2010-08-07

Väntan

En dag kommer det här ta slut, tänker jag medan jag tittar ut över parkeringsplatsen utanför sjukhusfönstret. En dag kommer jag kunna gå ut härifrån och inte behöva komma tillbaka, annat än för uppföljningar, naturligtvis. För uppföljningarna och kontrollerna kommer väl aldrig ta slut. Den kan ju komma tillbaka. Den kan ligga där och smyga någonstans, slugt väntande i någon bortglömd lymfkörtel som missades vid den senaste kontrollen.
Och när man minst anar det så sticker han fram sitt fula tryne igen, cancern.

Men det ska inte hända mig. För jag ska bli frisk. Slippa åka in och ut på sjukhus för blodtransfusioner och cellgiftsbehandlingar. Jag ska kunna äta vad jag vill, inte akta mig för färska grönsaker och frukt som inte går att skala, för det kan vara bakterier på dem som jag får infektioner av. Jag vill kunna gå ut på restaurang, kunna vistas i större folksamlingar, gå på salladsbarer (dessa livsfarliga bakterier finns visst överallt och lurar på den stackars sate som har nedsatt immunförsvar). Inte behöva sitta ändlösa timmar i ett ledsamt, beigt rum i en ledsen säng på sjukhusets cancerkorridor och bara vänta. Vänta, vänta på att värdena ska bli rätt, på att blodet ska få den rätta tjockleken, på att urinen ska få det rätta pH-värdet, på att de vita blodkropparna ska komma på hur man gör när man multiplicerar sig och komma upp till rätt antal. DÅ får jag åka hem och lämna de här trista rummen och korridorerna bakom mig, bara för att veta att om tre veckor är jag tillbaka igen, för samma behandling och samma oändliga, tröstlösa, hjärnförslöande väntan på att doktorerna och sköterskorna bestämmer att jag är klar för att åka därifrån. Efter den gången är det bara en gång kvar. En enda gång. En. Enda. Gång.

Jag kan inte tillåta mig att ens tänka tanken att jag kanske inte blir frisk. Det är klart att jag ska bli frisk! Det finns inget annat slut på den här sagan. Jag ska bli frisk, och jag ska få nytt fint hår och nya långa ögonfransar. Jag ska orka springa uppför trappan hemma, vara med pojkarna vid poolen och leka med dem utan att bli trött. Jag ska kunna ta bilen och åka och handla utan att behöva sova en hel eftermiddag efteråt. Jag ska kunna sova hela natten utan att behöva vakna två, tre eller ibland fyra gånger. Jag ska kunna slänga alla mediciner som nu står på vår stora byrå i sovrummet och aldrig se dem igen. Aldrig, aldrig, aldrig mer.

Men som sagt, efterkontrollerna kommer jag nog aldrig undan. I början kommer de säkert ganska tätt, för att sedan komma med längre mellanrum. Men tanken kommer säkert alltid finnas där, som en vass tagg i hjärnan. ”Tänk om det kommer tillbaka”.

Till och med gardinerna är beiga här. Jag är lite förvånad att min sjukhusrock inte är beige, den är blekt grön med mönster med förvirrade gröna och blå streck på.
Jag själv känner mig beige, som om jag har förlorat min egen färg, mitt eget jag. Här är jag bara en patient, ingen person. Jag gör som de säger, tar mina tabletter och svarar lydigt på alla frågor. Lyssnar på surret från dropp-apparaten som portionerar ut min medicin i lagom dos. Just idag har jag fått fyra små påsar med kalium, det var visst någon brist jag hade och så kan vi ju inte ha det! Annars är det den vanliga saltlösningen med bikarbonat i. Cellgifterna måste sköljas ut ur kroppen med enorma mängder dropp och jag springer och kissar som en galning. Men det är ju inte bara att resa på sig och gå. Jag ska krångla mig ur sängen med alla tilltrasslade filtar, hitta mina tofflor och sen ska droppet kopplas ur väggen och sladden hängas ordentligt så jag inte snubblar på den. Sen är det dags att styra kosan mot toaletten och har jag inte kissat ner mig vid det här laget så har jag haft tur. Jag skulle ha övat mer på knipövningarna som de tjatade om på BB. Men nu är det så dags och det blir mycket tvätt när jag kommer hem, sanna min ord.

