SunnySwede: 2010-04-25

2010-05-07

Ett litet tillrättaläggande

Jag ville bara vara lite mer exakt än jag var i det förra inlägget.

Jag har cancer, men INTE leukemi.
Jag har något som heter "Follicular lymphoma, grade 3".

Rätt ska vara rätt.
Vår läkare tror att den kan ha legat och lurat i kroppen i flera år (då som grade 1 vad jag förstår) men inte gjort något väsen av sig.
Pötsligt fick den storhetsvansinne och började växa och ställa till det och det var då jag började märka att något var galet.

Det blev alltså ingen operation idag, och jag är fakttiskt lättad över det. Jag är fortfarande mycket öm och svullen efter operationen där de tog ett prov på min lymfkörtel och kan villigt erkänna att jag inte hade lust att ha ont på ett ställe till...

Jag kommer förhoppningsvis bli flyttad till ett eget rum i kväll - hittills har jag delat rum med en spansktalande dam som tittar på spansk TV jättehögt trots att hon sover, har högljudda barn/släktingar/vänner på besök och igår kom även en präst som bad böner och sjung psalmer. Så vi fick oss ordentligt med Guds Ord, även om vi ingenting begrep, så att säga.

Jag låg och tänkte på vad "vår" präst Olof sa senast jag var på högmässa: "Jag kommer kanske ångra att jag säger det här, men jag gör det ändå! Det är bättre att gå på golfbanan och tänka på kyrkan, än att sitta i kyrkan och tänka på golfbanan!"
Så, igår kväll låg jag på sjukhuset och tänkte på kyrkan, det var väl också rätt OK!?

Om allt går som det ska så startar vi en omgång med cellgifter imorgon förmiddag. Jag ska få en massa andra grejor innan, och eftersom jag inte har en aning om vad medicinerna heter så kallar jag dem för enkelhets skull "antikräks", "antiskak" och kanske blir det lite "antirädd" också. Säkert blir det mer grejor som ska skydda lever och njurar och efter giftet ska det vara massor av "vanligt" dropp, efter vad jag förstår är det superviktigt att få i sig mycket vätska så man blir av med giftet snarast möjligt.

Om ni undrar vad "antiskak" medicinen är så kan jag säga att de två gånger jag har fått blodplättar under den här sjukhusvistelsen har jag fått en fasanfull frossa, hela kroppen skakar okontrollerat och det går inte att sluta. Inget jätteovanligt och inte farligt, men ganska skrämmande när kroppens alla muskler är spända som bågsträngar och skakar våldsamt. Jag fick ett "anfall" igår kväll, och de larmade "Code yellow" och plötsligt var det 10 personer inne i vårt lilla rum. Rumskamratens präst och andra besökare skjutsades bryskt ut och de fixade och trixade med mig så att jag skulle sluta. Till sist fick jag lite morfin, som lade sig som en varm dimma över alltihop (men jag blev till min stora besvikelse inte rolig!) och jag slutade skaka. Efter den uppståndelsen sov jag faktiskt riktigt gott hela natten, åtminstone tills de där idioterna som envisas med att ta blodprov, temp och blodtryck innan klockan fem på morgonen kommer och stör. Jag fattar inte varför det måste göras vid den tiden!? Är det för att nattpersonalen ska ha nåt att göra eller?? Irriterande är vad det är.

Det bästa med att få ett eget rum är att jag får bestämma över TV:n själv. Jag är ju så satans svensk, jag har inte bett om att få titta på TV:n en enda gång medan vi har delat rum, hon har halvsovit framför sina hemska såpor, där det ena är mer uppskakade än det andra. Mord, kidnappningar och slagsmål, tuffa män med mustacher och lustiga hattar och massor av kvinnor med slingat blonderat hår och så minimalt med kläder att det säkert är olagligt i vissa amerikanska delstater. Och så denna dramatik! Det låter som de skäller på varandra HELA TIDEN, även när de omfamnar varann passionerat!

På tal om att vara svensk så kan jag berätta ett av de absoluta lågvattenmärkena på denna sjukhusvistelse: Jag har har emellanåt svårt att äta, och igår morse, kvart i fyra, vet ni att jag vaknade och var allt annat än katig. En liten stund efter detta stapplade jag iväg till toaletten, men av detta blev inte som jag tänkt. Är jag tillräckligt hungrig mår jag illa, det är en av Victorias naturlagar. Jag hade försökt dricka lite vatten och lite juice, men den var i mitt tycke väldigt stark och efter en liten stund kom det lilla jag hade i magen upp igen och hela härligheten var alltså på toalettgolvet. Jag ringer på hjälp och det första jag säger till sköterskan när hon kommer in för att hjälpa mig är: "-I´m so sorry!".
Fattar ni!? Hade jag orkat så hade jag sparkat mig själv, det enda jag nu orkade med var att spy på mina fötter en gång till.

