Plötsligt bara försvann hon.
Någon, som jag inte känner, aldrig har träffat...försvann.
Jag har bara läst hennes texter på hennes hemsida.
Sett hennes foton.
På kläderna, katten, smyckena.
Men nu är hon borta och jag är kvar.
Med mina tankar och funderingar.
Med kommentarerna och mailen jag aldrig skrev,
fast jag tänkte att jag borde göra det.
Jag har lärt mig att livet är kort och ska något sägas
så bör man göra det på en gång. Medan tiden finns.
För man vet aldrig när tiden tar slut.
1 kommentar:
Usch, visst är det hemskt när det blir sådär
:( Det är en märklig känsla när man känner sig så nära någon man egentligen inte känner. Men det blir ju så när man följer någon annans vardag.
Ja, känner väl igen det, men har bestämt mig för att våga lite mer :)
Tack förresten för titten tillbaka :)
Skicka en kommentar