Welcome to my happy place

En av mina absoluta bloggfavoriter genom tiderna, Josse, har en ny blogg som handlar om träning, att äta rätt och att gå ner i vikt. Hon är SÅ bra och jag ska följa hennes väg mot färre kilon som hon nu påbörjat. I det senaste inlägget tar hon upp det där med att negativa tankar så ofta sätter käppar i hjulet för oss när vi försöker nå ett uppsatt mål.

Det här med negativa tankar har jag funderat mycket på. I min situation är det otroligt viktigt att jag har en positiv attityd och att jag inte trillar ner i det där djupa hålet som är fullt av rädsla, sorg, ilska eller andra negativa tankar som kan dyka upp. Fast lite ilska är bra tror jag, en god dos "jävlar anamma" måste man ju ha för att kunna kämpa mot sitt mål. Det är förstås den negativa ilskan (varför just jag, allting är SÅ orättvist! osv) jag menar.

Jag har sedan början av de här dumheterna med cancern försökt ha en positiv attityd. Naturligtvis har jag inte alltid lyckats. Det har varit ett par nätter då jag inte kunnat sova och suttit inne i något av killarnas rum (de var ju i Sverige hela sommaren), kramat deras kudde och gråtit av förtvivlan över min situation och av längtan efter dem. Jag visste ju inte hur lång tid jag hade kvar och då ville jag ju ha så mycket tid som möjligt med dem!
Jag förstod snart att det inte var hållbart att känna så i längden. Jag accepterade naturligtvis att jag kände så, men jag tillät mig inte att tänka på det. Vi visste ju att det var det bästa för både oss och killarna att de inte var hemma under sommarlovet, när de inte var hemma kunde vi utan oro för dem åka in på sjukhuset när det behövdes och bli kvar över natten när det krävdes.

Man kanske skulle kunna kalla det för gammal hederlig förträngning, men det fungerar för mig. Jag tillåter inga negativa tankar att komma in i mitt huvud. Det finns inget annat möjligt slut på detta än att jag blir helt friskförklarad när jag är klar med mina cellgiftbehandlingar! Så är det bara. Om jag låter tvivlet på detta komma in i mina tankar och få fäste kan jag omöjligt fungera som människa, det är ett som är säkert. Jag måste tro på att allting kommer att gå bra och att det här bara är "a bump in the road" som vår härliga kirurg uttryckte det.
Jag VET att det här kommer att bli bra, att jag kommer bli frisk, att håret kommer växa ut igen, att jag blir stark och orka mer.

Det kanske låter tramsigt och klämkäckt men det är så jag har fått det att fungera för mig. Att våga tro på framtiden, att acceptera de negativa tankarna när de dyker upp och visar sitt fula tryne (och sedan avfärda dem) och att alltid, alltid vara positiv är det som räddat mig och min sinnesro.

Det här gäller förstås inte bara i en sådan situation som min. Vill du till exempel gå ner XX antal kilo i vikt? Tillåt inga negativa tankar! Bort med "Det går säkert inte, jag misslyckades ju förra gången", "Jag är så fet och ful, jag har ingen lust att gå på träningen idag", "Ingen bryr sig om jag äter den här påsen chips" eller "Inget jag gör blir rätt, ingen idé att ens försöka". Bort, bort, bort!
Tänk på hur skönt det känns när du tränat! Tänk på vilken god mat man kan laga som inte dryper av fett och socker, hela internet är fullt av recept bara du söker lite, och DU bryr dig väl om du ätit den där chipspåsen!? När sista chipset är svalt mår man bara illa och önskar att man inte öppnat påsen. Jag vet precis hur det är.

När jag är frisk ska jag ta tag i min vikt igen (för vilken gång i ordningen vet jag inte...) men nu är det inte läge för det. Jag har i och för sig gått ner ungefär femton kilo sedan jag blev sjuk, men det beror inte på någon medveten kosthållning utan det kommer sig av att jag mådde väldigt illa och inte kunde äta på många veckor, tills jag fick tillräckligt starka tabletter mot illamåendet. Nu kan jag äta igen men försöker att inte äta så mycket som jag gjorde innan jag blev sjuk. Jag må var hårlös och blek, men jag är inte lika tjock som förut och det har jag en egendomlig känsla av belåtenhet inför. Det känns ju konstigt att kunna tacka sin livshotande sjukdom för att ha gått ner i vikt och plötsligt kunna ha tröjor som varit för små sedan inköpstillfället (korkat att köpa för små tröjor, jag veeet) och att finna att man knappt kan ha några av sina byxor för att de trillar av!
Men att ha cancer är nog den sämsta av alla bantningmetoder, inget jag önskar någon levandes människa. Men nu är de kilona försvunna och det är bara att tacka och ta emot, göra det bästa av situationen och utnyttja detta. Inte börja äta massor av chips och godis för att belöna mig själv för att jag varit duktig eller för att "det är så synd om mig för jag är ju så sjuuuuk", utan anstränga mig lite och äta nyttigt, vilket jag är övertygad också hjälper mig att nå mitt mål; att bli frisk. Chips hjälper inte, inte choklad heller, åtminstone inte en hel påse eller en 200-grammare Marabou mjölkchoklad med nötter. Det är den bistra sanningen och jag måste förstå det, även när påsen svenska fiskar blänger på mig från hyllan i skafferiet.

Jepp. Så är det.
Jag vill tillönska er alla en riktigt trevlig helg med massor av positiva tankar.