Det här rummet har blivit hela min värld. Jag måste titta ut i korridoren för att förvissa mig om att det finns andra människor i den här byggnaden än de sköterskor som tittar in till mig med jämna mellanrum. Jag låter dörren vara öppen ut till korridoren, då ser jag andra sköterskor än mina egna, jag hör ljud av prat och skratt och jag ser att det finns andra beiga rum, med andra patienter, lika beiga som jag. I rummet mitt emot mitt ligger en äldre förvirrad man. Han verkar vara lite döv också för hans sköterskor pratar högt när de är därinne. I förmiddags var hans fru här och då var han lugn, men hon gick hem för ett par timmar sedan och nu har han blivit orolig. Han vill kliva ur sängen, han vill få sina underkläder bytta, han vill ut i korridoren, han vill byta säng, han vill ta på sig sina långbyxor... Sköterskorna hindrar honom och säger att han måste ligga i sin säng och vila, han kan falla och slå sig, men han förstår inte varför han måste ligga ner. Men jag förstår. Han vill också se om det finns en värld utanför hans beiga rum.

17 kommentarer:

Solstrålen sa...

Fasen vad bra du är. Världen behöver såna som dig.

Anne sa...

Du går igenom en mardrömslik period i ditt liv just nu. Ibland i livet, när man börjar närma sig målet på nåt (oavsett vad det kan vara) så kan det lustigt nog just då känns som evigheter bort. Kanske som när man är gravid och gått nästan hela tiden på nio månader, bara några veckor kvar. Man borde då tycka det är nära målet, men istället känns de där sista veckorna segare än alla månader innan. Dålig liknelse kanske. Men jag tror du förstår vad jag menar. Du har kommit så långt i dina behandlingar, som du säger, det är inte mycket kvar nu!!!! Men samtidigt kanske det nu känns segare och så långsamt... Desto ivrigare och otålig blir man, desto mer kanske man börjar fundera också.
Och JAAAAA det kommer en dag snart när du inte längre är en patient som sitter i beige rum utan det kommer snart en dag då cancern hör till ditt förflutna, till ett kapitel i ditt liv, som varit, gåtts igenom men lämnats bakom.
Du kommer bli DU igen, den du är och du kommer snart leva den vardagen igen. Och ja, helt krasst så kommer du behöva leva med kontroller. Som du skrev, i början mer täta och återkommande. I början säkert otroligt psykiskt svåra påfrestande återkontroller som skapar ångest då de görs och innan resultatet kommit. Men du kommer vara pigg, dig själv och du kommer att lära dig leva med dessa återkontroller. Som med tidens gång, blir mer sällan och oregelbundna.
Jag är trygg, lugn och säker på att du kommer leva tills du fyller 100 år! Du kommer sitta där gammal och skrynklig, med ett långt liv i backspegeln och minnas denna tid, all rädsla, funderingar och oro. Som något du måste igenom och något du övervann och tog dig igenom. För det gör du!!!!
Många kramar!!!

aurorabuddha sa...

Lilla gumman. :o(

Anonym sa...

Victora snart är allt över även fast de är en lång resa du kommer att gå igenom. Åh, vad man vill krama om dig och hoppas på att alla dina behandlingar var klara. Du är så stark. De här kommer snart att vara över.
Bamse Kram T, E, K


God natt, dags att sova en liten stund innan den lilla mannen väcker mig runt tolvtiden.

Sarah sa...

Käraste, älskade syster. Jag blir så ledsen när jag läser dina ord. Jag är så långt borta från dig, så oändligt långt borta från dig. Om jag bara kunde vara hos dig en liten stund och hålla din hand. Allt det onda känns så overkligt. Tårarna trillar ner för mina kinder och det är inget jag kan göra för att stoppa dem. Låt dem komma, jag har inget emot dem. De hjälper mig att komma ihåg att allt det här onda är på riktigt, inte en hemsk mardröm jag kan vakna upp från.

