2006-06-28

Next!

Den lilla familjen steg upp i gryningen, eller iallafall närapå. Klockradion, den grymma, drog igång med sitt käcka spelande tjugo minuter över fem. Mamman var så trött att hon mådde fysiskt illa och hur pappan mådde vet hon inte men förmodligen ännu sämre eftersom han kommit hem sent från England kvällen innan.

Det duschades, väcktes barn och kläddes på. Lång var ännu vissnare än någon av de andra, han visade sig ha feber och lite ont i magen. Det var bara att ta en tablett och hoppas på det bästa.

Strax innan sju gav vi oss av, Lill satt för säkerhets skull i framsätet eftersom han har en tendens att bli åksjuk när man minst anar det och just idag hade vi inte lust med nåt kräks.

Vi hittade utan några problem, en sån stor ful byggnad missar man inte i första taget och parkeringsplatser fanns det också gott om.

Väl framme vid ambassaden visade det sig att vi inte var de enda som skulle ordna VISA klockan åtta just denna dag. Som en skock får skulle vi köa utanför på trottoaren och fick komma in i tur och ordning när vi ropades fram av en artig vakt:
- Next! Please have all your documents ready and all will go a lot faster!

Såklart hade vi alla våra papper i ordning och inne i vaktkuren fick vi våra saker genomlysta som på en flygplats. J fick lämna ifrån sig sin telefon eftersom den hade kamera på och fota, se det var absolut förbjudet. Vad man nu skulle tänkas vilja fota där är ett mysterium, men det är väl nåt med säkerheten antar jag...

Vi gick upp till ambassaden, följandes av ett antal skyltar som visade vägen. Hade man gått fel där var man inte bara blind utan också rätt korkad.

Ännu en artig vakt visar oss hur vi ska köa, sittandes på ett antal stolar. När någon fick gå fram till luckan, flyttade alla sig ett steg inåt, vilket kändes något tramsigt men det fungerade ju och alla behöll sin plats i kön...

Naturligtvis skulle det strula med våra papper. Eftersom J skulle ha ett arbetstillstånd och inte bara ett vanligt VISA som 95% av alla de andra, så skulle vi betala pengar. 500 friska dollar ville de ha men kassören hade inte kommit än så det var bara att sitta ner och vänta och låta andra människor gå före oss.

Otroligt irriterande. Öppnar man klockan åtta då ska alla vara där, tycker jag eller jag har väl för höga förväntningar kanske. Nåväl. När vi äntligen fått betala fick vi sitta var vi ville (iallafall nästan) och glo på CNN medan en person i en lucka bakom en skärm började beta av oss i tur och ordning. Hela det rätt lilla rummet var närapå fullt med människor, de flesta var ungdomar som såvitt jag förstår skulle plugga i USA och därför behövde VISA.

Alltihop tog irriterande lång tid och jag var fullt och fast övertygad om att den där slöa kassören hade lagt våra papper åt sidan och glömt bort oss.
Men, just när vår parkeringstid hade gått ut, blev vi äntligen uppropade. J och jag fick våra pekfingeravtryck tagna och han berättade lite om att allt såg bra ut och att vi skulle få våra VISAs inom en vecka ungefär.
Total tid utanför och inne på ambassaden: 2 timmar och tjugo minuter.
Total tid som det verkligen hände något: 15 minuter.

Ett härligt sätt att tillbringa sin förmiddag på. I och för sig fick vi ta del i en övning där de testade varningssignalerna för brand och för om ambassaden stod under attack, vilket kanske var lite intressant men roligare kan man ju ha det...

Nåja. Ett av de allra största hindren för vår flytt verkar ha undanröjts och nu kan MS börja med resten, kontakta flyttfirma, börja leta ställe att bo på, ja ni vet såna där småsaker.

Preliminärt flyttdatum är satt till den 12:e juli.

3 kommentarer:

Josse sa...

Tycker detta är så fascinerande - ett helt nytt liv liksom. Följer er med spänning. Kram!

Myra sa...

Tack för din kommentar. Det är urkul med nya kontakter. :)

Jag kommer ihåg allt fixande och donande förra våren. Nya pass, kolla boende och flyttfirma, kolla skolor osv osv.
Vi var så inne i det, att vi inte riktigt fattade vilken stor grej det var.
Sen så var allt ordnat, och vi började packa. Då kom chocken! *Hjälp! Vi flyttar verkligen!*

För att inte tala om när vi vinkade av lastbilarna med alla våra saker... :)

Hoppas ni får det kanonbra!
Kram

Susanne sa...

12 juuuli!?! Jösses! Det är ju snart! Om jag var Du skulle jag sprängas av nervositet och pirrighet! Jösses vad detta är spännande!