Längst nere på botten, kan man säga.
Ingenting är roligt, jag vill inte gå någonstans, göra någonting, bara vara hemma och kura i min lilla bubbla.
Det som förut var roligt är plötsligt jobbigt och inte alls kul.
Att sjunga i kören, som förut var så himla trevligt, har blivit ett stort måste som inte varit där tidigare. Jag tror att jag ska gå ur kören, kanske känns det bättre till våren, då kanske jag kan gå med igen. Men nu känns det som sagt bara jobbigt.
Att vara bjuden på fest (en bar mitzva, för att vara exakt) tycker väl de allra flesta skulle vara skojigt. Men inte jag. Inte just nu. Jag som för en gångs skull har fixat både kläder och skor som jag tycker jag blir fin i och killarna har sina kostymer och de kommer bli så himla stiliga. Men jag vill inte gå. Det kommer säkert bli bra när vi väl är där, men just nu känns det som ett oöversigligt hinder att åka dit. Faktumet att jag inte känner en enda människa där hjälper inte till.
Jag håller på med mitt sista nummer av SWEA-Bladet (och det ska jag säga är är tur att det är sista tidningen, för nu är inte ens det roligt längre) och jag är utled på det. Men som tur är är det bara ett par små ändringar, sen ska eländet till tryck. Efter det ska det klistras adressetiketter och postnummersorteras och tjong iväg till posten med dem. Så var jag av med det och min tid som redaktör är över.
Som vanligt krånglar magen när den känner att något inte är rätt.
Allt är bara ledsamt. Gråten ligger och lurar i halsen.
Nu måste jag läsa i min bok som vi ska läsa till bokcirkeln nästa vecka - och för ovanlighetens skull tycker jag inte särskilt mycket om boken. Därför går det långsamt, jag läser ett par kapitel åt gången och lägger sedan undan boken. Jag kommer liksom inte in i den och finner inget nöje i att läsa. Ännu ett MÅSTE som staplas till de andra, inget stort i sig men tillsammans blir de en stor hög som skymmer solen. Men bokklubben ska jag absolut fortsätta med för det är verkligen supertrevligt att träffa de andra i cirkeln och prata, om både boken och allt annat mellan himmel och jord.
Jag inser mer och mer att jag inte är en person som trivs med att ha mycket att göra. Jag ser inte utmaningar som något odelat positivt. Jag vill inte få mina rutiner ställda på ända.
Jag beklagar om det här inlägget blir så gnälligt, men det är så det känns just nu. Bara de två följande veckorna är över, så kanske det känns bättre.
Ses, kompisar.
