Jag minns ofta vad jag drömmer...

...när jag vaknar på morgonen, men för det mesta försvinner minnena av vad som "hänt under natten" och jag minns sällan en dröm under en längre tid.

Inatt vaknade jag vid tre av en mardröm.

Vi var tvungna att döda våra barn, jag vet inte varför.
Vi skulle vika ihop dem på något sätt och stoppa in dem i en liten ugn.
Jag skulle ta hand om Elias och han kom fram till mig. Han var liten, kanske fem år och han stod där i bara underkläderna. Han kom fram till mig och kramade mig. Han sa -"Hej då, mamma."

Jag kände hur han skakade i hela kroppen av rädsla när jag höll om honom.

När jag vaknade hade jag en fruktansvärd ångest och jag ville springa in i hans rum och se att han levde. Tårarna rann. Det hjälpte inte att jag försökte påminna mig om att det bara var en dröm.

Det här var nog en av de värre mardrömmarna jag kan minnas att jag haft.
I mina mardrömmar är det alltid någon liten som det är synd om, barn eller djur. Jag tappar bort dem,
de åker i väg med tunnelbana/buss/tåg och jag blir kvar. De är ensamma, skadade och ledsna.

Jag gråter när jag skiver detta. Det var så verkligt, så otäckt.
Hans "-Hej då, mamma." sitter kvar i hjärtat och vill inte försvinna.
Och ugnen, med en sån liten öppning att det var obegriplig hur en människa skulle kunna komma in där. Därinne brann en eld, jag såg lågorna och visste att att snart skulle mina barn vara därinne.
De skulle brinna. I elden.