det tålde den inte.
Som tur är var J förutseende. Han vet hur det brukar gå till här hemma (jag vet inte hur många RockBand-trumset vi har kunnat skicka tillbaka alldeles gratis och få ett nytt) så han köpte en försäkring som inom kort ska anlända på posten. Sen kan jag skicka tillbaka den trasiga och få en sprillans ny tillbaka!
Fast jag ville ju läsa nu. Ledsamt.
2009-06-03
Nähä.
Det var en dumskalle som ägde huset. Han vill inte godta vårt bud, även om killen från banken värderade huset till ett lägre pris än vad han ville ha.
Och vad banken säger att huset är värt, blir det man får låna. Inte en cent mer.
Så han får sitta där med sitt hus som ingen vill köpa till överpris.
Och J får återuppta letandet efter hus när han kommer hem från Sverige om tre veckor.
Vi drar på lördag och det ska bli super-duper-kul!
Det blir Malmö-Växjö-Stockholm-Göta Kanal-Göteborg-Växjö-Malmö.
Wo-hoo!
Och vad banken säger att huset är värt, blir det man får låna. Inte en cent mer.
Så han får sitta där med sitt hus som ingen vill köpa till överpris.
Och J får återuppta letandet efter hus när han kommer hem från Sverige om tre veckor.
Vi drar på lördag och det ska bli super-duper-kul!
Det blir Malmö-Växjö-Stockholm-Göta Kanal-Göteborg-Växjö-Malmö.
Wo-hoo!
2009-01-22
Jag är ju för f-n patetisk
Vi har gått med i YMCA och jag skulle gå till gymmet idag för första gången.
När jag kommer in i lokalen är det fullt av folk på alla maskiner, jag hade hoppats att det skulle vara närapå tomt så jag kunde bekanta mig med maskinerna och så i lugn och ro. Inte behöva ha publik som ser att jag inget kan och inget vet.
Stod en stund och kollade in hur alla gjorde.
Sen gick jag ut i bilen igen och grät en skvätt.
Sen åkte jag hem.
När jag kommer in i lokalen är det fullt av folk på alla maskiner, jag hade hoppats att det skulle vara närapå tomt så jag kunde bekanta mig med maskinerna och så i lugn och ro. Inte behöva ha publik som ser att jag inget kan och inget vet.
Stod en stund och kollade in hur alla gjorde.
Sen gick jag ut i bilen igen och grät en skvätt.
Sen åkte jag hem.
2009-01-08
Tomt och tyst
Plötsligt sken inte solen lika glatt längre och världen kändes med ens lite gråare, tystare och väldigt, väldigt tom och ensam.
Den lilla familjen som gästat oss i tre härliga, underbara veckor var tvungna att åka hem igen, tillbaka till Sverige och Limhamn (paus för gråt här) för att plocka upp vardag med skola och nytt dagis, jobb och jobbsökeri. Dom fattas mig.
Nu återstår för oss att försöka komma in i vardagen igen.
Tack för alla fina, roliga kommentarer på mina senaste inlägg - eftersom jag prioriterat bort datorn de senaste tre veckorna har jag inte svarat på dem, men jag har såklart läst dem alla och jag är så glad att ni tar er tid och skriver en rad!
Nu när våra gäster åkt hem och ordningen snart är återställd, ska jag bli bättre på att både uppdatera sidan med inlägg och temadagar och skriva kommentarer hos er andra.
På tal om att uppdatera finns nu ett gäng foton i fotodagboken från de senaste tre veckorna att titta på, och dessutom finns en sprillans ny sida, min sida där jag gått med i en fotoutmaning som ska löpa under hela 2009. Man har fått 365 ord som man ska försöka illustrera med foton. Svårt men kul! Jag har bara hunnit med ett foto ännu, men fler kommer såklart! Vissa dagar kanske det inte blir något alla, och andra dagar flera stycken. Det berro på dagsformen och tillgången till passande motiv. Sidan är på engelska och länken dit finns nere till höger under den passande rubriken "Länkar".
Andra bloggar om:
vardag, gäster, Sverige, tomt, utlandssvensk och Florida.
Den lilla familjen som gästat oss i tre härliga, underbara veckor var tvungna att åka hem igen, tillbaka till Sverige och Limhamn (paus för gråt här) för att plocka upp vardag med skola och nytt dagis, jobb och jobbsökeri. Dom fattas mig.
Nu återstår för oss att försöka komma in i vardagen igen.
Tack för alla fina, roliga kommentarer på mina senaste inlägg - eftersom jag prioriterat bort datorn de senaste tre veckorna har jag inte svarat på dem, men jag har såklart läst dem alla och jag är så glad att ni tar er tid och skriver en rad!
Nu när våra gäster åkt hem och ordningen snart är återställd, ska jag bli bättre på att både uppdatera sidan med inlägg och temadagar och skriva kommentarer hos er andra.
På tal om att uppdatera finns nu ett gäng foton i fotodagboken från de senaste tre veckorna att titta på, och dessutom finns en sprillans ny sida, min sida där jag gått med i en fotoutmaning som ska löpa under hela 2009. Man har fått 365 ord som man ska försöka illustrera med foton. Svårt men kul! Jag har bara hunnit med ett foto ännu, men fler kommer såklart! Vissa dagar kanske det inte blir något alla, och andra dagar flera stycken. Det berro på dagsformen och tillgången till passande motiv. Sidan är på engelska och länken dit finns nere till höger under den passande rubriken "Länkar".
Andra bloggar om:
vardag, gäster, Sverige, tomt, utlandssvensk och Florida.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)