Rapporter om fortsättningen av detta äventyr kommer nästan helt säkert under morgondagen på en dator nära dig.

PS.
Nu ringde Johan, han är på väg hit med lite glass. Ibland gör han mig så glad, den mannen, så jag bara måste gråta en skvätt.

Så här ligger det till

Härliga, underbara ni,

Jag vill berätta hur det verkligen är. Många av er har alldes säkert redan anat vad som är fel, ni är ju inte dumma i huvudet. Långt därifrån.

Jag har blodcancer. Provet de tog från min lymfkörtel i fredags bekräftade det.
Just nu, i skrivande stund, får jag den tredje av de fyra påsar blodplasma som jag ska få idag. Klockan två är jag inbokad för inoperering av en "port" (osäker på vad den heter på svenska), den ska användas när jag ska få cellgifter. Det verkar som om jag kommer få min första dos cellgift här på sjukhuset i eftermiddag. Vi har fått många olika mediciner utskrivna, tabletter att ta inför cellgift, medan jag får cellgift, tabletter mot smärta, illamående och lugnande medicin om jag blir rädd och orolig. Jag har svårt att förstå allt det här, Johan får dra ett oerhört tungt lass, att sköta hemmet och pojkarna och samtidigt hålla ordning på allt det här med sjukhuset. Samtidigt har han sitt jobb, även om hans chef är väldigt förstående och han har fått ta mycket ledigt.

Naturligtvis har vi vetat det här en tid, men jag har inte haft några riktiga besked att ge och jag har inte vetat vad jag ska skriva heller. Jag har debatterat med mig själv om jag skulle skriva om det överhuvudtaget, kanske det hade varit lättast att stänga bloggen. Men jag känner ju mig själv - att blogga är en del av mig och mitt liv, jag behöver skriva av mig.

Just nu kom vår sköterska in och berättade att antalet blodplättar i mitt blod var lågt, trots de jag fick igår. Värdet är för lågt för att kirurgen ska kunna operera in porten, så nu vet vi inte hur det går i eftermiddag.

Hursomhelst - jag hoppas att ni stannar kvar och läser, även om det blir gnälligt och ledsamt emellanåt, jag hoppas att det även kan bli gamla vanliga Victoria som tjatar och tramsar på som vanligt också och att det inte bara blir om dumheter som cellgift och hårtappning.

Pussar och kramar på er alla.

2010-05-06

Kvart i fyra på morgonen

Det är nu jag är ensam och rädd, jag fryser trots otaliga filtar, och framför allt gör det ont.

Det är nu det är så svårt att vara positiv. Men jag tänker på er och då känns det lite bättre!

- Direkt från Victorias iPhone

Location:W Forest Hill Blvd,Wellington,USA

2010-05-05

Det blir inte alltid som man tänkt...

Dränaget är ute, både kirurgen och vår cancerläkare var mycket nöjda. Efter återbesök hos den sistnämnde idag ville det sig inte bättre än att mina blodvärden återigen slagit i botten, så det var bara att bita ihop och åka till akuten för ytterligare blodtransfusioner. Efter många misslyckade försök att både ta blodprov och att hitta en åder som skulle funka för transfusionen, gav vi upp och en
sk "picc-line" sattes i min högerarm. Där kan man ta blod, ge blod och ge cellgift, utan att behöva sticka mig en enda gång. Ooooh, teknikens under! Hursomhelst blir jag säkert kvar här över natten och om det kan man tycka vad man vill (och det gör man!).
Många kramar till er alla!
- Direkt från Victorias iPhone

Location:W Forest Hill Blvd,Wellington,USA

Saker man inte vill höra

....när doktorn diskuterar din sjukdom per telefon med en annan specialist: "interesting" och "unusual"...

Fortsättning följer.

- Direkt från Victorias iPhone

Location:Via Poinciana,Lake Worth,USA

2010-05-04

Planer för dagen

Jag sover fortfarande rätt illa, det drar och ömmar i såret så fort jag rör mig, med följd att jag vaknar. Dessutom har LeeLoo varit den gosigaste missen i landet, hon vill absolut ligga hoprullad under min haka och sova, det blir lite varmt kan kman säga... ;o)

Idag har vi tid hos kirurgen för att ta bort dränaget, det ska bli skönt att bli av med det! Om det inte ser för hemskt ut så ska jag lägga ut en bild på hur såret ser ut när vi byter kompresser idag.

Nu ska vi bara få iväg killarna till skolan och sen se om vi kan peta i oss lite frukost. Ha en bra dag!!

