Vackert

En sådan här vacker morgon gör det faktiskt värt att släpa sig upp klockan halv sju.

Spridda frukostar

Ni tror väl inte att jag gör annat än äter men det verkar i nuläget vara då jag kommer ihåg att fotografera, så det blir foton på mat eller inga foton alls. Så kan det bli ibland. Nåväl. Här är i alla fall några bilder.

Den 22 februari åt jag en halv honungsmelon. Snablar vad gott det är!

(förresten, kan någon vänlig språkkunnig människa upplysa mig om det heter "den 22:a februari" eller "den 22 februari"? Jag har alltid trott att det heter "den 1:a, 2:a, 3:e osv) men mig närstående kollegor hävdar med bestämdhet att så inte är fallet.
Jag tycker ju att man säger "den tjugoandra" och då borde man skriva så också?! Var finns det en smart lingvistiker när man behöver en??) Nåväl.

Den tjugotredje var det dags för knäckemackor, en med kokt ägg och kaviar och den andra med kanadesiskt bacon och gurka. Till det Söderte och apelsinjuice.

Den tjugosjätte lyxade jag till det lite och åstadkom en skål med keso och frukt (blåbär, hallon, banan och honungsmelon). Mums!

Idag, den fjärde mars, blev det knäckemackor med kalkon. Gurka på en och skivade jordgubbar på den andra. Inte illa alls.

Annan mat som jag ätit, men som inte blev frukost utan brunch är ugnspannkaksmuffins. Receptet hittade jag hos Susanne som hittade det hos Pickipicki. Jag klämde i så mycket stekt lök och fläsk jag kunde få plats med i åtta av dem och serverade med lingonsylt till brunch. De resterande fyra fick hallon- och blåbärsfyllning. Helt OK det med.


Killarna åt fläskpannkaksmuffinsarna som om de aldrig sett mat förr och hade säkert kunna klämma i sig två till per skalle utan problem. En klar hit, med andra ord!

Så var det med det. Det kan också tilläggas att jag äter frukost alla dagar. Fast någon måtta får det faktiskt vara med plåtandet!

Jodå - jag lever än

Jag har någorlunda hämtat mig från måndagens operation, allt gick bra och Ommayan är ute. Tyvärr fick jag en stark smärtstillande medicin efter operationen som jag inte riktigt tålde, så jag mådde riktigt illa hela måndag eftermiddag och hela tisdagen och kräktes många gånger. Idag känns det bättre, även om jag fortfarande är väldigt trött tidvis. Ärret ömmar naturligtvis också.


Kirurgen var väldigt snäll och rakade endast där han skulle skära och inte ett dugg mer. Det ska han få en stor kram för när jag träffar honom.