Igår var J och jag och hälsade på min farmor.
Hon har passerat nittio år med råge och hon bor på ett "hem" för gamla.
Hon är så liten, så liten, jag känner nästan inte igen henne. När vi kommer blir hon lite rädd, för hon känner inte igen oss. Hon lever i sin egen värld, mumlar om saker vi inte kan förstå. Hon har ett sår på kinden som hon inte kan låta bli, hon pillar och pillar.
Vi går därifrån efter tio minuter och det känns som om vi gjort mer skada än nytta.
Men samtidigt var det bra att vi åkte dit, hon kanske inte finns längre när vi kommer till Sverige nästa gång.
Jag trodde att jag var förberedd på hur det skulle bli, men det var jag inte.
Alltihop var mycket ledsamt. Det var som om det inte var farmor längre. Hon hade försvunnit.
Andra bloggar om:
farmor, gammal och borta.
3 kommentarer:
Det får en att fundera på vad som gör ens person. Försvinner det klarsynta medvetandet så blir man ju en annan, på sätt och vis. Jag tycker det var bra i alla fall, att ni åkte dit.
Hejsan
Ja det är inte lätt och bli gammal, har man då oxå tappat alla minnen. Men hon är nog lycklig i sin värld, det är mer synd om oss som vill att allt skall vara som alltid. Men alla blir vi gamla, så vår tid kommer.
Ha en mysig semester.
Usch ja! Det är så sorgligt när våra gamla och kära försvinner in i demensdimmorna! Min farmor är ju också där nu och det krossar mitt hjärta! :-/
Skicka en kommentar