2010-05-02

Trött

En sammanfattning av de senaste dagarna:

På fredagens morgon gick vi upp som vanligt och styrde iväg gossarna till skolan och omedelbart därfter styrde vi oss själva till sjukhuset. Jag fick komma in på en gång, men Johan fick sitta ute i väntrummet tills min kanyl var satt (vilket skulle ta sin tid visade det sig). Jag fick byta om till den otroligt snoffsiga stassen ni ser foto på lite längre ner, vilken senare också fulländades med ett hårnät. Jag fick lägga mig i en säng och sen hände inte mycket på en dryg timme. Det var inte utan att jag började fundera på om jag var bortglömd, fast emellanåt så kom det någon syster eller narkosläkare och bläddrade i en pärm som låg vid fotändan av min säng. Det var ett fasligt bläddrande kan jag meddela, och alla skulle de ha min underskrift för än det ena, än det andra.

Till slut skulle det sättas nål för dropp. Jag, som hittills varit så bortskämd med yttepyttesmå bebisnålar fick nu finna mig i att det togs fram en riktig hästspruta som skulle in i mitt högra armveck. Naturligtvis följde tårar och lite blandad smågråt på det, men Johan fick nu komma in och efter lite "hålla handen" och annan pepp så var jag glad igen.

Sen kom "min" narkosläkare och beordrade att jag skulle få fyra påsar plasma, och det kunde NATURLIGTVIS inte göras i den nål jag redan hade, utan mitt vänstra armveck, som redan tidigare var riktigt illa misshandlat fick sig en stoooor nål. Just här var det inte roligt alls.

Plasman var kall. Och alltså, jag menar ISKALL! Den var "fresh frozen" och såg ut som utspädd äppeljuice. Den var så kall att det gjorde ont i armen och sköterskan täckte mig med en fem-sex filtar så jag inte skulle frysa. Som tur var tog det bara tjugo minuter att få i mig en påse plasma, så det var relativt snart avklarat.

Klockan var ungefär ett när det var dags. Jag fick något lugnande i min kanyl (ingen sövning med mask - lovad vare Herren!) och jag blev väldigt fnissig och tramsig efter vad jag kan komma ihåg.

Efter det är mina minnen lite suddiga, vi kom upp till operationsrummet och det fanns stora lampor där minns jag. Sen vaknade jag och operationen var över. Av någon anledning som jag knappt själv förstod var jag väldigt ledsen när jag vaknade, jag tror att det var att de inte hade sagt till mig att "nu har vi gett dig något, strax kommer du somna", jag var liksom inte beredd utan hade bara slocknat bums...

Jag låg på uppvaket i en dryg halvtimme och förhörde mig nogsamt om jag hade snarkat när jag sov (som han ett par sängar bort), men det hade jag tydligen inte. ;o)

Sen bar det av tillbaks dit jag började och Johan blev ditkallad från väntrummet. Jag får lite att dricka men mår direkt tjyvigt av det så jag ber om anti-kräksmedicin som systern sprutar in via droppet. Kirurgen har pratat med Johan medan jag sov och hon var tydligen väldigt nöjd med ingreppet. Allt hade gått bra och de hade hittat vad de letade efter. Jag har ett dränage i armhålan, en liten slang som slutar i en behållare som samlar upp blod och andra vätskor som kommer från såret.
Vi har fått tid att ta bort den på tisdag.

Sen var det bara att klä på sig och åka hem! Jag var helt slut som människa, Johan stannade på två ställen för att lämna in våra recept på antibiotika, smärtstillande och anti-kräkstabletter medan jag sover i bilen. Väl hemma byter jag kläder och lägger mig i sängen och sover i princip hela resten v eftermiddagen, kvällen och hela natten, förutom då jag måste gå på toa, byta kompresser, få tabletter eller tömma ut blod ur dränaget. Lördagen tillbringas på samma sätt, med den enda skillnaden att jag har lyckats hasa mig ner till en av sofforna i vardagsrummet. Det är fullständigt omöjligt att hålla ögonen öppna, jag sover hela tiden. Jag kan inte heller äta särskilt mycket, det wom funkar bäst är gröna äpplen i klyftor och vatten. Jag är mycket tacksam för anti-kräkstabletterna, utan dem hade jag fått svälta!

Det stramar och ömmar mycket i såret, jag försöker hitta bra ställningar att sitta och ligga i för att det inte ska göra så ont. Jag har kommit fram till att en kudde att vila armen på är jättebra, så den bär jag runt på som den värsta snuttefilten.

Jag hoppas att jag ska vara piggare idag, det är lite trist att bara ligga i soffan hela dagen, men vad gör man...? Fler rapporter kommer, på en dator nära dig!