2010-11-20

Sitter inne

...eller ligger inne heter det väl.
Det här är som jag tidigare skrivit förhoppningsvis min allra sista cellgiftsbehandling (för är inte cancern borta efter de här 22 behandlingarna är det benmärgstransplantation som står på schemat och det har jag fan inte lust med) och hittills har allt gått bra. Det som var annorlunda den här gången var att jag fick åka in själv eftersom Johan var i Toronto och jag fick alltså lämna killarna ensamma på eftermiddage och kvällen, men de är ju så pass stora att de klarar det galant. Jag hade gjort mac&cheese till dem som bara var att värma i micron.

Jag fick en ny Picc-line insatt (jag vet att jag stavar det där olika varenda gång men jag tror att det här är rätt), den här gången i högra armen och det gick fort och gjorde inte farligt ont. Tyvärr satte de bara in en picc-line med en tub, inte dubbel som jag tidigare hade. Därför blev det problem när jag väl skulle få cellgiftet eftersom jag får både cellgift och dropp samtidigt. Klockan två på natten skulle det alltså sättas en nål i andra armen, roligare har livet varit.

Nåväl. Cellgiftet är klart och snart ska jag få "stopp-medicinen" som ska motverka cellgiftet eftersom det är så giftigt får det inte vara i kroppen för länge. Efter det är det bara att vänta, vänta och vänta igen på att halterna av gift i blodet ska gå ner tillräckligt för att jag ska få åka hem.

Igår gjorde jag en MRI (en skallröntgen) för att se att min Ommaya reservoir satt som den skulle. Ninni kommenterade på det förra inlägget och undrade vad en Ommaya är, och det kan väl enklast förklaras med att det är som en sorts tratt som sitter i huvudet. Skallbenet är borttaget på ett ställe och Ommayan sattes in. Från den går en liten tunn sladd ner i de vätskefyllda delarna i hjärnan och genom Ommayan har min doktor sprutat in cellgift. För den som är intresserad på hur det ser ut finns foto på detta i det här inlägget.
Hursomhelst var allt som det skulle, eller som en flinande Dr Feinstein sa: "hjärnan är fortfarande kvar!". Bra så.

8 kommentarer:

Cecilia sa...

Å hoppas hoppas att det har gått vägen nu!!Håller alla tummar och tår för dig.
Kram/Cecilia

aasa sa...

Dr Fenstein verkar ha humor.
Grattis till sista omgången. Håller tummarna för att vi stänger den här boken efter det.

Desiree sa...

Så skönt att du snart har det här bakom dig. Det har varit en otrolig tuff period som du har gått igenom. Jag hoppas innerligt att du slipper mer nu utan kan få njuta av livet. Jag håller tummarna för att dina värden snart blir tillräckligt bra så att du kan få åka hem till killarna. Så dukiga de är som faktiskt klarar sig själv numer.

Kram!

Desiree sa...

Så skönt att du snart har det här bakom dig. Det har varit en otrolig tuff period som du har gått igenom. Jag hoppas innerligt att du slipper mer nu utan kan få njuta av livet. Jag håller tummarna för att dina värden snart blir tillräckligt bra så att du kan få åka hem till killarna. Så dukiga de är som faktiskt klarar sig själv numer.

Kram!

Anna, Fair and True sa...

Hoppas sista behandlingen går fort!

anna of sweden sa...

Åh, en doktor med humor.

Varmt lycka till nu!

Kram!

mallan sa...

Klart det här är sista gången o att den onda håller sig undan nu. Skulle bara våga annat...

Hoppas du snart är hemma med familjen igen!

Kramar!

Saltistjejen sa...

KRAAAAAAM!!!!!