Snart är våra vindruvor och persikor mogna. Vi börjar ana att hösten kommer snart, svalkan och skolstarten är nära. Nystart. Nu är det din tur, älskade syster. Din tur för nystart mot ett nytt, friskare liv. Ett liv med familj och vänner omkring dig, med glädje och lättnad.

Jag har aldrig tyckt om att du bor så längt borta, men just nu känns det värre än vanligt. Jag vill ju bara vara hos dig.

Kramar Sarah

Babsan sa...

Jobbigt att läsa... vilket låter inte så lite fnuttigt... för det är ju din verklighet som är jobbig... Kan eller vill inte fatta hur det känns, men tycker du är otroligt modig mitt i alltihop. Önskar dig limegröna stunder och tankar, och att du bevarar ditt mod och din jordnära intällning. Jag tror benhårt på att hur vi tänker och mår påverkar vår förmåga att tackla fysisk stress och infektioner, så hang in there och tänk positivt, hitta de där ljusglimtarna.

Tänk dig hur det känns när denna fas är förbi, vilken oerhörd lättnad, glädje och tacksamhet!
Stor kram

anna of sweden sa...

Du skriver så otroligt bra.
Och jag är så otroligt ledsen för din skull!
Men snart är det beiga över, Snart flödar
din värld av färger igen.
Snart är du frisk!

En stor, stor kram från Swiden!

KARLAVAGNEN sa...

Väldigt bra skrivet! Förstår din innerliga önskan. Å du ska bli bättre för att slutligen bli bra, helt bra. Finns inget annat.
Kram!

Marianne sa...

ABSOLUT bara ett enda slut på det här och det är att du blir FRISK! Det finns ingenting annat. Det är bara en pestprövning du ska igenom. Picasso hade en blå period, det här är din beige period.

Jag skickar MASSOR av STORA KRAMAR till dig!

Susanne sa...

Tänker på en låt med Peter LeMarc. Jag vet inte om det är helt fel att tänka på den låten nu eller om texten menar något annat än det jag tänker när jag tänker på den. Men "Jag ska gå hel ur det här" är en låt som rullar i mitt huvud när jag läser det Du skriver.

Det kommer Du att göra. Du kommer absolut att gå hel ur det här. Du kommer att gå hel ur den här j-a skiten.

Och svordomen ber jag inte om ursäkt för.

Gunilla Dahl sa...

Dagens blogg är ett mästerverk i skriftkonsten. Ingen kan ha svårt för att sätta sig in i din värld och dina känslor efter att ha läst dagens text.
Stor Kram

Anonym sa...

Du är stark, du kommer att klara detta//Annika

Anonym sa...

Har hittat hit till din blogg genom min systers blogg. Allt blir bra igen. Jag känner igen det där som du skriver om. Har själv upplevt en del av vad du beskriver. För tre år sedan blev jag opererad för cancer i sköldkörteln. Gick igenom en jobbig period och det var svårt att rensa ut ordet cancer ur hjärnan. Det första man tänkte på när man vaknade och det sista innan man äntligen somnade. Nu mår jag jättebra och har nästan glömt bort att det har hänt. Går på efterkontroller och det känns alltid lite oroligt just då men som sagt det kommer en dag då allt blir normalt igen. Jag fick mycket trygghet genom mina barn när det var som värst. Din beskrivning av sjuhusmiljön känner jag verkligen igen. Var inlagd i flera veckor på ett uråldrigt och slitet katolskt sjukhus i Montreal. En trött fåtölj och en avflagad byrå som sällskap. Just nu kan jag bara säga att jag mår toppenbra. Lycka till!

KARLAVAGNEN sa...

Hur är livet idag?!
Kram!
Åsa

Anna, Fair and True sa...

Vilket fint inlägg.

Och såklart du kommer bli frisk! Tveka aldrig!

Ida i QC sa...

Fina Victoria! Vill bara skicka dig kramar "en masse". Tänker på dig mycket och längtar tills du är frisk igen. Stora kramar!

mallan sa...

Du är bäst!

Klart du ska bli frisk! Klart du ska slippa alla dumma sjukhusbesök, beiga rum och alla tråkigheter! Snart har du ditt fina hår igen och springer med killarna :-D

Heja heja dig! Du är bäst och är det någon som klarar det här, så är det du, så det så! Heja!

Stor kram!