Det bestämmer vi.

Det är eftermiddagssol utanför fönstret och persiennerna släpper igenom pärlband av ljus på väggen bakom mig. Ute i korridoren hörs sköterskornas röster och ljudet av vagnarna de skjuter framför sig. De är alltid på väg någonstans. Det är alltid en ny patient som vill ha hjälp. Någon ska ha medicin ett visst klockslag. En annan har slut på sitt dropp, pip-pip! pip-pip! varnar maskinen, alla i hela korridoren kan höra det enerverande ljudet. En cancerpatient har kräkts och behöver nya sängkläder.
En TV är på med hög volym i ett rum längre ner i korridoren och tanten mittemot pratar i telefon med hög röst på ett språk jag inte förstår. I mitt eget rum är det bara droppmaskinens brummande och tangentbordets knapprande som hörs.

Just nu består min vistelse här av väntan. Väntan på att mina provresultat ska visa ”rätt”. Sen är jag fri att åka hem till min familj. Som jag längtar efter dem! De är min styrka i livet. Blotta tanken på att behöva lämna dem fyller mig med ångest, så hjärtat känns som om det krymper ihop till en liten iskall skrumpen boll i bröstet.

Under de månader jag har varit sjuk har jag gjort mitt yttersta för att alltid, alltid ha en positiv inställning. ”Det är klart att det här ska gå bra! Det bestämmer vi.” har jag sagt många gånger. Och utan den här attityden tror jag knappt att jag hade kommit så här långt.
Det här har varit min sista cellgiftsbehandling, den 22:a. Det får räcka. Nu är jag frisk.

Det bestämmer vi.