Nu hände det igen, det där som jag skrivit om förut. Jag satt vid datorn och slösurfade när telefonen ringde. Det var mamma och söta syster S som ringde, de stod vid Stureplan och ville vinka. Jag gick in på webkameran och efter en stund hittade jag dem, två små figurer som stod alldeles stilla bland alla de andra som rusade runt som små myror på väg mot okända mål.
Vi pratade en liten stund och när vi lagt på såg jag dem försvinna in i Sturegallerian. Just i det ögonblicket kände jag att jag hade kunnat ge vad som helst för att få gå där bredvid dem, att vara hemma i Stockholm igen och andas in avgaserna från Kungsgatan.
Men vi har vårt liv här i Florida. Vi har valt det här och det är inget jag kan göra åt det just nu. Vi har det bra, det är inte det. Men ibland drabbas jag av en sån akut hemlängtan att det nästan gör ont.
Det går över, såklart. Och tillfällena kommer mer och mer sällan.
Fast jag hoppas att de aldrig går över. Då har jag förlorat något viktigt.
Andra bloggar om:
Sverige, Stureplan, webkamera, hemlängtan och Florida.
9 kommentarer:
Åh, jag hade absolut också fått hemlängtan om det hade varit min familj / vänner som ringt och ville vinka. Och så gulligt att de tänkte på dig just då!
Trevlig helg!
Kram
Jag förstår PRECIS det du menar, eftersom jag är en amerikansk tjej i Stockholm. Mitt liv är här och jag älskar Sverige, men ibland drabbas jag av samma längtan.
Och jag har också sagt att jag hoppas att den längtan aldrig försvinner helt.
Det är som du har varit i mitt huvud och stulit mina tänker ;)
Men å, ja, visst är det så! Vad gulligt att de visste om kameran och ringde dig och vinkade! Var finns den? Och vad är det för webb-adress?
Ha en skön helg! Kram!
Jättegulligt, och jag förstår precis hur du tänkte när du såg dom försvinna...Ibland är sånt så jobbigt.
Kram!
Åh jag tycker det är himla kul och läckert att de dina faktiskt ringer då de befinner sig ute på stan framför en webkamera så att du kan se och vinka till dem. Jättekul! Men klart man känner ett sting i hjärtat och det hör nog till. Även om det känns jobbigt så är man nog glad att man trots allt har den där känslan. Ha en skön helg.
Petra H: Ja det stack allt till i hjärtat när jag såg dem!
Marie: Jepp, jag har varit och knyckt dina tankar!! Moahaha!
Marianne: Webkameraadressen är http://www.webbkameror.se/ , där finns massor av kameror från hela Sverige!
Annika: Ja, jag kände mig så utanför, de har sitt liv och jag är inte en del av det på samma sätt längre. Det gör ont ibland.
Desiree: Ja, självklart är jag jätteglad att de tänkte p mig och jag blev ju mer glad än ledsen av att se dem. Så jag är väldigt glad att de ringde och vinkade.
Trevlig helg allihopa!!
Å Vic, ja så där är det ibland. Hjärtvärk och maglängtan... Usch! Jobbigt. Men samtidigt som du säger, om man förlorar den känslan så har man förlorat ngt viktigt.
KRAM till dig nu!
Å TACK! Det här kände jag inte till! Ska undersöka om det finns någon här i Kairo också så att man kan åka och vinka till dem där hemma!
Kram!
Jodå, man behöver inte bo längre från Stockholm än Malmö för att sitta och glo på webbkameran över Stureplan och undra varför i hela friden man lämnade stan! Sedan kommer man dels ihåg varför man gjorde det och dels att man trivs ganska bra där man är just nu...
Men rackarns vad skönt det var att vara "hemma"!
Skicka en kommentar