2013-05-15

Funderingar kring hår

Jag rensade i garderoben igen igår. Jag har så mycket gamla grejor som jag inte använder, de tar en massa plats och jag hittar aldrig det jag vill ha i röran i lådorna.
Bestämde mig för att rensa bland i tredje lådan uppifrån, den med alla hårgrejer i.
Där ligger snoddar, spännen, diadem och sjalar i en enda röra. Jag tror knappt jag rört dem sen jag tappade allt håret sommaren 2010.
Jag visste ju att jag skulle tappa håret, det är en vanlig biverkan av cellgifterna jag fick.
Men jag hoppades ändå, innerst inne, att jag skulle få behålla håret. Vara undantaget som bekräftar regeln. Men det gick som det gick och plötsligt var jag kal som en biljardboll.
Så länge jag tog cellgifter växte inte håret nämnvärt, ett par millimeter kanske och sen var det stopp. Jag hade inget hår på benen, inte under armarna och ögonbrynen tunnades ut ordentligt. Jag hade dock en hel del ögonfransar kvar, till min stora glädje. Alltid nåt.

Men igår, när jag fiskade upp snodd efter snodd ur lådan, såg alla de där spännena som jag tyckte så mycket om... insåg jag att jag aldrig mer skulle få använda dem. Jag skulle inte få långt, fint hår mer.

Det som tog tio minuter att dra och klippa bort skulle ta flera år att få tillbaka och jag tror inte jag orkar vänta så länge.
Det som jag hade är borta och jag kan inte få det tillbaka.
Insikten gör mig förtvivlat ledsen, jag får tårar i ögonen av tanken.

Cancern tog hårt på mig och stal ett halvt år från mitt liv, och den stal också det enda som jag var riktigt stolt över - mitt hår.

Jag vet att den här känslan av saknad och förlust är barnslig - det är väl bara att börja spara håret igen då! Klipp dig inte, låt det växa ut! Snart blir det långt igen. Sluta gnälla!
Gläds istället åt att du lever! Tänk på att du kunde ha dött! Att sörja håret är tramsigt i jämförelse.

Men det känns ändå. Som en klump i halsen. Som en tagg i hjärtat.

Jag har bestämt mig för att ge bort alla mina hårgrejer till killarnas kusin L. Hon kanske kan ha kul med dem och det hon inte vill ha kan de slänga.
Och om jag chockar mig själv och världen med att inte gå och klippa mig på fredag som jag tänkt utan Börjar Spara Ut, ja då får jag väl köpa nya snoddar då.

8 kommentarer:

Mrs Clapper sa...

Usch det gör ont ända in när jag läser detta... :(

Anonym sa...


Jag minns när jag klippte av min mammas hår o hennes känslor kring det. Inte alls konstigt. Du är så fin i ditt hår nu, men testa att spara ut det, det kanske känns lättare i hjärtat då? Som attdu "vinner" igen.

Många kramar! <3 //mallan

Annie sa...

Åååå :(
Man FÅR vara ledsen för sånt här. För att man är människa! Och kanske speciellt när man genomgått det som du har genomgått...
Jag tycker du har så vackert hår. Även nu. Om du vill kan du ju låta det växa lite och se hur det går?

Anne sa...

Hur man än vänder och vrider på det så är nog håret rätt känslomässigt kopplat på nåt sätt. Säkert för både män och kvinnor (annars skulle det väl inte finnas så himla mycket reklam och produkter/ingrepp för tunnhåriga män)men kanske liiite mer för kvinnor.
Jag förstår absolut dina känslor för håret, då och nu.

Jag tycker dock uppriktigt och ärligt du klär otroligt i det kortare hår du haft de senaste åren. Jag tycker dina ögon och din fina hy (vad jag sett på bild) är dina absolut finaste tillgångar. Ja, ditt hår var och är otroligt vacket också men jag tycker dina ögon sticker ut och med det kortare håret tycker jag de ramas in mer, ser än större och magiska ut.

Ditt hår ser annars väldigt friskt, tjock och sig likt ut från tidigare. Rent kvalitetsmässigt och så? Tycker du det är så?
Det är väl lite olika hur håret blir att bete sig efter ávslutade cellgiftsbehandlingar? Vissa verkar få tillbaka samma hår, kvalité och färg medan andra får det för alltid förändrat.

KRAM!

Victoria sa...

Mrs Clapper: Tack för att du läste och tog dig tid att kommentera!<3

Mallan: Jag får se hur jag gör, frissan öppnar klockan tio imorgon bitti. Jag har tills dess att bestämma mig.:o)Kramar!

Annie: Tack söta du!

Anne: Du är så rar och skriver snälla saker! Jag måste nog säga att håret är precis likadant när det kom tillbaka som det var innan, till min stora irritation! Närde ett litet hopp att håret skulle bli typ lockigt, men nej då, så roligt skulle vi inte ha det!
Ju mer jag funderar på det så tror jag att jag klipper mig imorgon som det ursprungligen var tänkt. Vissa saker måste man acceptera att de är över och glädjas åt det som är nu istället. Kram!

Anonym sa...

Hej!

Visst får man klaga att man förlorat håret! Jag hade också långt hår innan jag under gick cellgiftsbehandling förra året. Jag tappade inte allt hår, men det som var kvar blev tunnt och slitet för det slutade växa. Sen när håret började växa ut igen så hade jag så manga olika längder på håret att jag ver mer eller mindre tvungen att klippa det kort (som Jamie Lee Curtis).

Nu håller jag på att låta håret växa ut igen. Fint är det inte, för det ser ut ungefär som Kevin Bacons hår i 80-tals filmerna! Men om några månader så är det långt nog till en kort bob, så det är det jag tanker på varje dag när jag ser mig själv i spegeln.

Så låta håret växa ut! Det tär på krafterna i bland, men klarade du av cellgiftsbehandling mm så kan du sökert stå ut med lite underliga frisyrer ett tag framöver!

Elisabeth

Anna Stouvenel sa...

Jag träffade min granne som just nu genomgâr en cellgiftsnbehandling. Hon har börjat klippa av sig hâret självmant och hon verkar oberörd men, jag undrar jag. Hennes färgade röda hâr är hennes "signum", en del av hennes identitet. För oss kvinnor sâ är hâret en del av just vâr kvinnlighet. Sâ jag tycker absolut att det är normalt att du sörjer det som var. Kram.

Lotta K sa...

Jag tror man sörjer vad man orkar med att sörja, och NÄR man orkar med att sörja. Dvs mindre saker, och senare, eftersom de stora är så stora att de blir överväldigande. Och precis när det händer måste man finna sig i det, eftersom det inte tjänar något till att bekymra sig över håret när livet står på spel. Så det kommer senare, i ett obevakat ögonblick. Mitt hår kom tillbaka grått och lockigt, och jag HATADE det. Jag hatade det lockiga mer än vad jag hatade cancern, och mycket mer än vad jag hatade cellgifterna eller att vara skallig. Nu, fem år senare, är håret rakt igen, men tunnare. Inte mer grått än det var innan, och jag färgar det som jag gjorde förr.