Väntan

En dag kommer det här ta slut, tänker jag medan jag tittar ut över parkeringsplatsen utanför sjukhusfönstret. En dag kommer jag kunna gå ut härifrån och inte behöva komma tillbaka, annat än för uppföljningar, naturligtvis. För uppföljningarna och kontrollerna kommer väl aldrig ta slut. Den kan ju komma tillbaka. Den kan ligga där och smyga någonstans, slugt väntande i någon bortglömd lymfkörtel som missades vid den senaste kontrollen.
Och när man minst anar det så sticker han fram sitt fula tryne igen, cancern.

Men det ska inte hända mig. För jag ska bli frisk. Slippa åka in och ut på sjukhus för blodtransfusioner och cellgiftsbehandlingar. Jag ska kunna äta vad jag vill, inte akta mig för färska grönsaker och frukt som inte går att skala, för det kan vara bakterier på dem som jag får infektioner av. Jag vill kunna gå ut på restaurang, kunna vistas i större folksamlingar, gå på salladsbarer (dessa livsfarliga bakterier finns visst överallt och lurar på den stackars sate som har nedsatt immunförsvar). Inte behöva sitta ändlösa timmar i ett ledsamt, beigt rum i en ledsen säng på sjukhusets cancerkorridor och bara vänta. Vänta, vänta på att värdena ska bli rätt, på att blodet ska få den rätta tjockleken, på att urinen ska få det rätta pH-värdet, på att de vita blodkropparna ska komma på hur man gör när man multiplicerar sig och komma upp till rätt antal. DÅ får jag åka hem och lämna de här trista rummen och korridorerna bakom mig, bara för att veta att om tre veckor är jag tillbaka igen, för samma behandling och samma oändliga, tröstlösa, hjärnförslöande väntan på att doktorerna och sköterskorna bestämmer att jag är klar för att åka därifrån. Efter den gången är det bara en gång kvar. En enda gång. En. Enda. Gång.

Jag kan inte tillåta mig att ens tänka tanken att jag kanske inte blir frisk. Det är klart att jag ska bli frisk! Det finns inget annat slut på den här sagan. Jag ska bli frisk, och jag ska få nytt fint hår och nya långa ögonfransar. Jag ska orka springa uppför trappan hemma, vara med pojkarna vid poolen och leka med dem utan att bli trött. Jag ska kunna ta bilen och åka och handla utan att behöva sova en hel eftermiddag efteråt. Jag ska kunna sova hela natten utan att behöva vakna två, tre eller ibland fyra gånger. Jag ska kunna slänga alla mediciner som nu står på vår stora byrå i sovrummet och aldrig se dem igen. Aldrig, aldrig, aldrig mer.

Men som sagt, efterkontrollerna kommer jag nog aldrig undan. I början kommer de säkert ganska tätt, för att sedan komma med längre mellanrum. Men tanken kommer säkert alltid finnas där, som en vass tagg i hjärnan. ”Tänk om det kommer tillbaka”.

Till och med gardinerna är beiga här. Jag är lite förvånad att min sjukhusrock inte är beige, den är blekt grön med mönster med förvirrade gröna och blå streck på.
Jag själv känner mig beige, som om jag har förlorat min egen färg, mitt eget jag. Här är jag bara en patient, ingen person. Jag gör som de säger, tar mina tabletter och svarar lydigt på alla frågor. Lyssnar på surret från dropp-apparaten som portionerar ut min medicin i lagom dos. Just idag har jag fått fyra små påsar med kalium, det var visst någon brist jag hade och så kan vi ju inte ha det! Annars är det den vanliga saltlösningen med bikarbonat i. Cellgifterna måste sköljas ut ur kroppen med enorma mängder dropp och jag springer och kissar som en galning. Men det är ju inte bara att resa på sig och gå. Jag ska krångla mig ur sängen med alla tilltrasslade filtar, hitta mina tofflor och sen ska droppet kopplas ur väggen och sladden hängas ordentligt så jag inte snubblar på den. Sen är det dags att styra kosan mot toaletten och har jag inte kissat ner mig vid det här laget så har jag haft tur. Jag skulle ha övat mer på knipövningarna som de tjatade om på BB. Men nu är det så dags och det blir mycket tvätt när jag kommer hem, sanna min ord.

Det här rummet har blivit hela min värld. Jag måste titta ut i korridoren för att förvissa mig om att det finns andra människor i den här byggnaden än de sköterskor som tittar in till mig med jämna mellanrum. Jag låter dörren vara öppen ut till korridoren, då ser jag andra sköterskor än mina egna, jag hör ljud av prat och skratt och jag ser att det finns andra beiga rum, med andra patienter, lika beiga som jag. I rummet mitt emot mitt ligger en äldre förvirrad man. Han verkar vara lite döv också för hans sköterskor pratar högt när de är därinne. I förmiddags var hans fru här och då var han lugn, men hon gick hem för ett par timmar sedan och nu har han blivit orolig. Han vill kliva ur sängen, han vill få sina underkläder bytta, han vill ut i korridoren, han vill byta säng, han vill ta på sig sina långbyxor... Sköterskorna hindrar honom och säger att han måste ligga i sin säng och vila, han kan falla och slå sig, men han förstår inte varför han måste ligga ner. Men jag förstår. Han vill också se om det finns en värld utanför hans beiga rum.